and the oscars gooooes to
bild från telegraph.co.uk
En grej jag inte riktigt fattade med Oscarsgalan igår var varför James Franco, vars förtjusande yttre garanterat är en stor anledning till att jag satt där och glodde halva natten när jag inte sett mer än en nominerad film, inte verkade vilja vara där. Han såg stel, blek och ointresserad ut ungefär heeela tiden. Detta i vart ju skitkonsigt i kombo med Anne Hataways fnittriga spattighet och genuina ansträngning att göra jobbet bra.
Jag vill aldrig mer se en oengagerad James Franco i tight, röd galaklänning.
Kan vi komma överens om det, Academy peeps? Det vart lite olustigt.
Om ni i framtiden vill att James ska medverka kan ni med fördel ställa honom i ena änden av scenen med en kamera riktad åt hans håll at all times för allas nöjes skull men det räcker med att han står där. Grr. Yum.. och, ehm, Tack.
Anyways. Annars var det rätt mysigt att titta på galan, Filip och Fredrik kom med helt meningslösa anmärkelser då och då vilket ju är vad de gör bäst (typ åh kolla vad Geoffrey Rush ser ut som Steven Spielberg när han ler, stillbild på det!) och skådisarna satt med små skräckslagna leenden och hoppades på att inte bli indragna i konstiga inslag eller filmade när de petar sig i öronen (vilket i princip hände en regissör, grattis till honom för det sågs av många miljoner).
Bästa Utländska Film, Hämnden. Dansk.
Sen måste vi väl congratulera våra grannar i söder, Danmark. Inte för att det vann utländska film för Hämnden, utan för att det gjorde det mycket tack vare att vår svensk Mikael Persbrandt spelade en av huvudrollerna. The world makes sense! Sen bör nämnas att jag aldrig sett en hel film med honom i. Det är sant. Jag borde ju för fan inte ens få kallas för svensk. Jag vet inte om han förtjänade sin del av den här Oscarn! Jag vet ingenting! Jag måste gå och rannsaka mig själv.
Later.
I want to be forever yoooung
Förutom att jag lyssnar på Forever Young covers på youtube så ser morgonen ljus ut!
Mot stallet. Äntligen ska jag göra någonting i det vackra vädret.
kent vs annikas hårda yta
Det kan ju inte jag, så jag lyssnar vidare.
Av oklar anledning har jag Utan dina andetag på repeat ikväll.
Och jag kommer på mig själv med att tycka, att det faktiskt känns lite sorgligt att inte kunna relatera till raderna. Undrar varför det är så att olycklig kärlek romantiseras in i det grövsta, såpass att man kan fästa sig vid den och stanna i det greppet. Sen sitter man runt och tycker synd om sig själv, utkikandes genom ett bussfönster eller med blanka ögon mot en datorskärm.
Och nu tycker jag synd om mig själv för att jag inte känner igen mig i en låt som det skulle innebära att jag tyckte synd om mig själv om jag kände igen mig i?
Vad är det med Kent egentligen?
Jag är fan inte olyckligt kär, och ändå är deras musik traumatisk att lyssna på.
Damn.
1-0 till Kents skills.
äh, de är ändå bara vikingar hela bunten där nere
Och jag måste säga att Danmark drog nitlotten. De hade ett inslag om ett rätt skönt hippieområde i Köpenhamn som förstås var ballt, men framförallt så ville de visa upp någon slags Vikingafestival i Århus. Tio minuters TV med Danskar som springer runt i ringbrynja och vråla urtida namn. F-a-n-t-a-s-t-i-c. Precis så jag ser på våra grannar i söder (not). De måste blivit stolta. Det enda de visade av Köpenhamn i övrigt var två små statyer.
I Sverigedelen av programmet benämndes Stockholm som en av världens vackraste städer, naturen som tagen ur en saga, maten mumsig, livet på landet med bastubad och ridning som helt idylliskt, de visade ett långt inslag från pridegalan, Björn Borg visade personligen runt programledaren och det var konserthus, skärgårdsbåt, nobellmuseet och privatmiddag samt dans i stadshuset.
Hahahahaha. Lite unfair är det faktiskt.
Drottningens courtyard i Danskeland.
hot rod
Aldrig har en scen där är karaktär faller varit så jävla rolig.
Andy Samberg, Jorma och deras crew i mitt hjärta.
Det är lite svårt att förklara den här filmens briljans såhär i några rader, eftersom att humorn är särskild och jag är trött. Men tycker ni om Lonely Islands påhitt i vanliga fall lär ni skratta oavbrutet när ni ser på den här filmen. Alltså, Hot Rod, se den. Speciellt värd filmtiden är de sekunder där Jormas karaktär Kevin dansar på en parkeringsplats utanför ett snabbköp. Priceless.
oyypa
Jag försov mig från lunch med mor. Sitter uppe sen på kvällarna. Det är inte det att jag kollar på tv, och oftast har jag ingenting specielt att kolla upp på nätet heller. Men jag har en total fixering vid musik, och jag har kommit fram till att den kanske behöver tyglas lite. Sitter till tolv, ett och bara lyssnar på spotify. Om och om. Ibland får jag ingen lunch i mig innan jobbet, för jag är för upptagen med att sjunga och ha mig.
