.

Ibland när jag försöker klura om jag har fattat rätt beslut i livet så tänker jag
- Om jag fick börja om och göra vad jag ville, hade jag då gjort likadant, med facit i hand?

Och det är inte alltid jag hade gjort det. Det kan handla om stora eller små grejor. Kanske skulle jag ha satsat på att trivas i mitt rum från början - så att jag inte kände att jag aldrig har någon trivsam plats att studera på. Kanske skulle jag ha läst ett natuvetenskapligt basår. Det hade kanske varit bäst om jag sparat mer pengar när jag började jobba efter studenten. Hade det varit klokt att undvika vissa.. romanser. Hade jag kanske mått bättre om jag börjat behandla min tvångstankar ännu tidigare? Finns det verkligen inga gränser för hur långt man kan nå - och har jag då gjort allt jag kunnat för att ta mig fram?

Nä, hörrni. Det är givetvis inte meningslöst att fundera på de här sakerna men det hjälper mig inte om jag inte avser att ändra på någonting ändå. Jag tänker avsluta allt som jag har på börjat - och jag tänker verkligen inte ångra beslut som jag fattade baserat på vad som kändes som mest rimligt förut.

Men livet är massor av saker. Och är det någonting jag önskar utav mig själv så är det att sluta upp med att vara så endimensionell när jag tänker på min framtid. Jag glömmer bort nyanserna. Jag ser det rent strukturella men jag tänker inte på allt innehåll. Jag skrämmer upp mig själv genom att glömma bort vem jag är i mitt liv. Som person är jag måhända engagerad och brydd om orättvisor och debatter där ute i den kalla verkligheten men jag är också väldigt lättroad och simpel. Och jag defineras definitivt inte av det jag gör. 

Med det sagt så är jag nu inställd på en uppesittarkväll som garanterat kommer innehålla något utav föräljande; desperation, motivation, frustration, lättnad, tårar, mat någon gång mitt i natten. Jag ligger efter brutalt i min kurs och detta beror på mental förvirring kombinerat med operation.