.

Idag har jag alltså, förmodligen som ett resultat av kass sömn och lite tjaffs, känt mig gnällig. Jag satt en hel tågresa och bara tänkte typ, fyfan vad jag är misslyckad. Herregud. Jag kan inte ens fixa håret eller göra mig iordning som en normal person. Kläder passar inte, smycken går sönder, luggen ser apa ut. Jag ser alltid antingen likblek eller rosaröd ut. Jag har aldrig haft en naturlig förmåga att se i skick ut. Fan vad jag ser ofräsch ut alltså. Och jävla skit vad irriterande jag är.

Hur som haver, sådär satt jag och tänkte en bra stund.
Sen slog det mig att jag spenderat gårdagen med att läsa en tidning som berättar om folk som bor på gatan, misshandlas, våldtas, svälter samt kvinnor som aldrig får ta av sig sin burka.

Så då blev det liksom lite uppenbart att jag borde skämmas för min ytlighet och min otroligt löjliga fixidé att alla de där sakerna på något vis 1) spelar någon roll 2) skulle definera hurvida jag är lyckad eller inte.

Tur är att dessa överdrivna och destruktiva tankebanor är sällsynta i mitt liv numer, de gör verkligen ingen nytta whatsofuckingever. Så nu släpper vi det.

Nu ska jag sova ikapp!