.

Det enda som gör mig mer olycklig än en ensam fredagskväll är nog fan en ensam fredagskväll när mina grannar för säkert 100:e gången spelar jättehög musik i flera timmar. Dom har hållit på sedan klockan fem. Dessutom har jag misstänkt ögoninflammation och måste sitta här med glasögon som jag ser suddigt i och bara.. stå ut. 

Det är maj, varmt, folk omkring mig har jätteskoj men själv så står jag knappt ut. Det dunkar fan i en evighet. Jävla studentliv (som jag älskar men bara när jag själv har roligt).

Det är ett jävla tjat om Beyonce's reklamfilm för H&M på Internet. För mig som läser rätt mycket bloggar så är videon högst upp på sidorna och börjar spela och låta och ha sig. Och folk säger "Det här samarbetet är så fantastiskt! ojojoj!". 

Fantastiskt? Hon åmar sig i sanden. Det kan jag också göra. Ge mig trettio miljoner så tar jag på mig en bikini. 

Jag blir aldrig nöjd.

Finns det något botmedel mot det? Någonting som gör att man inte alltid glömmer av sina egna upplevelser när man upptäcker att andra har gjort saker som är hundra gånger häftigare, eller åtminstone har upplevt mer. Som om livet vore en tävling i vem som har hittat på ballast saker. Dessutom så faller jag handlöst för otroligt stereotypa upplevelseberättelser. Typ som när man ser bilder på folk som har på sig softa kläder på nån landsväg i Australien och bor i tält eller i nån gammal van. Jag har fan inte lust med det egentligen, jag hatar att campa. Varför tror jag att jag skulle vara lycklig bara jag fick bege mig av på nya äventyr idag, nu, imorgon?

Det är lustigt. Jag har en chans på att bo ett halvår i Sydafrika med början februari nästa år. Det borde räcka för att jag ska kunna slappna av och fokusera nu, men det gör det inte. Jag vill göra allt. Och jag vill göra det på en gång. Och jag vill göra det bättre och mer speciellt än alla andra.

Bota mig, tack. 

Dansandes till detta spektakel. 

Min valborg slutade upp i en dansant och spontan glädjestund framför en scen på en skräpig äng, med tunt publikhav och mycket skratt. Därefter tog slumpen gänget vidare mot en liten trevlig fest och det var nog allt jag behövde, för jag kände verkligen att jag var nöjd när jag gick hem sedan.

Och idag skiner solen. Vilket jag försöker ignorera. Jag har ekonomitenta på fredag. I say no more.

Jag sitter här, och jag tror att jag försöker förstå mer och mer hur oerhört starkt mitt behov är att inte tänka varken bakåt eller framåt. För några veckor sedan så var livet plöstligt slussat in i vad jag trodde skulle bli en ren katastrof - men det är stilje på den fronten nu, och kanske blir saker egentligen bara bättre. Min olycka då var väldigt uttömande och det hade förmodligen varit precis lika uttömande om jag försökte föreställa mig hur det skulle kunna bli framöver. Så jag gör nog inte det. Jag sitter nog här vid mitt lilla skrivbord och hoppas på sol även i helgen istället.

Känner mig oerhört fjantig och betydligt yngre än vad jag är - perfekt inför en fest med tema 90 tal, alltså. Waiting for tonight som Jennifer Lopez sjöng lagom till milleniumet.

 

Foto: Jag

En förskola i masaiiernas område, norra Tanzania vid Kenyas gräns.
Ett utav mina ballaste foton hittills, må jag säga. 

Dessvärre är de flesta bilder från min resa matta och helt off rent färgmässigt. Himlen är utfrätt och blek och vackra färger görs inte rättvisa. Det var svårt att se i skärmen hur väl inställningarna reflekterade verkligheten när man tagit fotot. Som tur är kan sådant åtgärdas men jag vågar inte pilla med bilderna själv, är ingen mästare i redigering direkt.. Hur som helst: Fotot ovan är helt oredigerat.

"Jag hatar att resa", säger jag, och jag syftar på själva resebiten i sig. Släpandet på väskor, otympliga jackor under vinterhalvåret, smaklösa köpe-mackor och förseningar. Jag hör ju att jag överdriver, för det är inget hat jag känner när jag väl sitter på tåget och inte behöver lyfta ett finger. Jag sitter som utmattad, tittandes och stundtals grubblandes. Bläddrar lite i KUPÉ. Agnes vill att hennes gravsten ska vara i guld. Varför inte.

