.

Grattis till studenten lilla plastbror!

Resö 2003

När jag var tretton år så var det analog fotografering som gällde.
Hög charmfaktor.

Just nu fullkomligen öser regnet ner här utanför fönstret och jag måste tygla min lust att gå ut på verandan och bara låta mig själv bli alldeles dyblöt. Det vore skönt men jag skulle tippa på att det känns halvkul efter sisådär, trettio sekunder. Ack.

A line of boxes in an open field
There's a million empty and there's one for real
Do you want me to go search in each all of them
Or just lay on the grass and act and pretend
That's what I wanna know

Det är fan inte alla gånger jag är taggad på att dra ut en måndag, men nu är sommaren här, och saker är annorlunda. Meningslöst att tveka, meningslöst att gå miste om härligheter.
Och efter en hel del rosévin så kändes det ganska meningslöst att stå stilla också, så när vi hade stått i F12s trappa och glott på en ganska inspirationsfattig modevisning (kan iofs ha berott på mitt tillstånd) så var det med nöje vi röjde på dansgolvet. DJn lekte Allan, så efter att ha rivit av en superengagerad dans till Spice Girls vart vi lite purkna när han mest slängde ur sig låtar i det stuket mest hela tiden. Därför for vi hemåt runt klockan ett utan den minsta ångern i bagaget, det var en jävligt mysig kväll och jag är glad att jag fick dansa utomhus med sköna människor.

Over and out, til next time;)

Hur kommer det sig att man kan föreställa sig sådant som inte är möjligt i praktiken? Hur kan längta efter någonting som inte funnits, när längtan torde tillhöra det som en gång upplevts? Jag borde inte känna efter för att nå en del av mig som inte existerar.

Jag ska förklara.
På senaste tiden har jag format någon slags übermänchen i mitt huvud. En version av mig själv som är som jag är idag, bortsett från den lilla detaljen att den här personen liksom inte blir sårad. Den här versionen av mig bara tar saker för vad de är, rycker på axlarna och går vidare. Inga minuter av liv som översvämmas av analyser och tolkningar utan garanterade slutsatser, inga nätter med huvudet i tanketåg, ingen oro som väller i mig.

Som om jag någonsin skulle kunna skala av min känslosida till den grad att problemet knappt skulle få erkännas innan det försvann. Hah. Men det vore klart praktiskt i lägen där jag faktiskt inte kan göra någonting åt saken förutom att känna och tänka mig själv till utmattning.

Ja, visste vore  det enklare att kunna agera känslokallt ibland, problematiken vore väl dock att om man aldrig verkligen känner smällarna så tar man inte lärdom av dem heller. Ohanterade problem skulle väl upprepa sig istället. Och man skulle vara rätt blank.

Så jag vet inte. Min übermänchen kan väl få sitta i huvudet då.

Jag sa precis till en utländsk kund att vi sålde cinnamon butt-cookies.

Kanelrumpkakor.

ehhh...
Bra där.

Idag så fuckade både kyldisken för pralinerna samt butikens air-conditioner ur, så min chef fick nöjet att bemöta 15kg praliner och 120 tryffelaskar smälta till en smet när hon öppnade idag. Och det var 28 grader i själva butiken. Osäljbar chokladsmet, yes baby.

 Därför har jag under dagen fått bemöta elektriker och kylreparatörer (alla var ypperligt trevliga män i sina bättre år). Och jag blev inspirerad! Började fråga dem hur saker och ting fungerade, varför de gjorde som de gjorde, vad jag själv skulle kunna göra ifall problem uppstod igen. Klurade på hur man rent logiskt kan göra på egen hand ifall man misstänker att saker går sönder.

Vill kunna!
Som jag sa till Flemman häromdagen också, jag vill bygga en stol.
Jag vill helt seriöst ställa mig i garaget och snickra ihop en ful men användbar stol, och när jag väl har klarat av det så vill jag finlira och lära mig hur man arbetar snyggt. Händig is the way to go. Jag vill inte växa upp och bli en person som alltid måste ringa folk för att lösa problem som egentlgen inte är så svåra bara man har lite grundkunskaper.

Over and out, BABY SHOOOUT!

Link

Ni som inte förstår grejen har helt enkelt bara inte fått den stora ynnesten att höra honom sjunga live såsom han sjöng i torsdags, och ni har definitivt inte fått ta del utav hans fantastiska fisheye-blick som får en att känna sig, well, varm på ställen.

