I aaain't sayin' im a hippie...
men ibland önskar jag att jag vore det.
Kameraleken fortsätter!
Har man nu köpt en sån där svart klump med massor av inställningar har jag nu äntligen insett att det ligger mycket vett i att lära sig hur den fungerar. Att fotografera utomhus på vinter med grå himmel är dock inte särskilt inspirerande så jag sitter inne tillsvidare. Därav självporträtt. På våren ska det ut och röjas!
Canon EOS 400D.
ISO 1600, f/4, ingen blixt, 1/30 sek.
Jag tar bilderna i färg på AWB, sedan ändrar jag saturation till B/W i datorn.
Amatörigt och roligt.
...eh
Bör tilläggas att inom en minut efter föregående inlägg stängde jag ner datorn bara för att i en snäv sväng sparka till en av de större glasskivorna som jag ställd åt sidan, som i sin tur krossades mot min fot. Därefter gick jag ner och sprang in i TV:n.
Annika is back.
Eh.
Annika is back.
Eh.
en anekdot ur min vardag
Sedan jag kom hem kan alla i min närhet intyga min nästan spasmiska otålighet när jag känner mig mentalt ostimulerad. jag sitter och hoppar på stället, hamrar med fingarna mot bordet, byter ställning i soffan ständigt. Så idag efter några timmar med lurviga hästar och stora hundar i snön, så kom jag hem och fann att mina kvällsplaner var inställda.
What to do, tänkte jag då. Sen tog det två sekunder tills jag fick för mig att jag kunde ju faktiskt dammsuga hela huset. dagens sämsta idé inleddes därför på nedervåningen, sedan när jag tog mig upp för trappan så.. pja.. föll en stor tavla ner, slog mig i huvudet och krossades brutalt i stora agressiva glasbitar på mitt nyligen dammsugna trägolv. Förutom en lätt yrsel så var det irritationen som slog i mig, så jag satte mig framför Las Vegas och åt en apelsin.
Jag verkligen hatar glassplitter. Men summan i allt detta är att jag måste lära mig tygla min spasmiska rastlöshet, eftersom att den tydligen gör att jag armbågar tavlor och sen så straffar liksom synden sig själv.
What to do, tänkte jag då. Sen tog det två sekunder tills jag fick för mig att jag kunde ju faktiskt dammsuga hela huset. dagens sämsta idé inleddes därför på nedervåningen, sedan när jag tog mig upp för trappan så.. pja.. föll en stor tavla ner, slog mig i huvudet och krossades brutalt i stora agressiva glasbitar på mitt nyligen dammsugna trägolv. Förutom en lätt yrsel så var det irritationen som slog i mig, så jag satte mig framför Las Vegas och åt en apelsin.
Jag verkligen hatar glassplitter. Men summan i allt detta är att jag måste lära mig tygla min spasmiska rastlöshet, eftersom att den tydligen gör att jag armbågar tavlor och sen så straffar liksom synden sig själv.
I heart Island
Jag minns att vi satt där i det stökiga datorrummet på norra Borneo. Att Lasse kollade på mig och sa "It's up to you now", med ett leende som berättade vad han ville. Jag såg de där små bokstäverna på den lysande skärmen, de som berättade vad flygbiljetter till Bali skulle kosta om vi ville åka om några dagar. Jag tittade på bokstäverna, men visste också jag att beslutet redan var givet även för mig.
Självklart skulle vi till Bali en sväng.
Så vi bokade. Och vi åkte.
Och det var alldeles, alldeles underbart!!
keyboardcat reincarnated
Det är helt okej om ni inte tycker det här är särskilt roligt...
men JÄVLAR vad kul jag tycker det är.
HAHAHAHAAHAHAHA.
jag är också en människa
Person kommer in i butiken. Jag säger hej med ett leende. Personen tittar uttryckslöst på mig utan att säga hej tillbaks.
Happ. Då var man butiksbiträdet igen.
Happ. Då var man butiksbiträdet igen.
Hur spenderar man bäst en helg?