 

Jag prövar mig ofta fram i vardagen. Har jag redan ont, varför inte sätt igång Lars Winnerbäck på spotify? Det kanske finns någon låt med honom som jag tycker om, som passar nu, nu när jag sitter här och det är strålande vackert ute för att det är soligt och det står elva grader på infoskärmen men jag känner mig ändå sådär stereotypiskt melankonisk. Det hjälper ingen men å andra sidan så försöker jag inte hjälpa någon när jag sitter här. 

Det är olustigt hur snabbt det sker saker som ändrar på andra saker. Ett livsöde är liksom aldrig separat, ensamt och självgående. Vi sitter i den där förbannade båten tilllsammans. Tråkig metafor. Vi sitter ändå inte. Vi springer runt som yra höns, och samhället hjälper inte alltid tillräckligt för den som är vilsen. 

Jag är ingenting utan att vara någonting för någon annan och kanske är det en skrämmande tanke, att man ska slussas genom livet med ett ansvar som spretar ut istället för rakt fram. 

Ja, Vad vet ni? Det kanske är alkoholfritt?

Alldeles... för.. seriöst..

Måste visa mitt riktiga jag:

 

Sist jag skrev en uppsats var natten innan jag åkte till Tanzania. Det tog mig drygt tre timmar för den var kort och ganska enkel eftersom att den gick ut på att analysera tre artiklar. Nu sitter jag har med en uppgift som kräver färre ord men mycket mer analys och mitt huvud hänger inte ikapp med de rimliga krav som ställs.
Jag har arbetat för att acceptera att man blir begränsad av stress. Jag kan helt enkelt inte fungera som jag gjorde tidigare - mycket sista minuten och sena kvällar. Min kropp vill inte det mer. Så jag kommer att få svälja stoltheten och inse att det jag skriver inte är i närheten utav så bra som jag kanske hade önskat. För jag vet ju att det finns i mig, egentligen, men det är alldeles för mycket ivägen nu. Mentalt och fysiskt, men då syftar jag bara till stressymptom. Jag mår faktiskt bra i övrigt.

Se där. 

Lyssnar på sexig musik med Marvin Gaye (Let's get it on) och det är inte särskilt representativt för den här tiden på dagen. Befinner mig liksom i studiernas mellandal; har ätit lunch och måste nu prestera på minst 90% i några timmar så att jag har resultat innan jag går hem för middagen. I nuläget känns det skämtsamt och orealistiskt - en ouppmuntrande feeling helt enkelt. Men jag har ingenting bättre för mig heller förstås så det är bara att ta röven dit böckerna växer (biblioteket).

Mitt på senare tid växande intresse för frågor om feminism, genus och jämställdhet ska jag tillåta bli ännu större. Jag ska inleda med att läsa boken Under det rosa täcket. Jag har ingen koll på vad den handlar om mer specifickt än att den tar upp någon form utav problematik relaterat till samhället och jämställdhet. Det ska bli riktigt gött att ta sig tid att läsa någonting utöver kurslitteraturen. Dock har jag precis läst ut Katrine Kielos bok Det andra könet som handlar om ekonomi i relation till män och kvinnor, en intressant bok som satte ord på en problematik som i alla fall jag upplever är oerhört svår att diskutera utan att det blir lite taskig stämning: Den neoliberalistiska, kapitalistiska ekonomimodellen som på ett fleral sätt spär på förtrycket utav kvinnor världen över. 

Mer om detta senare kanske - när jag har finslipat på alla de argument jag ju faktiskt har, cirkulerande i hjärna och bröstkorg. Tyvärr, och betoning på detta, är det ju nästan regel att man ska skämmas lite om man säger att man är feminist. Inte för att man bör göra det men för att ordet är kopplat till så många olika saker; befläckat med missförstånd, grova antaganden eller helt enkelt en stor ovilja att ta till sig ordets egentliga innebörd. 

Up my nose bild som faktiskt blev den mest lyckade i högen..

Jag är nu, hastigt, inslungad i en tentaperiod. Det är ingen övermäktig uppgift i antal ord som skall lämnas in, men det är ett omfattande arbete som kräver djupa analyser och en god förmåga att sålla i allt material som finns tillgängligt där ute i artikeldatabaser och kurslitteratur. Tanken är att analysera utveckling i ett utvecklingsland i förhållande till demokrati, fred, ekonomi och mänskliga rättigheter. Ja, alltså vi har inte fått frågeformuleringarna ännu så jag vet inte exakt hur detta ska gå till.

