.

 

Ibland när jag försöker klura om jag har fattat rätt beslut i livet så tänker jag
- Om jag fick börja om och göra vad jag ville, hade jag då gjort likadant, med facit i hand?

Och det är inte alltid jag hade gjort det. Det kan handla om stora eller små grejor. Kanske skulle jag ha satsat på att trivas i mitt rum från början - så att jag inte kände att jag aldrig har någon trivsam plats att studera på. Kanske skulle jag ha läst ett natuvetenskapligt basår. Det hade kanske varit bäst om jag sparat mer pengar när jag började jobba efter studenten. Hade det varit klokt att undvika vissa.. romanser. Hade jag kanske mått bättre om jag börjat behandla min tvångstankar ännu tidigare? Finns det verkligen inga gränser för hur långt man kan nå - och har jag då gjort allt jag kunnat för att ta mig fram?

Nä, hörrni. Det är givetvis inte meningslöst att fundera på de här sakerna men det hjälper mig inte om jag inte avser att ändra på någonting ändå. Jag tänker avsluta allt som jag har på börjat - och jag tänker verkligen inte ångra beslut som jag fattade baserat på vad som kändes som mest rimligt förut.

Men livet är massor av saker. Och är det någonting jag önskar utav mig själv så är det att sluta upp med att vara så endimensionell när jag tänker på min framtid. Jag glömmer bort nyanserna. Jag ser det rent strukturella men jag tänker inte på allt innehåll. Jag skrämmer upp mig själv genom att glömma bort vem jag är i mitt liv. Som person är jag måhända engagerad och brydd om orättvisor och debatter där ute i den kalla verkligheten men jag är också väldigt lättroad och simpel. Och jag defineras definitivt inte av det jag gör. 

Med det sagt så är jag nu inställd på en uppesittarkväll som garanterat kommer innehålla något utav föräljande; desperation, motivation, frustration, lättnad, tårar, mat någon gång mitt i natten. Jag ligger efter brutalt i min kurs och detta beror på mental förvirring kombinerat med operation. 

Nu var det en och en halv vecka sedan jag opererades och smärtan i magen är nästintill helt borta. Det som gör ont nu är när kläderna skaver mot operationssåren - eller när jag bär för tungt. Men det är fortfarande så att jag inte riktigt kan bekanta mig med tanken på att främlingar har varit i min kropp och tagit ut någonting. Det känns oerhört äckligt. '

Samtidigt är det väldigt häftigt hur små ärren blir efter en titthålsoperation - förväntade mig en scen ur alien igår när jag skulle ta bort mina plåster som suttit där sedan operationen. Riktigt så illa blev det ju inte. Även om jag tycker det är vidrigt att titta på min mage just nu. Det får nog gå några veckor innan jag accepterar min nya "någon har använt skalpeller på mig"-look. 

On the plus side så behöver jag ju aldrig mer oroa mig för att få en inflammation i blindtarmen på en torsdagskväll. Japp. Så kan det gå.

Vacker höst här nere i Småland?
Skoja inte.

Idag så är jag helt sänkt i hjärtat.

Just nu sitter en vän till familjen, Dima Litvinov, häktad i Ryssland på grund utav en fredlig Greenpeace aktion mot oljeborrning i arktis. Ryssland anstränger sig rejält för att hitta skäl till att fängsla honom och 29 andra aktivister för piracy, ett brott de inte har begått. 15 år fängelse är straffet som hänger över deras huvuden.

Detta väcker mycket känslor i mig. Det bultar i miljöådrorna. Jag vill sålla mig till alla hjältar, omedelbart. Avbryta min utbildning och byta spår. Jag är inte ämnad till något annat än att arbeta för en frisk luft, icke-modifierade matvaror, biologisk mångfald, bromsad klimatförändring; vi behöver se på världen på ett nytt sätt. Vi måste vårda det som när oss. Och det gör ont, när jag ser på dem som sliter hårdats. De som sitter i fängelser. De som ser sina skogar skövlas till marken. De som arbetar på center för utrotningshotade arter och ständigt står med vatten upp till hakan för att det helt enkelt inte ser så ljust ut. Alla dem som intensivt försöker föra oss andra samman i en fråga som berör oss alla. 