Lördag, lunchtid.
Tåg till Uppsala för att besöka en vän. Sitter i timmar och har det ypperligt trevligt. Käkar tacos. Mörkret faller sakta utanför, och plötsligt rullar ett samtal in..
kväll.
Sitter hos en kär vän i en lägenhet i norra Stockholm och bjuds på en mumsig kycklingrätt i detta underbara sällskap. Det lyssnas på musik och klappas på katter. Glada miner. Plötsligt trillar ett sms in..
sen kväll.
Möter upp en polare i stan och softar i en lägenhet ett tag. Musik spelas och alla laddar för att bege sig vidare till olika destinationer i stan.
Natt
Framme vid den klubblokal i ett industriområde där min kusins pappa tydligen ska uppträda vid 02-snåret. Han bor normalt i NY och jag visste inte ens om att han var i Sverige förren min polare sms:ade på lördagskvällen. Han har försörjt sig som musiker så länge jag levat, men jag har aldrig haft tillfälle att se honom live. Stämningen i lokalen är helskön på en perfekt nivå.
natten till söndag, runt 02:30
Trickykid feat Robert Manos sätter igång och det är dans, glada människor och vi dricker öl som är löjligt billig. Lite stolthet väller i mig när jag ser min ingifta släktings inlevelse till musiken som överskred mina förväntningar. Basen är tung och det hela är oerhört trivsamt.
04:30
Går ifrån klubben glad och varm i kroppen, lämnar bakom mig de som orkar dansa tills stängningen vid 06. Mina skor har trampmärken från ett hoppigt dansgolv och jag har ännu inte upptäckt att jag tappat bort mössan som låg i jackärmen. Det spelar heller ingen roll.
Söndagmorgon
Vaknar av en sol som skiner.
Lunchtid
Åker till Vällingby och spenderar hela dagen hos min barndomsvän och hennes familj. Vi pratar, äter, dricker varma drycker och kommer ikapp oss om livet de senaste månaderna. Lite rotfruktssoppa och ett avsnitt "Solsidan" på TV4 senare så hämtas jag upp av pappa och spenderar hemresan med att entusiastiskt berätta storyn om den här helgen.
Ikväll somnar jag förnöjsam.
Tåg till Uppsala för att besöka en vän. Sitter i timmar och har det ypperligt trevligt. Käkar tacos. Mörkret faller sakta utanför, och plötsligt rullar ett samtal in..
kväll.
Sitter hos en kär vän i en lägenhet i norra Stockholm och bjuds på en mumsig kycklingrätt i detta underbara sällskap. Det lyssnas på musik och klappas på katter. Glada miner. Plötsligt trillar ett sms in..
sen kväll.
Möter upp en polare i stan och softar i en lägenhet ett tag. Musik spelas och alla laddar för att bege sig vidare till olika destinationer i stan.
Natt
Framme vid den klubblokal i ett industriområde där min kusins pappa tydligen ska uppträda vid 02-snåret. Han bor normalt i NY och jag visste inte ens om att han var i Sverige förren min polare sms:ade på lördagskvällen. Han har försörjt sig som musiker så länge jag levat, men jag har aldrig haft tillfälle att se honom live. Stämningen i lokalen är helskön på en perfekt nivå.
natten till söndag, runt 02:30
Trickykid feat Robert Manos sätter igång och det är dans, glada människor och vi dricker öl som är löjligt billig. Lite stolthet väller i mig när jag ser min ingifta släktings inlevelse till musiken som överskred mina förväntningar. Basen är tung och det hela är oerhört trivsamt.
04:30
Går ifrån klubben glad och varm i kroppen, lämnar bakom mig de som orkar dansa tills stängningen vid 06. Mina skor har trampmärken från ett hoppigt dansgolv och jag har ännu inte upptäckt att jag tappat bort mössan som låg i jackärmen. Det spelar heller ingen roll.
Söndagmorgon
Vaknar av en sol som skiner.