Anyway. Stress arbetar in mysterious ways. Jag har sträckläst tre böcker, två artiklar och har en hel och en tredjedels bok kvar samt sex artiklar kvar - dessa skulle helst alltså varit hyfsat färdiglästa till idag om jag nu vill ha dem i i åtanke när jag skriver på arbetet. Men så ska man käka bra, träna, vila, sova och ha tid med alla sina egna små störiga sysslor.

Vad menar jag då med "störiga sysslor?"
Jo förstår ni - de där grejorna man gör för att man känner att man behöver det. Alltså det kan vara att läsa bloggar, spela yatzy med sig själv, titta på hollywood fruar eller vad fan som helst. Kriterierna för att denna syssla ska räknas in i kategorin störig är 1) att man är sjukt oproduktiv när man genomför den) 2) att man inte bryr sig egentligen (jag räknar knappast ihop mina poäng i yatzy innan jag börjar en ny omgång) 3) att man ändå känner ett behov att utföra den. 4) att den tar tid som man egentligen bör lägga ned på annat om man ser det i förhållande till rådande studiebörda eller dylikt. 

Hur kommer det sig då att man inte lägger av med de störiga sysslorna?
Därför att - och detta är alltså av stor vikt - man inte är en maskin! That's right. Man har behov, energinivåer och en hjärna som inte alltid vill stimuleras på det akademiska sättet. Inte kan jag ge den vetenskapliga förklaringen. Jag vet bara att de gånger jag avbryter sysslorna för att "jag skulle ju kunna klämma in lite extra studier" fastän jag verkligen känner att jag behöver stänga av - ja, då mår jag omedelbart dåligt och känner smygande stressreflexer.  Det har jag lärt mig att ta stor tilltro i såhär under stressiga tider. Att oavsett hur mycket jag har att göra så har jag alltid tid för mina en-två timmar om dagen (minst, men efter åtta får jag ändå inget gjort nuförtiden så senkvällarna räknas inte in i tid som hade kunnat utnyttjas i alla fall) att göra oporoduktiva sysslor som förmodligen skulle störa en och annan person som anser att det är slöseri med tid och liv. Därav epitetet "störig" framför verbet "syssla".

 

Sjukt onödig text. Faktiskt helt otroligt. Men å andra sidan är det här ju min blogg så far åt helvete:) FÖR ÖVRIGT har jag faktiskt blivit  mycket sämre på att skriva på svenska efter min tid på detta engelska universitetsprogram. Därav denna oerhört frustrerande text - för er som är petiga. 

 

Tur att ingen ser mig nu. Sitter i solen och spelar in mig själv när jag sjunger. Spelar in, lyssnar, är kritisk, tar bort, gör om. Samma låtar idag; Like the wheel med tallest man on earth samt en version at fields of gold. Det är lite konstigt för det låter ganska förjävligt när jag lyssnar, men jag tycker det låter bra när jag sjunger? Är det fel på mig eller inspelningen? förmodligen mig då - tur att ingen hör alltså. höh.

Jag har triljoner med saker att lära mig den här veckan. För tillfället studerar jag en kurs som heter the politics and policies of peace and development - governance,democracy and human rights. Jätteintressant. Bara lite "tokigt" att jag ska ha läst typ 900 sidor till nu på torsdag. Och då har jag alltså inte på något vis struntat i denna kurs utan försökt hänga med i svängen. 

Okej, så, saker jag hellre skulle göra med mitt liv just denna vecka;
- Vara i Barcelona och låtsas att jag kan spanska
- Köpa hippiekläder och sitta på marken in något varmt land och lyssna på gatumusikanter
- Dricka vin under ett parasoll med MINST en väldigt god vän, helst typ alla
- Vara tillbaks i Tanzania på Tim's lodge och dricka gin och tonic vid poolen
- Uppleva New york, hela kitet med fest och otympliga högklackar
- Vara och rida någonstans. Tänkte igår på när jag var i spanien med mamma och red i soluppgången längst en strand nedanför prepyrinéerna. det gick inte av för hackor det inte.
- Träffa min syster! 
- Hade inte haft någonting emot att sitta utomhus i ett varmt klimat ganska nära vattnet och typ läsa på ännu mer om feminism och försöka strukturera upp min kommande bok om ocd (drömmer stort)
- Dansa till house eller faktiskt gå på konsert i allmänhet, utomhus, något stämningsfullt band. glatt eller ej spelar ingen roll men det ska beröra ända in i benamärgen
- Kunna jogga. Jag hade fan velat jogga. dumma ben som inte kan.
- påbörja en resa i syd-central och latinamerika. Bara vara borta månad efter månad och leva leva leva leva leva leva leva.
- Sjunga med ellinor minst varje dag

Ser ni ett mönster? Trösten är att våren är typ här. Snart. Ett par veckor bara sedan kan man ha skinnjackan utan att dö inombords för att det egentligen är för kallt.

fuck, fucketifuck. 

