.

VARFÖR HAR MAN INGEN VÄRME I HUSEN HÄR?!

Det är helt sjukt. Jag är så kall. Iskalla händer och fötter. Har den där känslan av att man bara vill sitta inkrupen under ett täckte, eller två, hela tiden. Och såhär blir det nu i två månader.

Woho!

Nu är det ju ändå Söndag, och då orkar man inte lägga manken till. Så ni får en punklista med lite samlade intryck från det senaste dygnet.

♦ Igår var jag på fest i Wouters hus. Helt oväntat dök det faktiskt upp vänner till mig som hade gemensamma vänner med honom, så det var härligt, och utöver det så knöt jag nya bekantskaper. Det var ett par killar som hade dragit med sig en synth och sjöng vackert balladvarianter av Aviciis Wake me Up, det grillades marshmallows och diskussioner blandades med lek. 

♦ På tal om fest då så har jag ju upptäckt att jag har tappat min festliga gnista. Jag är ingen stojare längre. Jag föredrar att sitta ner, prata med en och samma person under en längre stund och att dricka måttligt. Det låter ju jävligt trist, men de jag talade med igår verkade vara likasinnade och då gick det ju bra.

♦ Idag så skedde följande sexistiska konversation.
Jag; At the end of each month, I'm asking myself "where did all the money go?"
Bekant: That's women.
Jag: What do you mean by that?
Bekant: That's typical with women and economics. 

Så den konversationen gjorde ju underverk med mitt humör resten utav stunden vi spenderade ihop.

♦ Fick berättat för mig idag om anledningarna till att polikskåren inte går att lita på.
Korruption är ju en sak, men här borta är det värre på vissa håll. Jag frågade nämligen vart jag ringer om någon skulle bryta sig in i huset under natten (sover helt själv på tomten nu ett par nätter och vill känna mig trygg). Då fick jag rådet att först ringa en vän, och sen polisen för de dröjer ofta flera timmar att komma även när det gäller pågående inbrott och farmattacker. I alla fall, fick berättat för mig om några incidenter. Bland annat var det fyra polismän som våldtog en full tjej samt att tre poliser som inte ryckte ut under ett inbrott för ingen utav dem kunde köra tjänstebilarna.

Känns ju inte så tryggt. Men jag har fått numret till ett utryckningsföretag som arbetar på campus och rycker ut snabbt vid nödsituation. Detta behövs eftersom att det tydligen har skett en del våldtäkter på campus och man litade väl antagligen inte på att polisen skulle kunna vara tillräckligt snabb. Hemskt. 

Igår hängde jag med en ny vän, fick se ett korridorshostel för första gången, var ute på campuspuben och en irländsk pub och hade det faktiskt väldigt trevligt. Han som bor där berättade att dom inte ens får låsa in sig själva, och att dom har särskilda besökstider och varje kväll går kontrollanter och kikar så att ingen har sällskap. Jag skulle avlida av att bo på en sådan plats i flera år. 

Idag är jag faktiskt bakis, huvudet är helsegt. Så det blir lugnt idag med läsning och förhoppningsvis en liten prommis i solen, även om promenadstråken är urtråkiga så måtse jag passa på medan dagarna fortfarande är såhär varma och sköna. 

Sen får man inte glömma att SABC kanalerna på TV visar minst en usel film varje helg, och ikväll blir det My mom's new boyfriend med Meg Ryan och Antonio Banderas. Gud så spännande. 

Jaha, där fick i en insikti min vardag. Hejs. 

Jag såg den här föreställningen med Magnus för några år sedan, och tyckte mycket om detta inslag så jag tänker ju såklart dela med mig till er. Det enda jag inte tycker om är väl att han kallar Ebba Von Sydow för litet as och hånar henne, det är jag inte med på. Men jag fattar att han försöker skoja till det. 

Potch är så tråkigt?

Idag tänker jag på min älskade syster som sörjer en förlust. Älskar dig och önskar att jag vore i Sverige för att stötta dig. 

Här sitter jag och yttrar mig om saker jag inte kan tillräckligt om.

Nu sitter jag här och är glad och go igen. Jag behövde en god natts sömn och en dag utan några obligatoriska studier, vilket idag alltså är. Det är typ 25 grader i solen och svala vindar, vilket är sommar hemma men rent utav en varm höstdag här borta. Great stuff. 

