.

Arkivjäveln från 20120118. Med min koppjävel från 70-talet. Tyckte jag var ballt... men egentligen så är det ganska äckligt?

Ibland när jag vet att jag inte har gjort bra ifrån mig i mina studier, som idag, och jag måste gå på ett seminarie för att få kritik, som idag, så känner jag mig som en skamsen hund som tassar in med svansen mellan benen. Jag har personligen redan gjort en lång lista med kritik gentemot det jag själv skrivit, medan jag knappt ser något att anmärka på när jag läser de andras. 

Så idag så måste jag svälja min stolther rejält när jag vandrar till skolan och tar emot motsatsen till stående ovationer. Halleluja. 

Det finns dem som hävar att jag är för självkritiskt (läs: min roomie, min pappa, min pojkvän, möjligtvis min systers katt). Och det måhända att jag är det ibland. Men denna gång har jag ju inte gjort det jag ska. Jag skylller delvis på operationen som gjorde att min hjärna gick på halvfart minst en vecka efter, men dessförinnan var jag faktiskt också väldigt förvirrad och låg efter. Allt detta handlar om att komma på ett ämne till min C-uppsats. Det är dags nu. Gulp.

I alla fall, självkritik låter ganska hårt men jag tror man måste våga kritisera sig själv för att förbättras också. Jag hade en lång period där jag aldrig läste igenom mina uppsatser för att jag var rädd för att hitta fel. Det kanske inte är en välfungerande metod när lärarna gång på gång säger att man ska läsa igenom allt. Kritisera sig själv men inte klanka ner på sig själv. Där har vi nyckeln. 

/ er allra ädlaste bloggerska