.

Hur kommer det sig att man kan föreställa sig sådant som inte är möjligt i praktiken? Hur kan längta efter någonting som inte funnits, när längtan torde tillhöra det som en gång upplevts? Jag borde inte känna efter för att nå en del av mig som inte existerar.

Jag ska förklara.
På senaste tiden har jag format någon slags übermänchen i mitt huvud. En version av mig själv som är som jag är idag, bortsett från den lilla detaljen att den här personen liksom inte blir sårad. Den här versionen av mig bara tar saker för vad de är, rycker på axlarna och går vidare. Inga minuter av liv som översvämmas av analyser och tolkningar utan garanterade slutsatser, inga nätter med huvudet i tanketåg, ingen oro som väller i mig.

Som om jag någonsin skulle kunna skala av min känslosida till den grad att problemet knappt skulle få erkännas innan det försvann. Hah. Men det vore klart praktiskt i lägen där jag faktiskt inte kan göra någonting åt saken förutom att känna och tänka mig själv till utmattning.

Ja, visste vore  det enklare att kunna agera känslokallt ibland, problematiken vore väl dock att om man aldrig verkligen känner smällarna så tar man inte lärdom av dem heller. Ohanterade problem skulle väl upprepa sig istället. Och man skulle vara rätt blank.

Så jag vet inte. Min übermänchen kan väl få sitta i huvudet då.