.

"Jag hatar att resa", säger jag, och jag syftar på själva resebiten i sig. Släpandet på väskor, otympliga jackor under vinterhalvåret, smaklösa köpe-mackor och förseningar. Jag hör ju att jag överdriver, för det är inget hat jag känner när jag väl sitter på tåget och inte behöver lyfta ett finger. Jag sitter som utmattad, tittandes och stundtals grubblandes. Bläddrar lite i KUPÉ. Agnes vill att hennes gravsten ska vara i guld. Varför inte.

 

Jag prövar mig ofta fram i vardagen. Har jag redan ont, varför inte sätt igång Lars Winnerbäck på spotify? Det kanske finns någon låt med honom som jag tycker om, som passar nu, nu när jag sitter här och det är strålande vackert ute för att det är soligt och det står elva grader på infoskärmen men jag känner mig ändå sådär stereotypiskt melankonisk. Det hjälper ingen men å andra sidan så försöker jag inte hjälpa någon när jag sitter här. 

Det är olustigt hur snabbt det sker saker som ändrar på andra saker. Ett livsöde är liksom aldrig separat, ensamt och självgående. Vi sitter i den där förbannade båten tilllsammans. Tråkig metafor. Vi sitter ändå inte. Vi springer runt som yra höns, och samhället hjälper inte alltid tillräckligt för den som är vilsen. 

Jag är ingenting utan att vara någonting för någon annan och kanske är det en skrämmande tanke, att man ska slussas genom livet med ett ansvar som spretar ut istället för rakt fram.