.

Ett område i Köpenhamn där över 750 människor har fast boende. De betalar inte skatt eftersom att de är anarkister och de har sedan början för många år sedan fått kämpa för sin fristad. Bland hus målade i mönster och med avsiktligt lutande väggar. Med mönster, grafitti och skyltar med budskap på varenda staket och vägg. Där tegelhusens där balkonger pryds med banderoller och suddiga fönsterrutor, som får mig att undra vad som egentligen försiggår i lägenheterna. En frän doft av en alldeles särskild rök osar i luften på vissa platser.

Det är svårbeskrivet eftersom att det inte liknar någonting jag har sett i mitt liv. I centrum finns serveringar med alltifrån mat som värms med tunnor av levande eld till ur småhus med lågt tak och grannt färgad exteriör. Följer du vägarna finner du lador ombyggda till hus, ett litet stall, byggnader med små torn, trähus sprayfärgade och trädgårdar proppfulla med små bänkar och växter. Det är som om alla delar allt. Och området omringas av murar och staket för att markera att här, här är det vårat stuk som gäller.

Det märks på ytan att folket har en särskilt inställning till livet, visst, men framförallt så känns det i luften.

Precis då jag och Lasse anlänt till en liten gågata med caféer och försäljning så tar jag en bild på en målning. Jag har inte hunnit gå några steg till och upptäcka den stora väggmålningen "NO PICTURES" när två svartklädda man i huvor män kommer fram.

"Let me see your camera", säger en utav dem. Helt paff tror jag de vill stjäla den.

"No? I wasn't taking pictures of you", svarar jag varpå han helt enkelt greppar tag i min arm och en tredje kille kommer fram. Jag känner mig minst sagt jävligt utsatt och hotad.

"Show me the pictures in your camera". De skojar inte. Så jag visar mina privata bilder för dessa totala främlingar, bild för bild, och de ger order om vilka jag behöver radera. När de känner sig klara finns inte ett spår av livet i Christiania kvar på mitt minneskort.

"Next time, do what you are told. Or you won't have a camera", avslutar en av dem innan de backar undan och låter mig gå iväg sådär lagom förnedrad.