Lunchtid
Åker till Vällingby och spenderar hela dagen hos min barndomsvän och hennes familj. Vi pratar, äter, dricker varma drycker och kommer ikapp oss om livet de senaste månaderna. Lite rotfruktssoppa och ett avsnitt "Solsidan" på TV4 senare så hämtas jag upp av pappa och spenderar hemresan med att entusiastiskt berätta storyn om den här helgen.
Ikväll somnar jag förnöjsam.
a machine that goes "bing"
..det vore något det.
Universum saknar dig.
Universum saknar dig.
fotografi från en ö
Monkey forest, Ubud, Bali, Indonesien.
Synd på skärpan, den här bilden tycker jag mycket om i övrigt.
armadillo
Jag har aldrig varit ett stort fan utav krigsfilmer. Soldatmanér bestående av snaggade grabbar som ryter saker och kastar granater, smuts, blod och förfall har jag helt enkelt gärna undvikit. Men den här dokumentären om danska soldater i Afghanistan är annorlunda; inte för att den inte också innehåller dessa attribut utan för att den är helt på riktigt. Här är det ingen regissör som spär på några specialeffekter, det är verkligheten och en kamera som sköter medlingen utav draman.
Jag tycker att denna dokumentär var ruskigt bra. Rent visiuellt är den osannolikt välgjord. Och storyn, det vi får se, visar tydligt hur människor kan fungera då vi kastas in i sådant som är för stort för oss att begripa. Att referera till en ung flickas död som "spilld mjölk" och att obekymrat gräva bland talibanlik i ett dike och efterråt skratta om det hela är utanför ramarna för vad jag skulle kalla för vettigt. Talibanerna besköt soldaterna och sköts därför till döds så det är inte särskilt konstigt att soldaterna gladdes åt att de knäppte dem innan de knäpptes själva, men jag blir ändå äcklad över den till synes obekymrade glädjen därefter.
Värst var ändå granaten de kastat som råkade döda den Afghanska flickan. En man sa "det som är gjort är gjort" medan en annan sa "det plågar mig inte". Jag såg dessa män, några så unga att jag hellre kallar dem grabbar, och inser fort att jag aldrig kommer förstå hur det är att vara i deras situation. Knappast var det väl en bunt känslokalla personer som skickades ut, men förmågan att hantera död och strid med lättja är ändå en jag inte kan ta åt mig. Och jag tror också att det är en förmåga som gör väldigt stor skada inombords.
Tänker på de civila vars hus sprängdes, vars åkrar förstördes och vars familjemedlemmar omkom. Det är inte karaktärer i en film, det är människor som just nu går igenom det jag bara behövde bevittna under en och en halv timmes rörliga foton.
Krig.
stop making fun of my pants
Hemma idag, eftersom att jag klev utanför dörren i förmiddags för att hämta posten och nästan halkade och slog mig ett flertal gånger på ett fåtal meter. Bestämde mig för att idag blir en dag där jag gör sådant jag känner för, så det blev ett par självporträtt och en hel del musik.
Sen fastnade jag för de här grabbarna.
The Lonely Island visade sig vara ett utmärkt sätt att fördriva tid en måndag i Januari. Har man inte sett Jizz in my pants, Boombox, my pants och Just 2 guyz så har man, om man delar min humor, missat någonting härligt. Åh, Andy Samberg ditt jävla särbarn.. ♥
Nu ska jag skriva CV. Detta är en enorm spärr hos mig och har alltid varit. Jag tycker det är hemskt och känner mig alltid lika löjlig när jag läser det jag har skrivit. Men jag måste ha ett jobb och det snart, så här behöver skrivas. Thumbs up!
get a hold of yourself
Lyssnar på Kashmir - The Aftermath.
Fastnar i repeat för att den påverkar mig på ett sådant vis som gör att man gärna stannar inom ramarna i allt man känner, fastän man knappt vet vad det är.
Försöker fortsätta på texten men hejdar mig.
Jag har ett ljus att tända.
Fastnar i repeat för att den påverkar mig på ett sådant vis som gör att man gärna stannar inom ramarna i allt man känner, fastän man knappt vet vad det är.
