.

Jag låter bilder tala för sig själva!
Underbart fin kväll.

Tänkte precis att nu har ju klockan slagit över till den 26e, och vet ni vad det innebär?
Två månader till avgång!

Med tanke på att det känns som att det var väldigt nyligen som jag skrev inlägget om att "nu är det bara tre månader kvar", så tror jag nog att de kommande veckorna kommer att gå fort. Och det är en hel drös med saker kvar att ordna relativt snart så att jag slipper stressa ihjäl mig veckan innan.

Alltså ni anar inte vad detta är spännande.  I fredags så såg jag av en sjuk rad sammanträffanden på ett naturprogram där de bland annat hade små inslag om Borneos regnskog och jag fick tygla mig själv för att inte ställa mig upp och ba "IIIIIIIIIH DIT SKA JAG". Jag menar alla vet ju för fan att jag ska dit så mycket som jag inte lyckas hålla käft om det, så det vore ju aningen överflödigt att skrika om det. Men eh, dit ska jag ju onekligen hur som helst och det finns sinnessjuka insekter som blåser luftbubblor ut ur skallen som göra att ögonen hamnar jättelångt ifrån varandra. Så nu vet ni detta och kan känna er trygga med att det blir jag som kommer att dela hem med dessa underliga små varelser och inte ni. För ärligt talat så är nog insekterna det jag ser minst fram emot.

Men det blir najs. NICE.

Igår for Emma med mig och syster till stallet, vi tog en liten tur, jag red barbacka. Därefter hem till mig för att käka indiskt framför The Island, avrundat med youghurtglass och filosofiska diskussioner.

Annika likes this.

Och, eh.
Annika kanske borde säga upp sin facebook.

Juli.

Jag ser oh so mycket fram emot att få vandra i Taiwans nationalparker, på egen hand, med en karta och en ryggsäck. Jag backar inte vid inte tanken på att inte hitta ett hostel för natten, eller för idén om att hyra en scooter illegalt och åka runt med Sun Moon Lakes spegelblanka sceneri brevid mig. Jag blir nyfiken när jag föreställer mig maten jag kommer prova på och alla de främmande människor jag kommer dela sovsal med.

Aktiviteter och situationer som för mig är så främmande ter sig plöstligt harmlöst övervinnliga. Jag vet att utmaningen är fysisk, psykisk, ekonomisk och enormt krävande för någon som är som jag ju är. Jag vet att jag kommer stå med förvirringen, fasiken, jag kommer vara förvirringen. Att det kommer finnas dagar då minsta problem ter sig vara katastrofer, där hemlängtan lämnar mig ett klick ifrån bokad hembiljett.

Men i lä ligger just nu den oro som annars är ett kännetecken för min person. För jag är bara en liten människa ändå. Det är inte en skrämmande tanke, den är betryggande i sitt perspektiv. Jag kommer att samexistera med människor som inte känner mig. Utrymme för att göra bort sig blåser bort. Missförstånd kan inte dumförklaras. Vilken situtation jag än försätts i så blir det enda alternativet att se eller hitta lösningar, och alla resulterar i erfarenheter.

Jag menar; vad har jag att förlora?
Förhoppningsvis bara rädsla, oro och gamla envisa föreställningar om min person.

Peace♥

Om och men,
fast jag är glad ändå.

Min dator är halvdöd så jag sitter på min systers.
Det är okej, Jag har ändå inte tid för att idka hatkärlek med dumburken den här helgen. Det är fullt upp och jag älskar't. Senaste tiden har dagarna smäckats med roligt umgänge, turer till stallet, träning och joxande med nödvändigheter.

Jag har till och med börjat laga mat!
Idag gjorde jag kummingryta på potatis, häromdagen försökte jag mig på en Chili Con Carne och dessförinnan var det minsann rotfruktschowder som stod på menyn. Det är enkelt och kul, varför har jag inte fattat det förut?

Att det ska ta tjugo år för vissa saker att sjunka in.
En sak som jag dock uppskattar oerhört mycket är att det, dessa tjugo år till trots, fortfarande inte har slagit mig att det kanske är dags att sluta leka. Igår hemma hos Carro så sprang jag, Bella, Marcus och Arvid omkring och betedde oss som om vi vore tio år gamla. Humorn var låg, vi sprang barfota i gräset, skratten var hysteriska. Jag vill aldrig sluta leka, det är säkert den typen utav skratt vi utbytte igår som förlänger livet.

Ser fram emot imorgon, fast jag tänker lattja iväg i nuet nu.
(Ser på American Beauty och blir lite bekymrad när jag faktiskt kan relatera till hur en utav huvudrollerna pratar om hur en plastpåse som fladdar i vinden är en av de vackraste ting han någonsin filmat. Inte för att jag älskar plastpåsar. Men ibland kan jag välla över på samma sätt som honom, när jag ser någoning som jag tycker är vackert.)

Peace and luuuuv♥

Det är 31,6 grader varmt i butiken.
Det är helt oacceptabelt, jag mår dåligt av att jobba.

Nu, dricka mer vatten.

Åker man kollektivt och rör sig bland mycket folk varenda dag, då är det oundvikligt att stöta in i människor av kategorin något knäppare. Ta idag, till exempel.

Jag går ned för en trappa, och vid trappslutet intryckt i ett hörn står en kvinna lite framåthukad. Hon håller en banan i ett grepp som bara kan liknas vid en ilsken primat som skyddar sitt byte ifrån fiender, och hon blänger på mig ilsket. Jag tänker följande.

1) Varför står du framåthukad?
2) Varför är du arg på mig?
3) Varför tror du att jag vill ha din banan? Jag vill inte ha den. Du kan äta den själv. Jag har en banan i min väska.
4) Du ser normal ut i övrigt. Har du en dålig morgon? Väntar du på någon som är sen, och därav bereder du dig för att kasta bananen på denne? Våld löser ingenting. Sluta kasta bananer på folk!

Socialt accepterat or not, jag blir mest av allt nyfiken på detta underliga beteende. Få människor har blängt så fördömande på mig som just denna kvinna med en banan i sin ena hand. Jag kommer fundera vidare på detta i stillsamhet under dagens övriga timmar. Banankvinnans hemligheter...