.

Jag kom just hem ifrån en konsert, Monster's Ball, som jag skulle tippa på skiljer sig från det mesta! Lady Gaga med sitt gulfärgade hår betade av att spela orgel ur en gammal taxibils motorhuv, ha på sig klor, få vingar, dansa iförd en kreation jag inte ens kan beskriva, sjunga vackert med huvudet upp&nervänt, spela piano med högerfoten och framförallt få liv i hela Globen (ok, hela Globen förutom just de personerna som satt brevid mig. Av 15 000 personer på plats så lyckades jag hamna mellan Fru Torrboll och flickan med de döda ögonen. Upplivande!).

Konserten var lite som en teater, men mest en show med fet bas och en riktigt intressant huvudrollsinnehavare. Budskapet var tydligt att man skulle vara den man vill och lämna konserten och känna sig lite friare.

"Stockholm, tonight we ARE FREEEE!"

I början var det hyfsat städat på läktarna men en bit på showen så började även folket på C-läktarna, där jag satt och som är riktigt dåliga platser, stå upp och dansa. Helt underbart. Gaga skrek rätt ut och vi skrek tillbaks! Scenen ändrades i takt med kläder och låtarna pumpades fram utan att kännas nötta. Hon körde järnet med allt vad det innebär i hennes mått mätt.

Bäst var Bad Romance, Alejandro, Paparazzi och Speechless.
Paparazzi sjöng hon, bör nämnas, samtidigt som hon ålade runt på scenen framför ett gigantiskt monster som var fiskliknande med tentakler. Alltså detta fakemonster var flera meter högt och lös igenom käften så att den blottade sina gigantiska vassa tänder. Det var... magiskt?
Alejandro framfördes liggandes i en fontän, samtidigt som fakeblodet blandades ut med vattnet. Sen började fontänen eldas upp eller någonting i den stilen.

Och Speechless sjöng hon alltså i underkläder, spelandes på pianot i otakt och med ena foten på tangenterna ibland, samtidigt som pianot brann och såsmåningom så stod hon liksom med ena knät på pallen och andra rätt upp i luften samtidigt som huvudet var framåtböjt och hon satte riktigt fina toner..

you get the picture? Lady Gaga äger nog Globen numer.

Jag är glad att jag gick dit, men trots min önskan om att hålla liv i "ensam är stark" så måste jag säga att man känner sig rätt patetiskt när man går ensam på en stor konsert. Det var bara någonting tragiskt med att sitta på C-läktaren brevid Fru Torrboll och äta godis med mig själv. Ville springa fram till oanande främlingar efterråt och ba hoppa in i konversationer, "åh! Amen eller hur, tycker verkligen det var för långa pauser under klädbytena men vad fint hon sjöng!". Globen är för stor för enstöringar helt enkelt.

Natti!