Jag funderar på min utbildning, fred och utveckling. Och jag blir rädd att göra skada; tänk om den utveckling jag kommer att arbeta för kommer vara en som inte är god för miljön? Tänk om biståndsprojekten jag står i täten för inte kommer att vara hållbara? Kortsiktiga lösningar i god välmening som sedan ändå kommer att kastas omkull när miljöförstöringen kulminerar.

Det är så det känns idag. Det känns som att jag inte förstår hur jag någonsin ska kunna syssla med någonting annat än att försöka väcka liv i folk som lamt konstanterar att dom "inte orkar bry sig" och återgår till sitt. Dom som vet men inte vill är nästan värre än alla skeptiker där ute i världen. Sen hur man nu kan vara skeptisk till en miljöförstöring som är ett faktum är en annan femma; det är en ganska fascinerande nivå utav ointresse för det som är viktigast för en själv och för resten utav jordens befolkning, människa som djur och natur.

Idag så känns det inte så behagligt, alltsammans.  

En rädsla jag har haft sedan barnsben är att få en blindtarmsinflammation. Det är en sådan grej som man alltid känner minst en person som har haft, och som liten tog jag åt mig ganska rejält utav berättelserna av hur man plötsligt slogs utav smärtor som gjorde att man låg krampandes på golvet, för att sedan akut slussas in i en operationssal efter en dramatisk vända till sjukhuset. Jag föreställde mig hur jag skulle drabbas plötsligt vid något tillfälle där det var svårt att ta sig till sjukhuset, hur jag skulle känna mer smärta än någonsin och rädslan inför en operation ska vi inte ens tala om.

Döm då min stora glädje när jag natten till i fredags, efter en tids återkommande smärtskurar senaste veckorna följt utav genomlöpande smärta under tordagen, blev tvungen att svälja min stolthet och inse att det nog var dags att rulla in till akuten. Jag vaknade nämligen utav att smärtan fullkomligen brände i högersidan utav magen. 

Så det blev en nattlig tur till akuten, blev inlagd på observation och lagom till Idol under fredagskvällen så skar någon upp tre små snitt i min mage och drog ut ett utav mina organ via titthålsoperation. Lagom till resultaten i Idol presenterades så vaknade jag på uppvaket och fick ligga med extrem muntorrhet och blodig mage och lyssna på en tant som i ett par timmar både vrålade och sade sansat att "någon måste hjälpa mig OPP! HJÄLP MIG OPP!! Någon måste hjälpa miiiig OOOOPP! Hjälp mig opp". Jag led. 

Lagom till tolvslaget rullades jag upp till avdelningen igen och därefter följde två nätter i ett rum delat med två trevliga, äldre damer som hade bra mycket värre besvär än mig men som klagade säkert tio gånger mindre. 

Så, vad är min sammanfattning av att en utav mina största rädslor slog in?

♦ Det var inte så farligt. Jag hade kunnat haft en betydligt kraftigare inflammation, men nu behöver jag ju aldrig få det för att blindtarmen är utplockad. Dessutom så är tre nätter på sjukhus i Sverige rena lyxen med tanke på servicen och hur lite det kostar. Jag fick ringa på den röda knappen dygnet runt om jag så ville ha hjälp för att jag inte kunde andas (var väldigt förkyld och låg natten till i söndags och panikhostade), eller om jag ville ha en tandborste. Eller åka rullstol till toan för den delen.

♦  Det var extremt obehagligt att ligga i operationssalen med alla främlingar och vänta på att bli nedsövd. Jag tyckte det var svårt att begripa att jag skulle försvinna in i ingenting och tappa tidsuppfattningen. Man somnar sen vaknar man och allt har varit svart. 