Jag och Ronja såg på Mandela: The long walk to freedom, igår. Det är en film om Mandelas liv, och efter att ha läst boken så kan jag lugnt säga att filmen inte berättar ett jädra skvatt. MEN, det är intressant att relektera lite över kommentarer som folk (de priviligerade if you know who I mean) kommer med. Det finns ett område påväg till Mall som är fullt med aktivitet och butiker, och där är medstadels utav människorna svarta. Inget konstigt med detta i ett land med svart majoritet som har en historia utav att separera folk. Detta områder har jag aldrig upplevt som obehagligt eller konstigt, det är liksom bara en stadsdel. Bortom denna stadsdel ligger Ikageng, det township med delar som är ganska typiskt vad man tänker sig att den kåkstad ser ut som. 

Och vi rekommenderas att inte röra oss i detta områden. Ojoj. Vi kommer bli rånade säger man, eller att det helt enkelt bara är ett "bad area". Det är som om man tror att den befolkning som man har som hemtjänst, trädgårdsmästare, vägarbetare och andra lågbetalda jobb här nere, att de människorna blir monster på sin fritid, i sina hemkvarter. Att plötsligt så ska man vara så himla rädd och försiktig. Ja, kanske ligger det en del sanning i att man kan råka ut för saker här. Men vad händer med ett samhälle när man fortsätter att polarisera? När man gång på gång sprider budskapet att ni ska vara rädda, ni ska akta er, där ska ni inte gå. Hade alla bara rört på sina arslen och faktiskt sett sig omkring i de fattigare områden så kanske en ökad förståelse hade varit möjlig?

Nu begriper jag ju följande:
I. Vem är jag att snacka när jag bara har varit här 3 månader och verkligen inte upplevde apartheid?
II. Vem är jag att generalisera som om alla vita är diskriminerande?
III. Vem är jag att uttala mig om den faktiskta säkerheten i landet?

Men sen är det också såhär; Jag kommer utifrån. Mitt perspektiv är inte hemmablint, och jag har inte för vana hemifrån att tillskriva särskilda hudfärger negativa beteenden. En person vi träffar här nere fällde kommentaren "apartheid was 20 years ago, get over it". Det är ju lätt att säga när städerskor har minimum lön på 1500R i månaden (800kr). Och det är ju lätt att säga när svarta fortfarande bor i egna, betydligt underprioriterade områden. Det är ju lätt att säga när man själv har större frihet. Jag begriper helt enkelt inte hur man kan missunna en majoritet utav befolkningen samma möjlighet att uppfylla sin kapacitet och sina mål. Hur man kan rycka på axlarna och säga "det är bara så det är här" (ett kommentar som har fällts upprepade gånger under min tid här i Sydafrika).

Jag hör om folk som åker till townships och volontärarbetar, folk som turistar i Johannesburg, som rör sig i svarta områden generellt. Vita människor som inte råkar ut för ett skvatt och som varmt berättar om sina upplevelser. Vet ni vad, jag kanske är naiv som attans men jag lyssnar hellre på dom. När jag tänker på allt Mandela berättade i sin bok, om hur överjävligt nedlåtande folk var mot honom ända in i det sista innan han blev frisläppt, då känner jag bara att de som kan förlåta ska ha all cred. Och de som är arga har all rätt, även om det inte löser särskilt mycket. Jag tror faktiskt att det är upp till vita människor i Sydafrika att vara ännu mer generösa. 
   Det finns många som klagar nu på att en ny lag ger svarta förtur på abetsmarkaden. Det är ju såklart jättetråkigt för de som har växt upp efter apartheid och inte gjorde sig skyldiga till att stötta den lagstadgade diskrimineringen. Men lösningen är knappast business as usual, och med perpektiv på historien så kan man inte förvänta sig att en befolkning som har levt under grovt förtryck ska kunna nå samma standard och möjligheter innan det ens har gått en generation. Det finns säkert de som tycker att man ska ha tålamod och låta saken ha sin gång, men jag kan tycka att det är grymt. Om jag hade levt som andrahandsmedborgare hela mitt liv och plötsligt fick rättigheter, så hade jag känt mig ganska deprimerad om någon kom till mig och sa "ta det lugnt nu bara, ni kommer säkert ha det lika bra som mig om ett par generationer". Tack för det liksom, jag har högre standard inom så lång tid jag skulle hunnit dö två gånger om. 