Försöker fortsätta på texten men hejdar mig.
Jag har ett ljus att tända.
mitt borneo
Efter tre dagar slask, duggregn, halka, dimma, kyla och allt vad Svensk vinter nere i Skåne kan innenära så drev längtan efter något som varit fram. Jag har inte glömt den gången jag och några vänner var så fuktiga och varma att vi förhastat sa "we miss freezing!". Jag tycker det är helt okej med vinter, men den kommentaren är nog nästan oacceptabel, såhär i efterhand.
Tänker på alla dessa dagar för så nyligen sedan, då jag var där, på Borneo.
Åh så vackert.
tracing away
Blev ju nästan lite rörd av hur glatt bemött jag blev av mina forna arbetskamrater när jag svängde förbi idag (fast vi delade egentligen bara kök eftersom de jobbar i grannbutiken). Har skuttat runt mellan fotograferingen, Greenpeace nya kontor, gamla arbetsplatsen och Billys ädla boning.
Sitter nu här och sneglar på utbildningar och känner ett sug efter att provsöka.
Kittlande tanke!
Är i alla fall inte up for alla dessa kvällar med Scrubsrepriser och uppskjutande av göranden. Skönt att det känns i min kropp att det inte passar mig längre. Nu har den vecka jag gett mig själv att landa passerat. Så när jag kommer hem efter min Skånetripp i helgen så blir det spännande att se vad för jobb jag kommer att slita åt mig i konkurrensen.
Nu skall dock denna helg ägnas helhjärtat åt det faktum jag inte riktigt velat ta till mig ännu. Nämligen att min brush flyttar till Skåne imorgon.
Stockholm blir inte detsamma.
Det är det mycket som inte blir.
Tur för henne att hon är för bäst för att jag ska kunna vara tjurig på att hon överger mig för de där vindiga breddgraderna i södra Sverige.
Sitter nu här och sneglar på utbildningar och känner ett sug efter att provsöka.
Kittlande tanke!
Är i alla fall inte up for alla dessa kvällar med Scrubsrepriser och uppskjutande av göranden. Skönt att det känns i min kropp att det inte passar mig längre. Nu har den vecka jag gett mig själv att landa passerat. Så när jag kommer hem efter min Skånetripp i helgen så blir det spännande att se vad för jobb jag kommer att slita åt mig i konkurrensen.
Nu skall dock denna helg ägnas helhjärtat åt det faktum jag inte riktigt velat ta till mig ännu. Nämligen att min brush flyttar till Skåne imorgon.
Stockholm blir inte detsamma.
Det är det mycket som inte blir.
Tur för henne att hon är för bäst för att jag ska kunna vara tjurig på att hon överger mig för de där vindiga breddgraderna i södra Sverige.
någonting annat
Okej, ska omställa mig till funktionell människa nu och inleda den är dagens aktivitetsradda med att åka in min agentur. Bilderna på hemsidan är ju från den tid då jag spatserade omkring i en snygg men förbannat irriterande lugg. Jag bestämde mig för att den inte skulle följa med till Asien så den sparades ut under sommaren.
Vilket förstås förvirrar de företag som eventuellt vill boka mig baserat på bilderna, när jag klampar in i lokalen utan lugg.
Så nya foton ska tas och även om det kan kännas lite underligt (det gör det ju alltid när man förväntas le med ögonen fast alla vet att det är omöjligt på beställning) så ska det bli lite spännande.
Hey ho, let's go.
Vilket förstås förvirrar de företag som eventuellt vill boka mig baserat på bilderna, när jag klampar in i lokalen utan lugg.
Så nya foton ska tas och även om det kan kännas lite underligt (det gör det ju alltid när man förväntas le med ögonen fast alla vet att det är omöjligt på beställning) så ska det bli lite spännande.
Hey ho, let's go.
I'm going back to the stars
Ord är för få.