Kan inte finnas något bättre än bra musik när man är själv. Den behöver inte ens vara bra förvisso. Ganska många av mina låtar är nogansedda lite pinsamma att sitta och digga till. Men whoooo cares?
Who cares?
Nu ska jag lyssna på fakkin AKON.
Sen lite Djurpark. Lite Tinie tempah.
Och så ska jag fixa lunch. Snart.
Jag och Bella ska börja spela mer seriöst i vårt band också. I like.
armadillo
Jag har aldrig varit ett stort fan utav krigsfilmer. Soldatmanér bestående av snaggade grabbar som ryter saker och kastar granater, smuts, blod och förfall har jag helt enkelt gärna undvikit. Men den här dokumentären om danska soldater i Afghanistan är annorlunda; inte för att den inte också innehåller dessa attribut utan för att den är helt på riktigt. Här är det ingen regissör som spär på några specialeffekter, det är verkligheten och en kamera som sköter medlingen utav draman.
Jag tycker att denna dokumentär var ruskigt bra. Rent visiuellt är den osannolikt välgjord. Och storyn, det vi får se, visar tydligt hur människor kan fungera då vi kastas in i sådant som är för stort för oss att begripa. Att referera till en ung flickas död som "spilld mjölk" och att obekymrat gräva bland talibanlik i ett dike och efterråt skratta om det hela är utanför ramarna för vad jag skulle kalla för vettigt. Talibanerna besköt soldaterna och sköts därför till döds så det är inte särskilt konstigt att soldaterna gladdes åt att de knäppte dem innan de knäpptes själva, men jag blir ändå äcklad över den till synes obekymrade glädjen därefter.
Värst var ändå granaten de kastat som råkade döda den Afghanska flickan. En man sa "det som är gjort är gjort" medan en annan sa "det plågar mig inte". Jag såg dessa män, några så unga att jag hellre kallar dem grabbar, och inser fort att jag aldrig kommer förstå hur det är att vara i deras situation. Knappast var det väl en bunt känslokalla personer som skickades ut, men förmågan att hantera död och strid med lättja är ändå en jag inte kan ta åt mig. Och jag tror också att det är en förmåga som gör väldigt stor skada inombords.
Tänker på de civila vars hus sprängdes, vars åkrar förstördes och vars familjemedlemmar omkom. Det är inte karaktärer i en film, det är människor som just nu går igenom det jag bara behövde bevittna under en och en halv timmes rörliga foton.
Krig.
stop making fun of my pants
Hemma idag, eftersom att jag klev utanför dörren i förmiddags för att hämta posten och nästan halkade och slog mig ett flertal gånger på ett fåtal meter. Bestämde mig för att idag blir en dag där jag gör sådant jag känner för, så det blev ett par självporträtt och en hel del musik.
Sen fastnade jag för de här grabbarna.
The Lonely Island visade sig vara ett utmärkt sätt att fördriva tid en måndag i Januari. Har man inte sett Jizz in my pants, Boombox, my pants och Just 2 guyz så har man, om man delar min humor, missat någonting härligt. Åh, Andy Samberg ditt jävla särbarn.. ♥
Nu ska jag skriva CV. Detta är en enorm spärr hos mig och har alltid varit. Jag tycker det är hemskt och känner mig alltid lika löjlig när jag läser det jag har skrivit. Men jag måste ha ett jobb och det snart, så här behöver skrivas. Thumbs up!
get a hold of yourself
Fastnar i repeat för att den påverkar mig på ett sådant vis som gör att man gärna stannar inom ramarna i allt man känner, fastän man knappt vet vad det är.
Försöker fortsätta på texten men hejdar mig.
Jag har ett ljus att tända.
heavy in your arms
Jag är kär i Florence + the Machine.
Så kär att jag till och med har överseende med att den här låten är gjord för the Twilight saga: Eclipse.
från och med du från och med nuuu är du jätteöverskattad
Okej, så tydligen vann Oskar Linnros lite roliga priser på Rockbjörnen. Bland annat för sin låt Från och med Du, om jag inte nu missförstått det hela. Och eh..
Är det bara jag som tycker den är överskattad?
Känner mig helt sär för att den är så hypad.
Men för mig är det liksom "klingelingeling *uttråkad manröst* från och meed du från och med duu na na na na na na na".
It just does not do it for me.
i keep on running keep on running
Jag tycker om den här låten mer och mer för var gång jag hör den.
Kan bero på att den inte spelats sönder på radio ännu, så pass på och njut.
Byebye.
Muse
Fan vad Muse är bra.
Varför har jag inte lyssnat mer på dem, så säg?
Bra dag idag. Förutom den Argentinska majspurén.
countryslakt
Att stå på jobbet innefattar ibland också att lyssna på Lugna favoriter. Det i sig är helt okej i måttliga doser, några gånger i veckan.
Men snälla 104,7, jag vädjar.
Jag vill verkligen inte behöva höra Jill Johnssons massiva avrättning av Dolly Partons countryklassiker Jolene en gång till. Snälla snälla snälla. Det låter som att Jill har ätit för lite fibrer. Hon krystar fram orden. Och gitarren i bakgrunden är oljud förklätt.
