.

http://blogg.svt.se/psl/blogg/summerburst/<----

Om man klickar sig fram till 03:04 så finns magi!

Det skjuter upp fyrverkerier ifrån scenens tak. En svettig David Guetta har ställt sig på DJ-båset med händerna i luften. Basen dånar såpass att man studsar med nästan av bara farten. Konfettistrimlor fastnar i håret på tjejen framför mig. Tusentals människor har förmodilgen lika mycket värk i armen som jag har efter att ha låtit den hänga i luften som en flaggstång i vind - lite ostadigt fastän man vet att den kommer att vara kvar där så länge det behövs. Glädjetut brister ut mot en sky som nästan är mörk medan blinkande ljus visar upp ett skådespel.

Och så kommer den. Without you. Så jag tappar behovet att vara sansad, mitt leende blir om möjligt ännu bredare, och tre minuter i eufori rusar förbi medan eld kastas upp i luften framför scenen. Alla sjunger med. Magi.

David Guetta = House-Magi.

Oj, vad jag har längtat efter att se honom live. Och det var sådär som det skulle vara. Det var så jävla bra. Summerburst som festival var i allmänhet störthärligt och övriga DJ's såsom Calvin Harris, Sebastian Ingrosso och Morten Breum levererade också fantastiskt fint. Jag och min käre Carro stod så långt fram vi förmådde och dansade tills ingen energi fanns kvar. Japp; så ska en dansfestival tas.

Lite bilder från stureplan.se:

 

 

 

i'm just a dreamer but i'm hanging on
though i am nothing big to offer
i watch the birds, how they dive in then gone
it's like nothing in this world's ever still

and i'm just a shadow of your thoughts in me
but sun is setting, shadows growing
a long cast figure will turn into night
it's like nothing in this world ever sleeps

oh sometimes the blues is just a passing bird
and why can't that always be
tossing aside from your birches crown
just enough dark to see
how you're the light over me

HUMOR

Bäst i fest just nu.

Medan jag slängs totalt mellan olika sinnesstämningar och är sömnbrusten så är jag samtidigt ganska munter och funderar på om jag inte ska ta och erövra campus sommarfest ikväll. Det är festivalvecka, vilket mest märks eftersom att mängder med människor har på sig sådana där urfula studentoveraller med massa märken på. Aldrig varit så förjust i overaller. Fan vad jag är tråkig?

Världens absolut tristaste bloggare därtill. Vet inte vad jag ska svänga till med riktigt. Skulle vilja skriva något HELT JÄVLA GALEEET, men vafan.. Ni får lite arabisk musik istället. Samma sak.

Japp. Definitivt jättevackert.

Blue Sky Black Death - Where the sun beats

Jag blir lite tokig i musik som egentligen bara är ljud. Stämningsfullt och härligt. Vet inte varför men jag kan inte tröttna, slå på lite Moby och jag ligger i dvala tills ni slår mig i skallen med någonting. Jag minns min allra djupaste Ludovico Einaudi period (pianist). Då kunde jag ligga i timmar och lyssna på hans plonkande, jag kan varenda liten ton när jag lyssnar idag även om jag knappast kan spela dem på ett piano. Brukar nöja med med att nynna med som en liten idiot.

Jag tror nog att jag framstår som en liten idiot i allmänhet när jag är ensam hemma. Det är liksom aldrig någonsin tyst här, och jag skulle förmodligen inte vilja vara min egen granne närjag glömmer bort att klockan är 03:10 då jag ställer mig i duschen och river av någon ballad med Leona Lewis helt utan ironi.

Dessutom har jag för vara att spela yatzy med mig själv. En egenskap jag liksom lärt mig att skämmas lite för, eftersom att det dels är mycket onormalt och dels (och kanske framförallt) jävligt meningslöst. Om jag nu slår mina egna rekord så är det I) tack vare slumpen II) ändå ingen annan som bryr sig. Hell, I don't even care.