Vi fattar ju ändå ingenting som vi inte själva upplevt. Vi vet så lite om livet, oavsett hur mycket vi tar in så återstår ändå för mycket. Vi är aldrig störst, aldrig oövervinnliga. Att vara ständigt oförberedda på det som kommer är ett av våra bästa förusättningar för att våga ut i den här världen.
Men så en dag visar vi oss inte mer för de som ännu är. Vi byter plats. Blir det obegripliga; smälter in i det andra aldrig kommer kunna ta in. Ingen vet allt om dig, ingen vet det sista.
Jag bläddrade idag i en katalog med ansikten som vandrat i samma korridorer som mig under flera år. Folk som också vaknade upp en sommardag i juni 2008 och undrade om de förväntades bli vuxna nu när de tagit studenten, fastän vi kanske aldrig känner oss helt vuxna egentligen. Alla valde vi en egen väg. Jag tänker på hur oskyldiga och små vi tycktes vara, då när bilderna togs för tre år sedan.
Vi fattade ju inte att vissa namn i katalogen, som förblir mer än bara namn i mångas hjärtan, inte fick ta reda på om de någonsin skulle komma att känna sig vuxna.
Det var mina medmänniskor. Vi delade någonting, Det gäller dig jag kände väl och som gav mig stor glädje och värme, det gäller dig vars röst jag bara lyssnade till någon enstaka gång, och det gäller dig som jag hade samma kurs som och inte kom närmre än så.
Vi gick i samma korridorer för en tid sedan, vi hörde samma morgonmeddelande i högtalarna då vi skyndade mot rätt klassrum de gånger vi inte var i tid. Vissa utav våra vänner kände varandra. Våra blickar har möts som hastigast eller stannat längre än så. Därför är ni alltid del av mig på olika sätt. Därför kommer det alltid vara att greppa i tom luft när jag vill begripa.
Studenten.
Himlen var fantastiskt blå, molnen var få och välformade. Vi ropade oss hesa och slängde armarna i upp luften och om varandra. Vi var alla i vimlet och tillsammans sprang vi ut. Vi kunde inte bett om vackrare väder, fler leenden, större drömmar. Det var en av de där dagarna för livet.
Men det mest perfekta med den dagen var att vi inte visste.
Ni är saknade.
♥
Vi fattar ju ändå ingenting som vi inte själva upplevt. Vi vet så lite om livet, oavsett hur mycket vi tar in så återstår ändå för mycket. Vi är aldrig störst, aldrig oövervinnliga. Att vara ständigt oförberedda på det som kommer är ett av våra bästa förusättningar för att våga ut i den här världen.
Men så en dag visar vi oss inte mer för de som ännu är. Vi byter plats. Blir det obegripliga; smälter in i det andra aldrig kommer kunna ta in. Ingen vet allt om dig, ingen vet det sista.
Jag bläddrade idag i en katalog med ansikten som vandrat i samma korridorer som mig under flera år. Folk som också vaknade upp en sommardag i juni 2008 och undrade om de förväntades bli vuxna nu när de tagit studenten, fastän vi kanske aldrig känner oss helt vuxna egentligen. Alla valde vi en egen väg. Jag tänker på hur oskyldiga och små vi tycktes vara, då när bilderna togs för tre år sedan.
Vi fattade ju inte att vissa namn i katalogen, som förblir mer än bara namn i mångas hjärtan, inte fick ta reda på om de någonsin skulle komma att känna sig vuxna.
Det var mina medmänniskor. Vi delade någonting, Det gäller dig jag kände väl och som gav mig stor glädje och värme, det gäller dig vars röst jag bara lyssnade till någon enstaka gång, och det gäller dig som jag hade samma kurs som och inte kom närmre än så.
Vi gick i samma korridorer för en tid sedan, vi hörde samma morgonmeddelande i högtalarna då vi skyndade mot rätt klassrum de gånger vi inte var i tid. Vissa utav våra vänner kände varandra. Våra blickar har möts som hastigast eller stannat längre än så. Därför är ni alltid del av mig på olika sätt. Därför kommer det alltid vara att greppa i tom luft när jag vill begripa.
Studenten.
