.

1/10 2010, Norra Borneo. 

Efter första veckan på Borneo var hela resegruppen väldigt sugna på att bada. Luftfuktigheten gör att man känner sig ständigt i behov utav en dusch när man vandrar runt där borta. Så våran guide, Gary, tog oss till en utav de allra norraste delarna av ön, nära Sabahs norraste punkt. Vi åkte en ganska bra bit på skumpiga vägar, krampaktigt hållande i bilens tak för att undvika att ramla av bänkarna som var placerade baki den öppna vanen. När vi väl kom fram var där två enorma stränder, helt tomma på allt. Tomma på folk, skräp, bebyggelse. Blått öppet hav och ljudet av vågor i solen.

Det låter ju ganska härligt, inte sant?
Så jag vände mig om till en utav mina resekamrater och sa just det. Jag tror jag sa någonting i stil med "this is one of the most beautiful beaches I've been to". Min resekamrat tittar på mig, rycker på axlarna och säger "I've seen beaches way more beautiful than this". Sedan vandrade hon iväg i sanden för att ta ett dopp, något som hon kanske ansåg att stranden dög till trots allt. Men inom mig så växte en underlig känsla av att nästan vilja ursäkta mig själv för att jag ens tyckte att stranden var så fin. "Kanske var det inte så vackert här trots allt?" kom jag besviket på mig själv med att tänka.

Lärdomen ifrån den här berättelsen: Låt inte andra människor påverka dig för mycket.