Och med dessa visdomsord som för er är minst lika meningslösa som mitt maniska yatzyspelande, så återgår jag in i en vardag där jag trivs alldeles utmärkt med at bara röra mig mellan två hus.

För några år sedan så hade jag en vän (jag undrar ibland vart han har tagit vägen) som rekommenderade ett band till mig, The National. Jag minns att jag där och då fastnade alldeles särskilt för deras fantastiska skiva The Boxer, då särskilt låten Fake Empire.

Men de glömdes bort lite. Det är så med vissa musikkärlekar. Därav, häromdagen när jag återigen slog igång dem på spotify, så var det nästan löjligt rörigt i bröstkorgen för lilla mig. Dom är om möjligt bättre idag. Jag vill tipsa er också ifall ni är sådana som erhåller tålamod att klicka på länkar som läggs ut i bloggar.

Klicka här.
Bäst just nu: Runaway och Sorrow.

En djupare röst är svårt att hitta. Jag kan liksom ta på stämningen. Vara i den. Utan att överdriva, så älskar jag detta band. Det är bara så himlarns jävla underbart att lyssna på dem, somna till dem, kramas till dem, nynna med lite lätt.

Japp, som rubriken avslöjar; jag är besatt och det är konsoliderat.

Dom sjunger ju så fint. Ge mig Beyonces röst, tack.
(förstå vad obehagligt om jag plötsligt började prata som henne)

Bon Iver - Calgary

Inte visste väl jag att den här låten skulle bli så vacker i mina öron. Jag blir helt rubbad inombords, det är svårt att förklara. De som vet vad musik kan göra med en, ni förstår. Man får nya bilder i huvudet som går i perfekt symbios med toner och ljud, man ser sådant man inte hade förväntat sig och man längtar efter sådant som legat glömt eller inte ens upptäckts.

Jag kastas mellan saker som känns som intryck utav någonting jag upplevts, så starkt blir det. Oavsett om det bara pågår i min fantasi egentligen.

Sen är det klart att jag är lite labil vad det gäller musik. Jag kan gråta till klubbmusik. Av glädje.

Moby - Living.
Jag drömde om denna låt, så det kändes väl ändå inte mer än rätt att det var den jag skulle vakna upp ordentligt med.

Glömde jag nämna att Calvin Harris också kommer till Summerburst? Jag menar, utöver Mr Guetta.

AAAAAAAAAH LYCKA!

Vilken helg! Det gör ont att gå på grund utav dels fotskada, dels ett intensivt dansande och hoppande, jag har sovit typ fem timmar per natt och det har inte funnits några lediga stunder.

Men alltså, Avicii - vilket RÖJ!
Jag har aldrig varit på en spelning som denna förut, avsedd för dans och klubb på större arena. Det är skam att jag inte har gjort detta, för det är ju precis vad jag älskar. Att stå och skrika högt med armarna uppsträckta medan introt till Levels börjar spelas, alla vet exakt när basgången ska komma igång, förväntan stiger och BAM, hela Globen börjar hoppa. Den låt som fick mig att boka biljett var Fade into Darkness, jistanes, så skönt det var att gunga med i den och låta känslan skölja över en.

Sådant får jag energi utav. Jag får rysningar. Jag vet inte varför, men jag har varit så ända sedan jag insåg att jag älskar den här typen utav musik. Det finns vissa stämningar som gör mig så exalterad att jag helt enkelt ger efter för känslan och bara skriker och studsar och ÄLSKAR att få göra det. Sedan går jag och fånler i några dagar, drömmer mig tillbaks till en basgång som vibrerar och känslan utav att bara inte bry sig om så mycket annat.

Nu kan jag knappt bärga mig till Summerburst. Avicii var verkligen ruskigt duktig, men det kommer ju vara en dream come true att se David Guetta.

Ingenting mer konkret har jag att säga. Eller jo, men tid finns inte. Imorgon till 13 ska jag ha skrivit en analys och svarat på ett gäng frågor eftersom att jag helt enkelt inte har hunnit med under helgen.

CiaoPOOOOOOWWWWW!