Himlen var fantastiskt blå, molnen var få och välformade. Vi ropade oss hesa och slängde armarna i upp luften och om varandra. Vi var alla i vimlet och tillsammans sprang vi ut. Vi kunde inte bett om vackrare väder, fler leenden, större drömmar. Det var en av de där dagarna för livet.
Men det mest perfekta med den dagen var att vi inte visste.
Ni är saknade.
♥
jeg savner jer
Resegruppen på Borneo fick under två nätter tälta på Mamutik Island. En liten ö som ligger såpass nära fastlandet att man med enkelhet ser huvudstadens lampor och bergen därbakom. Det var oerhört stämningsfullt att sitta där, med nyfunna vänner, och ta in det hela. På bilden ser ni min dåvarande tältkamrat och nya bästis Lasse till höger, samt bredvid honom fantastiskt roliga, underbara Mike. Dessa danska herrar blev ju mina rumskamrater under volontärarbetet men vi såg alltid till att försöka bo ihop under runtresandet också.
Jag saknar dem! Jag saknar det vi delade.
Fast på ett mysigt sätt.
times are chaaanging
Jag skulle kunna sitta vid TV:n. Fortsätta mitt kringflackande på Internet... Läsa en bok. Laga mat. Slå på en film.
Men jag vill inte.
Att vara hemma i huset är inte särskilt konstigt efter avbrottet men det är heller inte speciellt spännande. Jag sitter här i brist på annat och för att jag åtminstone har min kära musiklista att bläddra i.
Att möta upp med vänner har varit kärnan i min hemkomst och det njuter jag verkligen utav, men detta hemmaliv där jag mest fördriver tid måste jag nog ta och utveckla snaras för det är något så grymt ostimulerande. Vill ut och göra spontana dumheter! Eller åtminstone trevligheter. Ikväll är jag mörbultad efter typ fyra timmar sömn följt utav en tidig morgon och en aktiv dag och lär ju därför inte uträtta några stordåd.. men det känns skönt att alla övriga dagar denna vecka är fyllda med olika aktiviteter annars vet jag inte vad för påhitt jag skulle få för mig att uträtta. Jag är seriöst uppe i mitt huvud med halvfärdiga idéer som väntar på att bli hela.
Kommer väl ihåg hur livlig och inspirerad jag var på Bali för några veckor sedan. Det ska tas till vara på! Energi till resten av vintern. Och varför inte resten av allt, egentligen, nu när jag tänker på det?
Nu har jag en riktigt go magkänsla, som den man får när man är exalterad inför någonting särskilt. Och min kropp vill liksom skutta lite för att mitt huvud leverar impulser som jag kanske inte kommer göra något utav, men som åtminstone glädjer.
Oh om jag haft några slantar skulle jag tagit några extra dagar söderut.
Men eh, hemma var det ja!
Dags att lämna datorn.
Men jag vill inte.
Att vara hemma i huset är inte särskilt konstigt efter avbrottet men det är heller inte speciellt spännande. Jag sitter här i brist på annat och för att jag åtminstone har min kära musiklista att bläddra i.
Att möta upp med vänner har varit kärnan i min hemkomst och det njuter jag verkligen utav, men detta hemmaliv där jag mest fördriver tid måste jag nog ta och utveckla snaras för det är något så grymt ostimulerande. Vill ut och göra spontana dumheter! Eller åtminstone trevligheter. Ikväll är jag mörbultad efter typ fyra timmar sömn följt utav en tidig morgon och en aktiv dag och lär ju därför inte uträtta några stordåd.. men det känns skönt att alla övriga dagar denna vecka är fyllda med olika aktiviteter annars vet jag inte vad för påhitt jag skulle få för mig att uträtta. Jag är seriöst uppe i mitt huvud med halvfärdiga idéer som väntar på att bli hela.
Kommer väl ihåg hur livlig och inspirerad jag var på Bali för några veckor sedan. Det ska tas till vara på! Energi till resten av vintern. Och varför inte resten av allt, egentligen, nu när jag tänker på det?