♦ Jag har ganska hög tolerans för smärta. Jag tog inget smärtstillande alls förren under och efter operationen. Alltså så var det inte så jävla farligt trots mina åratal av fasande över denna eventuella inflammation.

♦ Jag förstår att det är vanligt med infektioner på sjukhus med tanke på hur badrummen såg ut. 

♦ Sjukhussängar och kuddar är mycket obekväma. 

♦ Sjuksystrarna på detta sjukhus var helt fantastiskt rara och duktiga och jag önskar helhjärtat denna yrkesgrupp högre löner och bättre arbetsvillkor om det är så illa som jag har hört under alla dessa år. 

 

Detta får mig att skratta så att tårarna rinner. Inget högljutt "HAHAHA" skratt utan mer det där fnittret där man kväver gapskrattet och då så kläms tårarna fram och man skrattar till lite konstigt ibland.. get it?

Anyway.

I mitt liv så har jag genomlöpande fått bemöta kommentarer om att jag är alldeles för lättstött eller känslig. I många fall så har det kanske varit så att jag har överregerat eller flippat ur på grund utav att jag har misstolkat någons egentliga syfte och i de särskilda fallen så har min reaktion försvårat diskussionen.

Men. Jag har funderat lite kring detta med härskartekniker eftersom att jag får de vibbarna när jag diskuterar med någon och blir upprörd, och denna helt enkelt konstanterat att jag är helt enkelt för känslig/lättstött. Detta är problematiskt på flera sätt.

1) Personen i fråga tar sig rätten att bestämma att diskussionen ska utgå ifrån hens egna sätt på vad som är en normal reaktionsnivå. Kan det inte vara så att min reaktion är rimlig och att dennes är okänslig? Eller kan det rent utav vara så att bådas känslor inför ämnet är okej och att man inte ska använda detta emot varandra? Det för ju knappast diskussionen vidare.
2) Att konstantera att någon är för känslig är ett ganska effektivt sätt att tillåta sig själv att säga och provocera på den nivå man själv önskar. När jag känner mig hårt bemött, påhoppad eller utsatt för onödig provokation så kommer jag att reagera krafigt. Varför ska jag vara den part som finner mig i att bli behandlad på ett sätt som jag upplever som onödigt?
3) Om en person är medveten om ifrån början att vi har olika åsikter i ett ämne, som jag i detta exempel känner stark för, så är det ett ganska ondödigt påpekande. Ja, jag blir stött när du berättar för mig hur fel mina värdegrunder är. Vad är så konstigt med det?

Sedan finns det alltid ett alternativ, förstås, där personen i fråga inte menar något aktivt illa med konstanterandet utan helt enkelt tycker att jag är för känslig för mitt eget bästa. Det är förstås inte alltid utstuderad som försiggår retorik när man samtalar med vänner eller bekanta. 

Lite tankar ur huvudet mitt såhär på en ganska omotiverad plugg-onsdag. 

Jag har bott på Borneo i 7 veckor. Det var år 2010 och jag åkte med en organisation för att kombinera äventyr med lite volontärt arbete. En utav veckorna så fick gruppen jag reste med åka till WWF Djungle camp som ligger på Sabah, norra Borneo. Det är en underlig plats. Precis brevid bilvägen så svänger man av, åker ner för en backa kanske 100-150m och helt plötsligt så är där hus byggda utav bastanta stockar och stormkök med utsikt över enbart regnskog. 

På denna plats arbetade man med att kartlägga arter som var hotade med utrotning. Man placerade kameror på diverse platser ut i skogen och gjorde sedan uppföljningar. Ansvarige på campingen berättade att man inte hade sett Sumatranoshörningen på länge. Det skulle finnas sisådär 50st kvar på jorden. Det var ganska deprimerande att höra på. 