Det är förbannat komplicerat på sätt och vis. Jag är rädd ibland här, eftersom att Sydafrika är världsberömt för sitt våld. Går jag ensam i mörkret är jag inte kaxig, och blir jag bemött eller rent utav förföljd utav någon på min väg hem från skolan så är det klart att jag inte bränner av ett stort leende. Däremot så ser jag strukturen bakom saker och ting här och tror verkligen på att generellt så måste man vara öppen, förstående och generös med sina privilegier (inte mot de individer som beter sig illa specifikt, men alla de miljoner som inte gör det). Våldet finns bland annat på grund utav apartheid. Jag vill inte dyka upp här som nån liten helig personlighet som påstår sig ha en lösning, men jag är trött på att lyssna på kommentarer som utan tvekan hade ansetts rasistiska hemma, men som inte är konstiga alls här borta.

När Mandela dog så var det folk som kallade honom terrorist. Well, måhända att ANC sysslade med en del våld, men syftet var inte att döda folk och det gatuvåld som blev resultatet var rent och skär ilska hos befolkningen. Och jag kan verkligen förstå att när man passerar "endast vita tillåtna bakom denna linje" skyltar påväg till sitt uselt betalda jobb varje dag för att sedan komma hem till ett område som är mer som ett läger för att hålla folk på samma plats, då blir man till slut förbannad och tar till vara på möjligheten att ingripan är massiva reaktioner tar plats.

Det var lite generella tankar jag har om situationen här. 

Vaknar 06. Har inte sovit mer än fem timmar. Det är kallt och har spögregnat hela natten. Har supermycket plugg. Läser en debattartikel nu när jag käkar frukost, en som Gudryn Schyman har skrivit. Blir deprimerad av folks kommentarer och inser hur otäckt patriarkatet faktiskt här. Det kryllar av män i kommentarsfältet som likställer feminism med religiöst fundementalism och hävdar att den Svenska feminismen inte har någon rätt att finnas till "för det finns andra länder där det är värre". Typ som när Blondinbella sa att feminister sitter och hittar på problem över ett glas rödvin - säg det till de som blir objektifiterade, misshandlade och våldtagna om ni törs, när ni inte sitter bakom era små skärmar.

Skön start på en måndag då, gott folk.

(not)

Såhär pigg ser ni mig idag.

Vi har haft en underbar dag. Varmt, vackert, lugnt. Imorgon så är det spännande - ska upp i ottan och åka ut på havet för att kika på vithajar (om de behagar synas)! 

Botanical garden

Jag har ju märkt en brutalt minskning i besökarantalet här på bloggen - alltså, man kan ju förstå att nyhetens behag har lagt sig lite (jaa du är i Sydafrika - get over it och så vidare). Meeen, desto mer värdefulla är ju ni läsare som hänger kvar, och jag fick just klart för mig att det är inte alla utav de som läser här som vet om hur man kommenterar inlägg. Och det vore jättekul om ni ville kommentera ibland när ni har läst så jag vet vilka som är här inne och kikar, så jag tänker berätta.

Såhär gör ni alltså för att kommentera:
Varje inlägg har ju en rubrik, och under varje rubrik så står det i liten text vilket datum och klockslag inlägget är publicerat. Precis till höger brevid "KL: tid:tid" så står det "Kommentarer". Klickar man där så dyker det i ett formulär som man fyller i och sedan så klickar man på skicka. 

Voila!

Vaknar till sol och en redig frukost på verandan. Sedan bär det av till vinprovning i Cederbergen - ni som känner mig begriper ju förstås varför det var extra kul. Vinet som vi åkt dit för heter också Cederberg och gården skulle ligga ca 3 timmar ifrån Kapstaden. Men syftet med denna dag var ju egentligen helhetsupplevelsen - en dag utanför staden, en roadtrip med lite spännande inslag. 

Vi åkt ett par timmar, sedan lunchade vi i den lilla byn Piketberg på ett ställe som heter Fat Catz. Det roligaste med upplevelsen var nog att ägaren var oerhört... nitisk. Han blev stressad av hur vårat bord var placerat så han betämde sig för att I) möblera om II) bestämma vilka platser vi skulle sitta och äta på. Möjligtvis hade karln lite tvångstankar på en nivå som är högst olämplig i ett serviceyrke - men han var trevlig, maten var god och stämningen på topp så vad gör väl det? 