Dagen var het och vacker. 
Gummisulorna på mina converse hade kanske känts tunga mot den varma asfalten om jag hade brytt mig om att känna efter, men det gjorde jag förstås inte. Jag lämnade hotellet i tron om att jag kunde hitta till stadens tempel alldeles själv, och det var fuktig luft och övergångställen som spelade melodier som försatte mina tankar på samma villovägar som de jag vandrade; jag gick åt helt fel håll.

Jag hamnade vid vattnet.
En lång hamn med utsikt över en högrest vulkan, en som jag hade sett många gånger från fönstret i hotellrummet. Men jag var närmre nu och det var mäktigt.
Landskapet var annorlunda från allt jag tidigare sett.
Det blåa vattnet skvalpade stillsamt under låga moln som påminde komiskt mycket om gigantiska bitar sockervadd som svävade. Min blick kunde sväva den med, bort ifrån vulkanen, mot de böljande gröna kullarna långt bortåt vänster. Slutet utav kustremsan.

Så jag gick åt vänster.
Jag följde en liten trottoar, som sedan övergick till en smal stig.
Med en petflaska Aquarius i handen och en stekhet sommardag om mig passerade jag parker, baseballplaner, stora spelhallar, små hamnar med slitna gamla träbåtar, udda utplacerade toaletter, öde affärer och floder som blottades uttorkade.

Sen stod jag där. På en okänd väg, i en okänd stad, en okänd plats.
Brevid mig gröna berg formade som om de vore ritade av små barn. Framför mig en ensam man med sitt fiskespö. Jag hoppade till vid åsynen av en kackerlacka som snabbt rusade förbi och det var så tyst att mannen kan ha hört mig dra efter andan i förvåning. Fast det får jag aldrig veta.

Visst blev det så att jag gick vilse på min väg tillbaks, och visst var värmen den mest ihärdiga jag upplevt. Det var bara det att jag ville vara där. Jag ville se vad som fanns runt hörnet med de böljande kullarna.

Det var inte så mycket utöver mannen med sitt fiskespö.
Kanske var just därför han gick ditt ifrån början.

(Förvisso en rätt... sne kväll, men nevermind!)

Bruden är lätt en av de klokaste jag känner.
Hon äger.

OCH, hon är min brush.
Förträffligt!

Jag har bojkottat tjejtidningar en längre tid nu. Senaste gången jag köpte en var i somras, snart ett år sedan, när jag och Jenny var i Grekland och försökte vara lite glamourösa vid poolen. Men that is it.

Anledningen till detta är klart och simpelt att jag påverkas negativt utav dem. Det tror jag många gör. Bakom rosa rubriker, stylingtips och leende modetjejer gömmer sig en underton utav du får vara den du är bara du är det på rätt sätt. Och rätt sätt är nog rent generellt någonting många inte är på egentligen. Även om de försöker. Speciellt med tanke på att rätt sätt ändras i takt med säsongerna.

Igår fick jag hur som helst ett gratisnummer utav VeckoRevyn i en goodiepåse när jag var på Stockholm Cosmetics releasefest. Det är en jättesnäll tjejtidning. Glada leenden, till synes ganska sunda modeller och en i överlag ganska kravlös ton. Och visst, det kan ju vara trevligt.

...men allvarligt nu. Behöver vi verkligen det här?
Det var ett extrastort nummer och det innehöll verkligen ingenting. Samma gamla sextest för att se om du duger i bingen (det gör man aldrig), samma gamla omslag (Elin Kling som ser glad ut), samma gamla innehållslösa kändisintervju (intervjua en Hollywoodskådespelare och fokusera på hur snygg han eller hon är). 
Frågespalter där någon ska vara expert på sex. Hur är man ens det? Räcker det att man knullar ofta eller ska man göra det på något speciellt sätt? Relationsråd som fullkomligen ryker utav självklarheter folk borde kunna klura ut helt på egen hand. 

Hela industrin med tjejtidningar känns bakåtsträvande. Unga tjejer är inte dumma, men vi är ofta lättpåverkade. Om då tjejer som har problem med självkänslan plötsligt börjar se upp till kvinnor som då till exempel Elin Kling, som gjort sitt namn genom modeintresset, då är det klart att det snurrar till sig lite i skallen. Då börjar man kanske tänka att det faktiskt är värdefullt att vara trendig här i livet. 

Kalla mig cynisk och tråkig, men jag tror inte det är värdefullt.
Inte när det används i syfte att få bekräftelse på att man är bra.

