ödets ironi
En rädsla jag har haft sedan barnsben är att få en blindtarmsinflammation. Det är en sådan grej som man alltid känner minst en person som har haft, och som liten tog jag åt mig ganska rejält utav berättelserna av hur man plötsligt slogs utav smärtor som gjorde att man låg krampandes på golvet, för att sedan akut slussas in i en operationssal efter en dramatisk vända till sjukhuset. Jag föreställde mig hur jag skulle drabbas plötsligt vid något tillfälle där det var svårt att ta sig till sjukhuset, hur jag skulle känna mer smärta än någonsin och rädslan inför en operation ska vi inte ens tala om.
Döm då min stora glädje när jag natten till i fredags, efter en tids återkommande smärtskurar senaste veckorna följt utav genomlöpande smärta under tordagen, blev tvungen att svälja min stolthet och inse att det nog var dags att rulla in till akuten. Jag vaknade nämligen utav att smärtan fullkomligen brände i högersidan utav magen.
Så det blev en nattlig tur till akuten, blev inlagd på observation och lagom till Idol under fredagskvällen så skar någon upp tre små snitt i min mage och drog ut ett utav mina organ via titthålsoperation. Lagom till resultaten i Idol presenterades så vaknade jag på uppvaket och fick ligga med extrem muntorrhet och blodig mage och lyssna på en tant som i ett par timmar både vrålade och sade sansat att "någon måste hjälpa mig OPP! HJÄLP MIG OPP!! Någon måste hjälpa miiiig OOOOPP! Hjälp mig opp". Jag led.
Lagom till tolvslaget rullades jag upp till avdelningen igen och därefter följde två nätter i ett rum delat med två trevliga, äldre damer som hade bra mycket värre besvär än mig men som klagade säkert tio gånger mindre.
Så, vad är min sammanfattning av att en utav mina största rädslor slog in?
♦ Det var inte så farligt. Jag hade kunnat haft en betydligt kraftigare inflammation, men nu behöver jag ju aldrig få det för att blindtarmen är utplockad. Dessutom så är tre nätter på sjukhus i Sverige rena lyxen med tanke på servicen och hur lite det kostar. Jag fick ringa på den röda knappen dygnet runt om jag så ville ha hjälp för att jag inte kunde andas (var väldigt förkyld och låg natten till i söndags och panikhostade), eller om jag ville ha en tandborste. Eller åka rullstol till toan för den delen.
♦ Det var extremt obehagligt att ligga i operationssalen med alla främlingar och vänta på att bli nedsövd. Jag tyckte det var svårt att begripa att jag skulle försvinna in i ingenting och tappa tidsuppfattningen. Man somnar sen vaknar man och allt har varit svart.
♦ Jag har ganska hög tolerans för smärta. Jag tog inget smärtstillande alls förren under och efter operationen. Alltså så var det inte så jävla farligt trots mina åratal av fasande över denna eventuella inflammation.
♦ Jag förstår att det är vanligt med infektioner på sjukhus med tanke på hur badrummen såg ut.
♦ Sjukhussängar och kuddar är mycket obekväma.
♦ Sjuksystrarna på detta sjukhus var helt fantastiskt rara och duktiga och jag önskar helhjärtat denna yrkesgrupp högre löner och bättre arbetsvillkor om det är så illa som jag har hört under alla dessa år.
Döm då min stora glädje när jag natten till i fredags, efter en tids återkommande smärtskurar senaste veckorna följt utav genomlöpande smärta under tordagen, blev tvungen att svälja min stolthet och inse att det nog var dags att rulla in till akuten. Jag vaknade nämligen utav att smärtan fullkomligen brände i högersidan utav magen.
Så det blev en nattlig tur till akuten, blev inlagd på observation och lagom till Idol under fredagskvällen så skar någon upp tre små snitt i min mage och drog ut ett utav mina organ via titthålsoperation. Lagom till resultaten i Idol presenterades så vaknade jag på uppvaket och fick ligga med extrem muntorrhet och blodig mage och lyssna på en tant som i ett par timmar både vrålade och sade sansat att "någon måste hjälpa mig OPP! HJÄLP MIG OPP!! Någon måste hjälpa miiiig OOOOPP! Hjälp mig opp". Jag led.
Lagom till tolvslaget rullades jag upp till avdelningen igen och därefter följde två nätter i ett rum delat med två trevliga, äldre damer som hade bra mycket värre besvär än mig men som klagade säkert tio gånger mindre.
Så, vad är min sammanfattning av att en utav mina största rädslor slog in?
♦ Det var inte så farligt. Jag hade kunnat haft en betydligt kraftigare inflammation, men nu behöver jag ju aldrig få det för att blindtarmen är utplockad. Dessutom så är tre nätter på sjukhus i Sverige rena lyxen med tanke på servicen och hur lite det kostar. Jag fick ringa på den röda knappen dygnet runt om jag så ville ha hjälp för att jag inte kunde andas (var väldigt förkyld och låg natten till i söndags och panikhostade), eller om jag ville ha en tandborste. Eller åka rullstol till toan för den delen.
♦ Det var extremt obehagligt att ligga i operationssalen med alla främlingar och vänta på att bli nedsövd. Jag tyckte det var svårt att begripa att jag skulle försvinna in i ingenting och tappa tidsuppfattningen. Man somnar sen vaknar man och allt har varit svart.
♦ Jag har ganska hög tolerans för smärta. Jag tog inget smärtstillande alls förren under och efter operationen. Alltså så var det inte så jävla farligt trots mina åratal av fasande över denna eventuella inflammation.
♦ Jag förstår att det är vanligt med infektioner på sjukhus med tanke på hur badrummen såg ut.
♦ Sjukhussängar och kuddar är mycket obekväma.
♦ Sjuksystrarna på detta sjukhus var helt fantastiskt rara och duktiga och jag önskar helhjärtat denna yrkesgrupp högre löner och bättre arbetsvillkor om det är så illa som jag har hört under alla dessa år.
Jag i min återhämtnings-outfit. Jag har matchande mjuksbrallor och kan inte ha på mig något par utav mina byxor eftersom att magen är alldeles öm och svullen. Detta är såklart superpraktiskt.
Kommentarer
Trackback