Någon borde dessutom informera Jill om att texten lyder
"Jolene, Jolene, Joleeene, Im begging of you please dont take my man"
inte "Jolene, Jolene, JOH!LENE, Uhmbegging of you pliis dont take mahmaehaheen".
Oops. Dålig stämning. Nu var jag möjligtvis lite hård mot Jill, hon har ju veterligen inte varit lika taskig mot mig (ok, fine. Det kan kanske vara lite svårt då hon inte ens vet att jag existerar), men jag är emot dödstraff så jag vill inte behöva lyssna på den där låten något mer.
I'll be there inda hoooouse
Pas parlo Americano
Som efterfrågat i inlägget nedan så fick jag komma ut så småningom. Var på min första after work någonsin, det var ordnat med buffé och vin på en takterass med ypperlig utsikt. Jag var väl egentligen inte där med mina arbetskamrater, men tjejorna i grannbutiken räknar jag typ som kollegor eftersom vi delar personalrum. Så det var trevligt.Jag har fastnat som en liten kladdig kebab(?) för ett gäng låtar på Taio Cruz album. Ni vet, han som sjunger I'm only gonna break break your break break your heart.. osv. Hans I can be, Never Love Again och Falling in love är sommarskvällsköna. Frukta intet, dock. Jag lyssnar på glad upptempo musik också till sommaren. Ta bara We No Speak Americano som exempel.
Lunchade med Emma idag också. Insåg att det är rätt fantastiskt att vara vän med en person man känt sedan man föddes. Inget jidder där liksom.
Ciau. Nu har jag avlägsnat hårband och ansiktssmycke så det är officiellt kvällsgöttande som gäller. Helst av allt vill jag nog skriva lite på en låt jag sjöng fram idag men jag misstänker att min syster och far som sover sött skulle tycka det var lite störande om jag började vråla (neehejdå jag sjunger ädelt som en näktergal med guld i mun).
eric Saade, vad tänkte du?
Eric, raring.
Nu har jag hållit inne mina känslor gällandes detta så länge att det är dags att släppa ut den här bekymrade ansamlingen funderingar gällandes ditt bidrag till melodifestivalen, Manboy.
Det är nämligen såhär att jag har lärt mig någonting genom åren. Män lägger stor vikt i att vara just manliga. Det är en stor del i själva förutsättningen för att finna respekt hos sina kamrater av samma kön. Denna manlighet, however, uppnås säkerligen inte genom att som ung man ställa sig på scen inför svenska folket och sjunga "Manboy, manboy you can call me manboy", dansandes i en fejkad regnskur.
Jag tycker att vi upprepar texten en gång till, denna gång på svenska.
Medan vi läser tycker jag också att vi ska ha i åtanke att du alltså dansar i en fejkad regnskur mitt på scenen under låtens klimax.
Manspojke, manspojke
du kan kalla mig för manspojke
jag bryr mig inte jag visar dig hur man älskar
det finns ingen gloria runt mitt huvud
det finns inga änglar här
manspojke manspojke
du kan kalla mig manspojke
åh åh åh, manspojke
Okej, Eric. Några följdfrågor.
1) Har du reflekterat över vad du faktiskt sjunger?
2) Vad är en manboy?
3) Har du någon självrespekt?
Tänk efter nu. Reflektera lite, och smaka på innebörden utav dina egna ord. För en artist av din ringa ålder är det förstås fint att få delta i denna tävling, att få spelas på radio.
Men allting har ett pris, Eric.
Du kommer alltid att vara en Manboy i svenska folkets ögon.
Jag skulle tyvärr vilja påstå att detta kan göra innebörden utav manlighet till blott en hägring för dig att sukta efter. Sorry, pumpkin.
flight of the conchords här i stockholm
De ska ha en spelning på Cirkus och jag hann inte köpa någon biljett.
fan. FAEEEEN.
Ni anar inte hur glad det hade gjort mig att se dem live, jag skrattar ju av deras blotta uppsyn i rutan. Känner mig som en trumpen unge, vill sätta mig på marken och grina trotsig och gnälla "det är inte rättvist!!".
Fast jag låter bli, skulle nog skrämma kunderna ganska rejält.
Sickness
Link
Ni som inte förstår grejen har helt enkelt bara inte fått den stora ynnesten att höra honom sjunga live såsom han sjöng i torsdags, och ni har definitivt inte fått ta del utav hans fantastiska fisheye-blick som får en att känna sig, well, varm på ställen.
Johnossi
Vilken himlasänd röst sångaren hade, seriöst, AAAAAAAAAAAH!
Det var verkligen ett band att se live.
Jag har aldrig hört en kille sjunga så häftigt.
Man blev ju betagen!
U N D E R B A R T !
(dessutom är han en SEXY BITCH)
Här är klippet från första gången jag ens hörde talas om dem, och fastnade direkt. Dock så var hans röst så jävla mycket råare och ballare igår, jag vet inte vad han har sysslat med de senaste månaderna men det har garanterat fungerat.