Imorse fick jag ett sms från WWF. Jag ger dem månadsgåvor och dom ger mig kontinuerlig information via sms. Imorse skrev dem att man har fångat en utav noshörningarna på film, och dessutom på Indonesiska Borneo där man trott att de länge varit förlorade. Nyheter som dessa, riktigt genuint lyckliga nyheter, väcker en del känsor i mig. Vid sidan utav mina fred och utvecklingssutider så har jag har en liten dröm om att bli naturvårdsbiolog och ägna mitt liv till att åka runt och försöka klura ut hur vi ska bevara alla dessa otrolig arter som finns här vid vår sida på jorden.

Vill ni ser miraklet? Press play.

Hela mitt syfte med inlägget är att ställa ett par frågor.

1) Varför kan inte jag sjunga sådär bra, när det är min yttersta dröm?

2) Varför är det aldrig framträdanden på svenska idol som spelar i samma liga?

Jag följer faktiskt Idol, amerikanska och svenska. Föredrar amerikanska rent nivåmässigt men det är lite tröttsamt med alla gamla pampiga ballader som sjungs sänong efter säsong efters säsong...

jaja, jag är bara avis. Min helg har varit soft. That's thät.

Jag är inne i en period där jag får episoder av oerhörd energi genom vilken jag kan ta multitasking och effektivitet till helt nya nivåer. Jag känner mig faktiskt närmre lite galen, som urbilden utav en skäggig vetenskapsman med spretiga hårstrån på skalpen, böjd över ett arbetsbord med kemiska substanser som ingen annan skulle kunna göra någonting vettigt utav. 

Jag vet inte vilken förändring i mitt liv jag ska tillskriva denna enorma energi. Är det det faktum att jag inte har tränat på länge som ger mig ett absurt överskott? Är det att jag påbörjar varje dag med en brutal supersmoothie som skulle få Anna Skipper att sätta sjögräset i halsen? Är det det faktum att jag har så mycket att styra upp att jag blir helt besatt av attt få så mycket som möjligt gjort när dessa episoder pågår? 

Kanske är det en kombination, dock framförallt det sistnämnda. Jag är nämligen inte särskilt pigg egentligen. Det känner jag ju av så fort jag slutar flippa runt mellan uppsatsskrivande, budgeterande, jobbsökande, mailande till myndigheter, samtalande med vänner, planerandet utav mitt liv, matlistorna, den stora oron över framtiden som gör att det ständigt tickar en problemlösningsfunktion i hjärnan på mig, behovet utav att umgås med min pojkvän, den starka längtan efter en hobby (läs: hästar), mina galna sånginfall som gör att jag måste gå till aulan och sjunga i micken helt ensam. Allt detta bara sker i ett enda inferno, inbäddat i varandra och ibland under enbart ett par timmar så snurrar det runt.

Kanske är det detta som är självaste defintionen utav stress. Samtidigt, så har jag inte samma upplevelse som jag hade i vintras och i somras då jag var närmre ett vrak en en fungerande person. Just nu känner jag snarare att saker är möjliga än tvärtom, och det är kanske det som gör mig lite tokig. Vart ska man börja? I vilken ände planerar man sitt liv, samtidigt som man studerar heltid och vill göra bra ifrån sig eftersom att man vill vara en riktig fena på det ämnesområde man har riktat in sig på? 

Katten vet jag. Jag kan bara konstantera att fastän jag sitter och skriver en uppsats i helt makalös takt så kände jag att behover att skriva var så starkt att jag bara måste publicera detta ganska ointressanta inlägg. 

Vore ju rätt soft om allt detta berodde på att jag äter så jävla nyttigt nu för tiden. Då kan man bli en supermänniska bara genom att ta hand om sig själv. Halleluja...

(detta inlägg var ämnat att handla om min oerhörda klimatångest men så blev det som bekant inte så hejs)