Stiga in i vuxenvärlden är inte längre någonting jag inte vill, det är snarare någonting som jag gärna skulle ta i hand med. Jag drömde inatt om min framtid och vaknade helt förstörd, en inte så uppmuntrande episod att inleda min morgon med. Men grejen är den att jag funderar på mina studier och kopplar dem till praktiken - att jag som vuxen skulle arbeta med utvecklingsarbete internationellt är inte fy skam. Det är bara det att det innebär att lilla jag behöver rejält med skinn på näsan samt en enorm förmåga att sätta mig in i andras situationer. Egentligen så skulle min utbildning behöva ha ett par delkurser i psykologi där man avgör om studenterna lämpar sig för att arbeta inom fältet i framtiden. Jag är för all del rätt godhjärtad, men kanske är det farligt att ta på sig rollen att ändra andra människor liv när de har helt andra historier och erfarenheter i bagaget. Det var någonting jag upptäckte i Tanzania; att jag som ung svensk kommer dit och berättar att jag studerar någonting som i framtiden ämnar utveckla deras land, var inte nödvändigtvis någonting som imponerade på någon jag talade med där nere. 

Så vem är det jag vill arbeta för? Kan det vara så att arbetet med mänskliga rättigheter är mer gediget än det med utveckling, eftersom att utvecklingsarbete är så inbäddat med ekonomiska intressen? Givetvis går allt detta ihop. Det är bara så stort. Världen känns främmande när jag läser om den eftersom att jag bara har upplevt fragment och knappt kunnat ta dem till mig. Jag tänker tillbaks på mina eskapader i sydostasien och funderar på 1) Varför jag valde att åka just dit 2) varför jag aldrig kände mig hemma. Jag åkte dit för naturen. Jag stannade för fascinationen. Men aldrig för att jag kände att jag relaterade till människa och kultur särskilt mycket. Japan och Taiwan är (helt skillda givetvis) som en annan planet i många avseenden. Människor är så otroligt, oerhört olika även om vi har massor gemensamt. Och jag vill inte komma ifrån denna lilla del av jorden och säga "hallå, ni gör fel, gör om gör rätt". Det är en tunn linje mellan positiv förändring och påtvingat övertramp, har jag börjat inse. 

Jag sitter och läser kapitlet "Theorizing the state" i boken "Politics in the developing world" och det fick mig att tänka på allt detta. Ciao. 

Ganska udda: Idag har min blogg visats hela 92 gånger men har enbart haft tre unika besökare. Någon vill VERKLIGEN att jag ska uppdatera. Jistanes. Jag är en hard working woman vad tror ni jag har tid att sitta här hela dagarna? 

Nej, men allvarligt, det har jag. Jag har tid. /NoLife_89



ANYWAY: Igår var jag på bio med bullis och såg Silver linings playbook. Eller Du gör mig galen som den svenska titeln är. Jag hade höga förväntningar. Jag är nämligen überförtjust i både Jennifer Lawrence och Bradley Cooper, plus att jag hade hört att denna film skulle beröra. 

Och jag tycker verkligen att den var toppen. Jag kände allt ifrån sorg, glädje, nervositet, oro och medlidande under dessa drygt två filmatiserade timmar. Det var faktiskt mycket som var helt oväntat. Extremt ointressant filmrecension känner jag? Lite mer djupsinnigt kan man väl säga att jag under filmen analyserade karaktärernas beteenden helt fel flera gånger i följd. Den röda tråden kanske inte var särskilt svår att lista ut, men mycket oförutsägbart skedde på vägen dit. Inte helt ovänat så känns mitt behov att åka till USA ännu starkare nu, inte för att filmen bjöd på några vackra byer över huvud taget, men för att jag är så nyfiken på denna nation jag ännu än har satt min fot på. Trots alla hundratals timmar jag har sett filmer därifrån. Nästan lite stört. 

Se den se den se den!