Nu har jag en riktigt go magkänsla, som den man får när man är exalterad inför någonting särskilt. Och min kropp vill liksom skutta lite för att mitt huvud leverar impulser som jag kanske inte kommer göra något utav, men som åtminstone glädjer.
Oh om jag haft några slantar skulle jag tagit några extra dagar söderut.
Men eh, hemma var det ja!
Dags att lämna datorn.
äkta vänskap
När en vän känner en så väl att denne köper en tavla som föreställer ett fotografi på en sengångare i närbild till en.. då är det fanemej en riktigt redig vänskap. Tavlan ska självklart få hedersplats i rummet, den har redan givit mig glädje i sin bisarra enkelhet. Hahah.
ensamresaren
Confusious Temple, Tainan, Southwest Taiwan
...är evigt tacksam för att kameror i regel har självutlösare.
Det ser så hemskt naturligt ut.
Mitt hem i Penampang
Nu när jag i stor förtjusning har fört över bilder och videos från mitt äventyr till datorn, så måste jag ju dela med mig av lite godingar. Under min tid som engelskalärare på Borneo bodde jag hos hövding Matine med många familjemedlemmar samt fyra av mina danska raringar. Tillsammans var vi stationerade i denna rosa villa under en månad, fast jag och rumskamrat Lasse for till Bali åtta nätter så det var väl snarare under tre veckor detta var mitt Malaysiska hem.
Sista dagen innan vi for bestämde jag mig för att filma lite av huset. Jag ser ju rätt blek och trött ut, sistnämnda stämde garanterat in men förstnämnda beskyller jag kameran för. Eheh.
Det var rätt trångt under tiden där. Idag har jag svårt att begripa hur jag ens kunde sova i ett rum där fem personer delar fyra sängar och jag alltid var en av som delade, det var superfuktigt och vi hade endast en fläkt, packningen täckte alla golvytor och väggarna hade noll ljudisolering. Men det gick, för att jag trivdes där. Jag jobbade på en annan skola än mina rumskamrater och efter varje arbetsdag kom vi hem och pratade om dagen, drack lite kaffe, spelade spel och delade middagar med den ena maträtten intressantare än den andra.
Det var ballt att bo i Penampang.
Peace♥
Sista dagen innan vi for bestämde jag mig för att filma lite av huset. Jag ser ju rätt blek och trött ut, sistnämnda stämde garanterat in men förstnämnda beskyller jag kameran för. Eheh.
Det var rätt trångt under tiden där. Idag har jag svårt att begripa hur jag ens kunde sova i ett rum där fem personer delar fyra sängar och jag alltid var en av som delade, det var superfuktigt och vi hade endast en fläkt, packningen täckte alla golvytor och väggarna hade noll ljudisolering. Men det gick, för att jag trivdes där. Jag jobbade på en annan skola än mina rumskamrater och efter varje arbetsdag kom vi hem och pratade om dagen, drack lite kaffe, spelade spel och delade middagar med den ena maträtten intressantare än den andra.
Det var ballt att bo i Penampang.
Peace♥
kärleksförklaring
Folk kommer hem från långa resor och beklagar sig, längtar bort direkt. Jag undrar om de har det jag har. Jag undrar om de nästan har ont i bröstkorgen av kärlek när de kliver in i ett rum fullt med personer som gör dem levande.
För det gör ni.
Ni fulländar mig, ni håller mig på jorden, när omständigheter slår mig ned på knä är det ni som ställer mig upp igen. Utan er vore jag ett skal utåt; ni tillåter mig att vara precis så som jag är. Ni inspirerar mig med era stora hjärtan, kloka huvuden, era vackra personligheter, allt det ni utstrålar. Jag är säker på att alla skratt vi delar kommer att göra mitt liv längre och jag vill och tror att vi kommer fortsätta skratta så länge jag andas.
Jag älskar er så ofantligt.
Ni är livet, glöm aldrig det.
no time for us
Musik. Bilder. Jag minns fortfarande din röst.