Sedan var det dags att passera ett område med citronodlingar och därefter svänga in på den grusväg som ledde upp i bergen och fram till den dalgång där vingården ligger. Fantastiskt vackert var det - ytterliggare en ny sida utav Sydafrika. Höga berg formade som gigantiska knögliga kullar, glesbeväxta med enorma stenbumlingar utkastade hit och dit. En i sällskapet är dock höjdrädd och vägarna var bedrövliga så hela bilen skakade och en sträcka på ynka 4 mil tog drygt en timme. Värt att nämna är skylten som sa "You are now entering leopard county" samt att ett gäng babianer korsade vägen precis när vi närmade oss gården.

Vinprovningen hölls utav en väldigt trevlig kvinna som serverade fyra sorters vittvin samt tre röda. Att stå och dricka vin och ha det trevligt i en timme i norra Cape i exotiska Sydafrika kostar bara 20R per skalle - alltså typ 12 kronor. Makalöst, må jag säga. Vi köpte med oss glas med "Cederberg" på - kunde inte låta bli - samt en flaska vitt och en med rött. Efter vinprovningen gled vi tillbaks genom landskapet och mötte faktiskt någon slags antiloop, samt fick bevittna en sanslös solnedgång. 

Kvällen avslutades nyss med en god middag i kvarteret. Vi var alla helt slut efter totalt sju timmar i bilen under dagen, samt att vi inte hade ätit på typ 10 timmar och bara druckit vin. Men nöjda är vi sannerligen med denna dag, och middagen den var god den också.

Imorgon verkar det bli regn och vi planerar att mest vandra runt och känna in staden.

Här får ni lite bilder ifrån dagens äventyr;

Vacker kyrka i Piketberg:
Fat Catz.
Cederberg wilderness area.


And it comes with a view!

06 imorgon bitti kommer Malcom (en trevlig herre med shuttle-service) och hämtar upp oss. Sedan bär det av till flygplatsen i Johannesburg för att åka till Cape Town. Känns underbart att vid 12.15 imorgon så landar vi och nya äventyr påbörjas! Vi försökte boka tåg men var för sent ute, biljetterna var slut:( Ogillar inrikesflyg skarpt pga miljöskäl. I alla fall; mamma och pappa möter upp under söndagen så tills dess umgås jag med Ronja och hennes mamma. Där stannar vill tills den 7:e, då bär det nämligen av till Krügerparken.

Plugget följer med, men vem kan klaga på att krypa ner i hotellängen efter en fanatiskt dag i kapstaden med en intressant artikel att läsa?

2 veckors äventyr, here I come!

.. och jag var inte ensam.

Jag var inne på nyheter 24 i en liten stund. För er som inte vet så är det en nyhetsportal på internet som har växt lavinartat senaste åren. Det som lockar mig är debattartiklar som ofta är skrivna utav folk som jag kan relatera till - unga feministiska människor till exempel (men det finns bra mycket motsägelsefullhet i denna portal som även roar sig med att posta kändisfoton med fokus på rumpa, lår och avklätt). Hur som helst, dom har en kategori med artiklar som är märkt "Hälsa". Av ren nyfikenhet klickade jag på det och hittade en artikel som heter "Här är sex positiva saker med kaffe". Eftersom att jag egentligen känner att jag bör sluta med kaffe men inte vill så klickade jag. 

I denna artikel så listas följande fördelar med att dricka kaffe: Motverkar depression, motverkar diabetes, gör dig smartare, förbättrar ditt humör, förbättrar träningsprestation, bränner fett. 

Test: Vilken utan ovanstående fördelar tror ni stod högst upp på listan?

Såklart... bränner fett! Före allt som är relaterat till psykiskt välmående. Bra där. Det är inte sunt att man ska sitta med en kopp kaffe och fokusera på att man eventuellt kan gå ner i vikt utav det. Det ska vara gott. Jag menar, jag dricker det ju inte heller för att motverka deppighet eller för att bli smartare; jag är beroende utav koffeinet. Så till alla er där ute: börja inte dricka kaffe för att bränna fett. Men ni kan ju intala er att ni bli smartare i alla fall om ni inte lyckas motstå beroendet:)

Här hittar ni artikeln. 

 

Häromdagen kom jag och Ronja fram till att det har gått ungefär en tredjdel utav vår tid här - redan!

Det märks att tiden går. Skolan blir allt mer seriös och tidkrävande. Vädret blir kyligare. Överraskningarna färre - man är inte lika chockerad längre utav hur folk talar om det här samhällets interna problem. Och på sätt och vis är det ju skönt att vänja sig vid en plats. På andra sätt är tanken lite skrämmande; jag är rädd att jag ska glömma bort att ta tillvara på dagarna i Potch eftersom att de börjar kännas lite mer rutinmässiga nu. 