Jag lämnade jobbet med tankar om en harmonisk stund hem på tåget, jag skulle se de solskänkta förorterna swischa förbi utanför fönstret, försjunken i goda tankar med min kopp te.

Det hade ju absolut kunnat bli så också.
Om det inte vore för den enkla lilla detaljen att folk är så otroligt irriterande.
Jag vill än en gång rikta min irritation främst till pendeltågsresenärer.

Jag försöker ändå vara en god människa i kollektivtrafiken.
Le snällt när jag slår mig ned mittemot mina medresenärer, inte ge min väska rätten till ett helt eget säte när det är mycket folk, inte skräpa ner... Vanlig folkvett eller? Det kanske hade kunnat kallats det om fler än EN PERSON i vagnen idkade det aktivt.

Jag har fått nog.
Därför presenterar jag nu någonting helt exlusivt:
Annikas Topp 5 lista på irriterande beteenden i pendeltågstrafiken:

1. Tuggummit
Ja, det är kanske inte helt förvånande att detta hamnar överst på min lista. Men det är få saker som slår så högt på irritationsmometern som när man har slagit sig ned för en lugn hemgång efter en arbetsdag - och man plötsligt hör ett bekant ljud. Man försöker ignorera det men ögonen söker sig i riktningen från vilket ljudet kommer, och plötsligt är blicken där. Man ser det redan i ögonvrån. En halvöppen käft som gungar i en takt som tillåter att avslöja innehållet i munnen på vedebörande. Men det värsta är ändå blicken. Den döda blicken som alltid kombineras med det äckliga smaskandet. Folk kan inte se mer puckade ut.

2. Musiken som hörs genom lurarna
Åh! Vad roligt att du lyssnar på skitdålig, förmodligen tysk, techno. Speciellt kul är det när du gör det så högt att du omöjligen kan tycka det är behagligt själv om du inte har gravt nedsatt hörsel. Och om du har det är det förmodligen på grund utav den tyska technon från första början, så varför i helvete forstätter du? Hur som helst har vi andra i vagnen ingen som helst ambition att höra på din fetisch så sänk för i helvete volymen.

3. Den ignoranta modern
Ditt barn skriker så mycket, att jag faktiskt överväger att rulla ut barnvagnen och sparka dig i arslet så du följer efter. Ditt barn skriker så mycket, att alla andra i vagnen överväger samma sak. Jag ser att du inte verkar bry dig nämnvärt. Jag är nu ungefär fem sekunder barnskrikstålamod ifrån att resa mig upp, kliva fram till dig och vråla "WÄHHHH!!! WÄÄÄÄÄHHHH!!" rätt in i ditt ansikte tills du bryter ihop. Så att du förstår vad vi andra känner menar jag.

4. Han som stirrar
Hej! Jag ser att du tittar på mig. Anledningen till att jag har lagt märkte till det är att du seriöst sitter mindre än en meter framför mig med ansiktet riktat åt mitt håll. Du får tänka såhär, att om du kan se mig så kan jag se dig! Och jag vet inte om du inser det själv, men jag har helst inte din tomma blick fäst vid mig under de följande tjugo minuterna. Jag känner mig smutsig och förmodar att du redan är det.

5. Tjejgänget
"Åhh vad kuuuligt att han sa så till dig asså bah vaahhh *fnitter* HAHAHA KOM IGEN NU SKRATTAR VI JÄTTEHÖGT MED VÄRLDENS MEST IRRITERANDE SKRATT ALLESAMMANS NU!". Jag vet inte vad ni gör utsläppta i det fria, men lås för fan in er igen om ni planerar att samlas i flock.

En eller flera utav punkterna stöter jag på dagligen.
Jag kommer bli galen.

Foto: Hugh Sitton, gettyimages.

Nu är flyg bokat!!
Den 21a november, efter åtta veckor i regnskogen, så landar jag på det forna Formosa.
Ön, känd som den vackra ön, heter idag Taiwan.

Jag kan inte fatta vad jag håller på med, herrejisses, jag ska till Taiwan! Ensam. Jag har inte ens någon hembiljett bokad, för tanken är att jag ska bo och leva på gårdar mot mat och husrum. Jag är galen.

Ahhhh spännande!
Jag landar i huvudstaden Taipei och spenderar några dagar där innan jag beger mig ut mot landsbygden för att syssla med odling och djurskötsel hos värdfamiljer. Om jag trivs kan jag bli kvar i upp till flera månder.

Galet? Ja.
Häftigt? Ja.
Läskigt? Ja.

Den här resan blir någonting alldeles extra mina vänner.
Jag fattar knappt vad jag håller på med.