Hur kan du bara borta?
Jag saknar dig nu så det gör ont i mig.
Önskar bort verkligheten, flyter in i stunder där du lever precis lika mycket som du en gång gjorde. Vill träffa dig så innerligt men vet att det är omöjligt.
Det gör så ont i mig. Tårarna läker mig inte.
Jag önskar att jag varit dig närmre. Jag önskar att jag kunnat läka dig. Men jag sitter oförmögen, och jag sitter tafatt. Varenda gång jag tänker på att jag inte kommer att träffa dig igen...
Vad ska jag säga?
Ska jag låtsas att ett knappt halvår är tillräckligt att återhämta sig, när sanningen är den att jag bara har skjutit ifrån mig alltsammans? Den här perioden är inte nog för att det ska sluta påverka mig. Nu står jag utan äventyr, nu står jag på hemmaplan, och du är här. Du är i mina tankar, mitt hjärta, min kropp, i mina vänner. Det du var, det är ju ännu är. Så varför var du inte med oss ikväll? Varför får jag aldrig mer krama dig?
Jag tänker på våran umgängestkrets. Den mängd människor som höll ihop, hur osannolikt perfekt vi svetsades sammans efter gymnasiet och hur kul vi haft ihop. Vi skulle inte förlora någon såhär. Det ingick aldrig i bilden av framtiden, det ingick inte i tankar. Det fanns inte. Det funkar inte så. DET FUNKAR JU INTE SÅ.
Man försvinner inte bara.
Jag saknar dig Anders. Helvete vad jag saknar dig.
Så innerligt önskar jag att du var kvar med oss.
Så, så, så innerligt.
När jag träffade dig tänkte jag ibland att om en person du uppskattar mig så mycket så är den en stor komplimang, just för att du var så speciell. Tack.
♥
Hur kan du bara borta?
Jag saknar dig nu så det gör ont i mig.
Önskar bort verkligheten, flyter in i stunder där du lever precis lika mycket som du en gång gjorde. Vill träffa dig så innerligt men vet att det är omöjligt.
Det gör så ont i mig. Tårarna läker mig inte.
Jag önskar att jag varit dig närmre. Jag önskar att jag kunnat läka dig. Men jag sitter oförmögen, och jag sitter tafatt. Varenda gång jag tänker på att jag inte kommer att träffa dig igen...
Vad ska jag säga?
Ska jag låtsas att ett knappt halvår är tillräckligt att återhämta sig, när sanningen är den att jag bara har skjutit ifrån mig alltsammans? Den här perioden är inte nog för att det ska sluta påverka mig. Nu står jag utan äventyr, nu står jag på hemmaplan, och du är här. Du är i mina tankar, mitt hjärta, min kropp, i mina vänner. Det du var, det är ju ännu är. Så varför var du inte med oss ikväll? Varför får jag aldrig mer krama dig?
Jag tänker på våran umgängestkrets. Den mängd människor som höll ihop, hur osannolikt perfekt vi svetsades sammans efter gymnasiet och hur kul vi haft ihop. Vi skulle inte förlora någon såhär. Det ingick aldrig i bilden av framtiden, det ingick inte i tankar. Det fanns inte. Det funkar inte så. DET FUNKAR JU INTE SÅ.
Man försvinner inte bara.
Jag saknar dig Anders. Helvete vad jag saknar dig.
Så innerligt önskar jag att du var kvar med oss.
Så, så, så innerligt.
När jag träffade dig tänkte jag ibland att om en person du uppskattar mig så mycket så är den en stor komplimang, just för att du var så speciell. Tack.
♥
hemma i Sverige
Nu har jag varit hemma irån mitt overtyre i två dagar och tänker så smått väcka denna gamla goding till liv igen - resebloggen var ju bara en tillfällig portal för just det ändamålet. Det innebär att för er som tycker om att läsa om vrickade möten i vardagen, funderingar och påhitt så är det ju bara för mig att säga;
WELCOME, I'M BACK.
Bigger, better, stronger eller kanske bara lite mer erfaren.