.

Bilder från Borneo, Indonesien, Japan, Grekland, Paris, Spanien, Franrie Italien, England, Taiwan, Thailand & Tunisien mellan åren 2005 och 2010.

Ååååhh vad jag älskar att resa!

Just bokat min tredje resa till Danmark bara i år!
It's like an Addiction som Medina så vajert sjunger.

Det blir förmodligen gatufestival, garanterat födelsedagsfest, förhoppningsvis reuniting med min Baba Eva, och helt solklart massa random påhitt och roerier med mina gamla Borneo-roomies.

I'm def. loving it.
FORHELVEDE VHOR DEJLIGT.

Bild tagen utav Travelpix.

JAG OCH BELLA ÅKER TILL IRLAND I SLUTET UTAV MAJ!
Tre veckor, already counting down.

Herremin vad kul vi kommer att ha.

Googlade "arabiskt mintte" eftersom att det är så förbannat gott att jag vill lära mig hur man tillreder det. Upptäcker i ett helt underbart sammanträffande att min reseblogg dyker upp på första sidan. I det här inlägget om Baliresan så berättar jag i förbifarten om att jag och Lasse drack det.

.."Vi hittade ett orientaliskt nattcafe dar vi drack Arabiskt mintte och rokte vattenpipa, och vi vandrade over leriga fotbollsfalt i helt fel skor alldeles fulla i skratt."

Hihi.

Ja, ja, ja vet att jag tjatar.

Men keep in mind;
Jag har inte ens varit hemma lika länge som jag var borta ännu, det ligger mig nära. Igår såg jag Eat Pray Love och den filmen spelas in på platser på Bali där mina fötter också vandrat.

Jag och Bella pratade lite om hur människor här tar för givet att kunna resa. Men bara det faktum att man kan flyga i luften och sedan befinna sig i något som känns som en ny värld, det är inte att rycka på axlarna över. Och det spelar ingen roll om man råkar ha turen att få göra det ofta; det ska fanemej uppskattas varje gång.

Jag tänker på de familjer från Skandinavien jag mötte i Asien, som inte gav tecken på någon entusiasm för att de plötsligt hoppat ur en longtailbåt och nu befann sig på paradisiska öar med perfekt strand, färggranna fiskar och superklart vatten. De rynkade bekymrat på ögonbrynen och letade nästan bestört efter en plats och jämrade sig lite småtydligt om de inte fick ha sin badhandduk på just den yta de önskat.

Jag fattar inte hur de till synes inte ens verkade glada? Exalterade?

Hur som helst så har jag fått solklart för mig varför veckan på Bali var den som blev mest lyckad under min tid där borta. För att där var jag trygg och helt fri. Jag hade alltid Lasse med mig så oron var obefintlig, och vi hade inget att anpassa oss efter, vi kunde åka vart vi ville. Det är sällan livet är just så. Jag var fri i Taiwan & Thailand också, men ensamheten är begränsande när den hämmar trygghetskänslan.


MIN KLIPPA OCH JAG (fast jag kanske blev något upprörd när han i smyg spenderade en kväll i Kuta med att säga till random killar från Australien att jag verkligen ville ligga med en Australienare. Jag fick en del konstiga inviter..)

Det här är Poda Island under min sista dag på öarna i Ao Nang, Thailand.

Bali.
and I miss it much

Borneo Fotograferat av mig.

Denna skog.

Just nu är det en ny resegrupp på Borneo. Ibland dyker det upp bilder på facebook, där en stor grupp sitter runt exakt samma bord på WWFs djungelcamping som jag satt vid i Oktober förra året. Förmodligen måste också de vada över floden då de vandrat 2km in djungeln, och om de har tur ser de lite exotiska djur.

Jag tänker lite att näe, vad gör de där? Det vart ju min ö på sätt och vis.. Varför ska de hänga där när jag inte gör det? Få njuta av de ständigt underbara gröna kullarna i bakgrunden när jag saknar det så?

Ser dem såväl framför mig. Och min kropp tycks ha förträngt känslan av att nästan försvinna av luftfuktighet samt att djungeltrekking går i hand med ett stort antal iglar innanför strumporna.

Jag vill ändå tillbaks.
Iglarna tar jag bort med djungelkniven sen är det löst liksom. No biggie. Lite synd att den endast kom till användning för att 1) skrapa bort iglar, 2) raka benen. Men hey, den såg ball ut i alla fall. Wildlife-fantasterna i gruppen trånade.

