.

Jag har aldrig varit ett stort fan utav krigsfilmer. Soldatmanér bestående av snaggade grabbar som ryter saker och kastar granater, smuts, blod och förfall har jag helt enkelt gärna undvikit. Men den här dokumentären om danska soldater i Afghanistan är annorlunda; inte för att den inte också innehåller dessa attribut utan för att den är helt på riktigt. Här är det ingen regissör som spär på några specialeffekter, det är verkligheten och en kamera som sköter medlingen utav draman.

Jag tycker att denna dokumentär var ruskigt bra. Rent visiuellt är den osannolikt välgjord. Och storyn, det vi får se, visar tydligt hur människor kan fungera då vi kastas in i sådant som är för stort för oss att begripa. Att referera till en ung flickas död som "spilld mjölk" och att obekymrat gräva bland talibanlik i ett dike och efterråt skratta om det hela är utanför ramarna för vad jag skulle kalla för vettigt. Talibanerna besköt soldaterna och sköts därför till döds så det är inte särskilt konstigt att soldaterna gladdes åt att de knäppte dem innan de knäpptes själva, men jag blir ändå äcklad över den till synes obekymrade glädjen därefter.

Värst var ändå granaten de kastat som råkade döda den Afghanska flickan. En man sa "det som är gjort är gjort" medan en annan sa "det plågar mig inte". Jag såg dessa män, några så unga att jag hellre kallar dem grabbar, och inser fort att jag aldrig kommer förstå hur det är att vara i deras situation. Knappast var det väl en bunt känslokalla personer som skickades ut, men förmågan att hantera död och strid med lättja är ändå en jag inte kan ta åt mig. Och jag tror också att det är en förmåga som gör väldigt stor skada inombords.

Tänker på de civila vars hus sprängdes, vars åkrar förstördes och vars familjemedlemmar omkom. Det är inte karaktärer i en film, det är människor som just nu går igenom det jag bara behövde bevittna under en och en halv timmes rörliga foton.

Krig.