Jag önskar dig frihet.
Och dig, och dig, och dig.

Vi lever ju för fan.
Så låt oss leva.

Jag tycker ni ska ta er en ordentlig titt på de två nedersta bilderna.
Helt galet.

Nu, efter en smäckad helg, måste jag sova.
Den här veckan är busy!

Min chef berättade att hon hade sett ett program om Idol i Afghanistan.
En kvinna som uppträdde där hade dansat lite lätt (rört sig lite till musiken ungefär) och tog av sig sin slöja.

Nu tycker folk att hon ska dö. Till och med barn som hade sett programmet sa att hon borde dö för att hon dansade så utmanande. Hon var tvungen att fly från Kabul i heltäckande kläder för att ingen skulle känna igen henne, men hon kunde inte åka hem för folk hade mordhotat henne och visste vart hon bodde. Hon blev hatad och folk tyckte att hon förtjänade att dö. Att dö. ATT DÖ FÖR ATT HON DANSADE I TV.

Jag vill att ni dör! Alla inavlade jävla miffon som finns på den här planeten, kan inte ni bara DÖ?! Hur kan man vara så jävla hjärntvättad och sjuk i huvudet att man tänker så? Säger så? Hur kan man få plats att andas på den här jorden? JÄVLA AVSKUM! Eran inbundna och hjärndöda kultur har berövat människor frihet och livskvalité tillräckligt länge nu. Det är inte bara kvinnorna som drabbas. Barnen som växer upp och lär sig tänka som er berövas sin möjlighet till att ifrågasätta och gå sin egen väg i livet. De blir som er.

Och jag vill inte andas samma luft.
Ni förtjänar ingenting.

All heder till den modiga kvinna programmet handlade om.

"WE CAN DANCE IF WE WANT TO"

Galna Valborg i galna Uppsala!

Dagen spenderades med att äta andras baguetter i economicumparken, sedan ta en tur på stan med Sebbe och Niclas. Det kunde konstanteras att Restauranger och caféer hade onaturligt många toaletter "Ur Funktion" denna stora dag, förmodligen var det bara fejkat för att det inte skulle hänga massa fyllon där. Vackert så! Åt en blåbärsmuffin och köpte en gigantisk ballong föreställandes en penis. Denna ballong resulterade i att turister och utbytesstudenter kom fram och sa "Excuse me, can I take a picture with you and your dick?". Ballongen, Charles Dickens, väckte stor uppmärksamhet. Den var ursprungligen en gåva till Bella, lite svårt att skiljas ifrån den var det..

God stämning och en vinare på en trapp någonstans samt ett par toplessbrudar förbivandrandes sen var det äntligen dags att hämta Marcus och Bella på centralstationen. Det blev ett glada miner och ett hjärtligt överlämnande utav Charles Dickens. Lite take-away sushi på det och sedan bege sig till närheten-utav-svansjön till en ruskigt mysig innegård med fest. Vi drack skumpa och jordgubbsöl(!), träffade nytt folk och blåste i små partytrumpeter.

Resten av kvällen kan sammanfattas med:
Plötsligt springa ut på innegården och dansa järnet till musik från våningen ovan, sedan när musiken dör hoppa upp på långbordet och dansa mellan matrester och ölflaskor hysteriskt sjungandes på Safety Dance, få sällskap utav Ole och Erik, "krasha" festen vi var bjudna till, ta några lindy-hop steg, springa ut och klättra upp för lykstolpar, posera med lampor, skrika och skratta, tillrättanvisa otrevliga killar och förvandlas till Annika-turken (jag bor inte i FUCKING Uppsala!), byta dialekt till Göteborska, lämna Charles Dicken i taket och bege sig mot annan fest, skutta uppför gator, se Niclas sjunga shake that body girl och bli anklagad för att vara sexistisk av totalt främling, äta korv, hamna på konstig korridorsfest, vara slutkörd sittandes i trapphuset kvart i tolv.
Somnade tre pers under en filt i ett höghus i Flogsta.

KÄRLEK VAD KUL DET VAR. Vaknade så nöjd imorse.
Tack Bella, Marcus, Niclas(för sovplatserna!) och ädlaste Sebbson med vänner för en ruskigt mysig dag.

Kvällens fail: Hittade ingen kille som kunde lyfta mig.


Nått kukhuvud och en Ballong som heter Charles.


High Five kinda!


Mina fagra Uppsalastudenter.


Kärlek på det skräpiga gräääset.


Så jävla viktigt.