Tillbaks från mina underbara dagar i söder nu. Mitt kamerabatteri coolade ju tyvärr redan andra dagen, så därför finnes bara dokumentation från tiden i Köpenhamn. Men jag var i Lund också, sådeså! Jag och min ädla brush var på studentpub, såg film, snackade ikapp oss och trotsade väder och vind (inte helt problemfritt) för att vandra runt i staden och sukta efter ting som kuddar och teserviser. Hm. ålderstecken.

Tiden där borta har hur som helst varit fantastisk. Osedvanliga mängder pannkakor och skratt har utbytts. Jag hade hemskt gärna visat upp mina andra danskar, men som sagt, kameralösheten. Hade i alla fall den osannolika turen att få träffa fyra stycken ifrån resegruppen på en och samma gång och vi skrattade som bara vi kan skratta, åt sånt bara vi kan skratta åt. Jag bodde ju också med Kim i en dansk korridor på en ö utanför Köpenhamn City, vilket var en ren upplevelse av hårda vindar och studentsnack. Och en massa film under varma filtar. Och givetvis; danska kakor.

Kärlek. Till dessa dagar.
Och livet här hemma.. Ni skulle bara veta vad närmsta framtiden bär med sig!

Jag sa upp mig idag. Bara en sån sak.

Det finns ett Marockanskt tehus på strögen!!

Christiania.

Vaknar upp här hos Lasse efter en kväll där pubrunda fick bli ett för mig väldigt levande koncept. Det är någonting fantastiskt över Köpenhamn. Speciellt här där Lasse bor. Om man nu bortser från de allra närmsta kvarteren där det är strippklubbar, porrbutiker, langare, prostituerade och XXVIDEO stores, så finns det helt otroligt många mysiga tillhåll inom gångavstånd!

Det håller på att bli ett riktigt turisthak.
Men i mitt hjärta är Bali alltid de grönaste av blad, de tätaste blombuskarna, de mysigaste risfälten och den mest fantastiska känslan. De godaste färska smoothiesarna, pannkakor på verandan och en himmel som lägger det mest perfekta ljuset på omgivningarna.

Bali för mig är natur, färger och mönster.
Ön är ju mycket mer än så, egentligen. Den är korrupt, exploaterad. Vet inte hur länge allt detta jag kunnat njuta av kommer att bevaras njutbart - och jag vet inte hur längesedan det var befolkningen i vissa områden kunde leva i frid och fröjd. En tid var säkert staden Kuta hemtrevlig för många - idag är den en fullkomlig kaos av skabbiga hostels, fester, billig sprit och turistbutiker. Mitt älskade Ubud i mitten utav landet kanske är nästa att falla offer för samma sak.

Så jag önskar att jag kunde få åka tillbaks utan att för den delen behöva bidra till en negativ utveckling. Jag saknar Bali.

Idag när jag samtalade med min Tyske kamrat över en lunch så vart det förvånadsvärt många paralleler till Taiwan. Det är ett land som är tacksamt att jämföra med Sverige, just eftersom att vi är två moderna länder vars befolkning och samhällen är så otroligt olika. Kan inte bestämma mig för om jag saknar det eller inte.

Känns mest skönt att jag klarade av det, fantastiskt att ha upplevt och värdefullt att ha i minnet. Min alldeles egna månad på en så särskild plats på jorden. 

Just nu är jag lite måttligt (mycket) avundsjuk på min Signe, som trots det så nyligen avslutade äventyret i Borneo, nu kommer att åka till Sydamerika för att stanna i fyra månader. Danskar är rätt bra på att trolla fram pengar ur intet har jag kommit fram till efter noga undersökning. Så summan är: Om ni ska råna någon så låt det för guds skull bli en dansk.

Kanske är det jag ska göra i Köpenhamn om 8 dagar. Systematiskt råna Danskar.
Men ehm, Taiwan var det ja. Bra teer! Schyssta tågförbindelser.

Åh.
Nu har jag bokat biljett för en vistelse hos min peep Lasse där ner i Söder. Då ska jag tvinga Mike att dricka öl med mig, Camilla ska tvinga mig ta en öl för mycket, jag ska laga pannkakor med Lasse (dvs han lagar dem åt mig och jag bara bidrar med underhållande sällskap) och jag ska äntligen få hänga med Kim igen.

YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEES!!
FÆN vad det ska bli dejligt.

Nu, lunch med min vän från Alperna.

Volontärarbete som lärare, tälta på en strand, vilda djur på Kinabatangas flodbank och åka runt i en liten minibuss med privatchaufför och få känna för en kväll att vi har noll respekt för morgondagen.