Idag så har jag i alla fall trotsat det faktum att jag är sjuk och borde ligga och kolla på film hela dagen, precis som igår, eftersom att på tisdag förmiddag ska min historiska uppsats lämnas in. Jag sitter här med fem gamla, innehållsrika böcker om Zulu kungen Shaka's framfart i början utav 1800-talet. Det är honom jag ska skriva om, måste komma på en essäfråga som har någonting att göra med hans historiska påverkan i Sydafrika. Jag kan inte påstå att det är ointressant, men däremot är jag ganska så seg och har också 40 andra grejor att göra på typ två veckor så jag ser fram emot att på något mirakulöst sett genomföra detta - det är ju så det är, varje gång man tror att "denna gång blir jag inte klar/denna gång förstår jag inte vad läraren menar" så lyckas man ändå lämna in sitt arbete innan deadline.

Jag önskar att jag hade något engagerande att dela med mig utav, men i nuläget så blir det inte bättre än såhär. Jag avslutar med lite nonsens i punktform.

♦ Jag har lyckats föräta mig på GB glassen magnum mint. Under en period här på ca två veckor åt jag i princip en om dagen så det tappade sin charm lite.
♦  Om två veckor landar mamma och pappa i Sydafrika
♦ Idag noterade jag att en utav hundarna, Charlie, gjorde konstiga ljud och tuggade fragda. Så jag frågade Org om det var någon fara med hunden, varpå han svarade "he ate a poisonous frog, that is why he is like that". Okej, då är allt lugnt eller? Tänkte jag med skepsism.
♦ Igår så såg jag äntigen the Great Gatsby . Tyvärr är jag mer imponerad av soundtracket än själva filmen.
♦ När läkaren igår fick reda på att jag är svensk så var hans första fråga ifall jag har läst Stig Larsson. Det har jag inte, men jag sa att jag hade det. Undrar varför jag kände pressen att ljuga om något så banalt?

Ha det gott, nu är jag på sida 255 i E.A Ritter's bok "Shaka Zulu". Efter denna är det bara fyra böcker kvar att sålla igenom. Glädjen är total, och medan jag låtsas att det är sant så glider kvällssolen sakta nedåt.

 

Imorse så tänkte jag ta mig en härlig dusch på vårat Bed and Breakfast eftersom att vi inte har en ordentlig dusch här hemma. Det skulle bli min goda, tidiga start på en dag som annars är jobbig (Emil åkte ju idag). I alla fall så stod jag där i och krånglade med temperaturen, eftersom att det finns två kranar som reagerar olika snabbt när man vrider dem och vattnet växlar plötsligt från ljummet till skållhet - och så vidare. Poängen är att jag trodde det hade stabiliserats och hade precis schamponerat håret och ställt mig under strålen när det blev väldigt varmt. Så min reaktion var att häftigt sträcka mig efter kranen. Problemet är bara att ovanför varmvattenkranen fanns en smal spak i järn (vet ej vad dess syfte var) vars ena ände var mycket vass. Och min hand for i hastig framför, rätt in i denna rostiga, vassa ände utav spaken. 

Detta innebär att jag har ett djupt, djupt sår mellan knogarna pekfinger/långfinger. Såpass djupt att jag fick gräva bort hud med naglarna för att det hade fastnat rostigt järn i min hand som helt enkelt kändes ganska sannolikt som risk för blodförgiftning. Sedan var jag tvungen att pressa ut blod ut så att smuts inte skulle komma in i såret, som alltså är säkert 7mm djupt. 

Tänkte det kunde vara kul för er att bli uppdaterade om vad jag gör här borta...
(12 timmar senare med sårrengörinsspray och plåster så har jag ännu ej fått någon förgiftning - men man ska inte ropa hej förren man är över bäcken... (dvs tills skiten har läkt ihop såpass att man inte ser rakt in i min hand)).

 

Ny morgonrutin: Mata fåglarna med äppelbit samt försöka få dem att härma särskilda ord.


Denna skylt ser man alltså vid sidan utav vägen när man promenerar till köpcentrumet. Den syftar tydligen på att det är farligt att gå in i buskarna där bredvid, något som jag ändå inte har planerat att göra inom närmsta tiden.