Borneo.
Kanske inte är någon slump att det blev ett par bilder på just Efa (eller Eva som hon ju egentligen heter), hon är en av de jag klickade mest med och vi skickar lååånga mail till varandra om livet. Henne vill jag träffa snart, så kan vi förstå varandra över en dansk chokladmacka precis som när jag bodde hos henne nätterna efter Bangkok.

Minnen.

Hittade flygbiljetter till Berlin för 63kr.
Så nu måste någon övertala mig om att inte åka till Berlin.

Fast Ryan lägger ju på skatt förvisso..
SCHWEINEBILLIGT ändå.

Jag minns en alldeles särskilt illasmakande Cappuccino. Jag såg just kaffesmulorna på mitt förkläde, och jag blev med ens tillbakslungad till aprikosfärgat kakel och ett litet bord med fyra stolar. Någonstans i Asien, på en ö, någonstans i huvudstaden där i norr, där satt vi under ett tak som skyddade oss från att träffas utav solstrålar i den fuktiga luften.

Det var jag, och det var ni. Vi hade hade valt att gå till Little Italy en sista gång innan det var dags att skiljas åt. Det var samma kakel vi suttit med fötterna på under den där första nervös kvällen åtta veckor tidigare.

Det var Niels med sitt ständigt svårtolkade ansiktsuttryck - ett som i samma läge lyckades förmedla både tydligt ointresse att ta plats samt en förnöjsamhet i tillvaron, en med nyfikenhet på allt det omkring. Det var Mike som med sitt livsnjutarstuk lutade sin slanka kropp mot ryggstolen och lät armarna hänga på armstöden, ibland kikandes mot mig med en plirighet i blicken. Han med förmågan att underhålla med en humor som var retsam och kvick, som alltid fick allesammans att tycka om honom så himla mycket. Och så var det Lasse. Min klippa. Sittandes funderandes, talandes, flinandes och vid alla givna tillfällen diskuterandes någonting som kunde tänkas beröra andra kring bordet.

Jag hällde ner socker i min Cappuccino, rörde om och påtalade att det var en av de sämsta jag druckit. Niels vispade förvånat omkring i sin egen och sa att han inte hade så bra koll, kaffe som kaffe. Jag log och brydde mig ju inte egentligen inte om hur kaffet smakade, om sanningen skulle kommit fram. Det var väl ändå en av de bästa kopparna jag har druckit i mitt liv.

Inne i restaurangen hade vita, alldeles charmigt smaklösa fejkstatyer rest sig för att inge den där autentiska känslan av Italien. De stod och stirrade ut genom fönstret på ett mindre antal människor som småjoggade över gatan istället för att vänta på grönt vid övergångsstället. På alla de sällskap som varit kloka nog att sitta inomhus i värmen. De stirrade mot den uteplats där tre danskar och en svensk satt och fåordigt tog in en atmosfär de kommit att vänja sig vid.

Idag stirrar de på någon annan.

Jag visade det inte, och jag uttalade det kanske inte heller, men det var med vemod jag insåg att det till slut bara låg en tunn hinna skum kvar av Cappuccinon i botten av koppen. Det var dags att beställa in notan, och lyfta fötterna från det aprikosfärgade kaklet för sista gången.

Borneo. 20 November 2010.

Att av misstag hamna på platser som dessa, är en stor del av nöjet i att resa. När jag förvirrat blev tillfrågad vilken station jag ville av var det svårt att svara för jag visste inte exakt vart jag skulle. Så jag pekade. Och vips hade jag utsikt över hela Taipei från ett av de största och ballaste tempel man kan tänka sig i ett Taiwanesiskt berg sådär på en måndag.

Coolers.

BORNEOOOOOOOOOOOOOooo, fotat af MÄJ. Nån som är förvånad?
Idag på Travel Channel visade de ett reportage där den irriterande Australienska killen,
whathisname, klättrade upp för Mt Kinabalu och besökte sepilok orangutang center. Jag
tvingade mamma titta med mig och satt och ropade "DÄR VAD JAG FATTA HÄFTIGT!!".

Jag saknar TRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN. Och inte granar, tallar eller björkar.
MAFFIGA TRÄD.

Dock: Extremt vackert vinterlandskap ute idag. Blå himmel, sol, vitt puder i decimeterlager precis överallt. Riktigt ljuvligt, faktiskt, nästan värt gårdagens oväder och att bussen gick sönder påvägen hem på grund utav det.

Idag, lördag, är jag återigen pigg och glad. Igår var jag lite bitter kände jag.
Heja heja, osv. Nu ska jag nog se på Flight of the conchords.