.

Får nog ta och börja använda min kamera igen, så slipper ni gamla bilder på Danmark.
Imorgon ska det grillas och chillas ute i solen, då jeeeklar.

Begriper ni skönheten?
Att ett fält kan vara så vackert. Jag står på en bilväg. Lasse är arg på mig för att jag inte är hemma och vilar, så sjuk som jag ju är. Jag tar åt mig men går inte hem. Det börjar regna häftigt och vi måste springa in i en liten butik och köpa ett turkost, blommigt paraply som ändå inte är stort nog för oss båda. Jag hade kanske ont i fötterna efter en stund i flipflops, det minns jag inte. Vi gick till en takterass med utsikt och regnet avtog i takt med att min nudelsoppa svalnade av till en sådär perfekt temperatur. Jag och bästis pratade om någonting som säkert inte kändes så märkvärdigt just då, exempelvis att det var lite otur att vi var på Norra Bali under ett par regniga dagar. Jag kanske frös lite till och med, jag minns inte. Jag vara bara så lycklig.

Återblicken på mina säkerhetsmisstag fortsätter. Vi är i Thailand denna gång också. Konstigt nog ett land där jag gjorde de flesta av mina mest katastrofala beslut, fastän det var där jag spenderade den kortaste perioden. Kanske är det så att övermodet kommer fram på en plats där det finns mycket andra turister.

Hur som haver. Nu kör vi.
Del TRE: Att anlända till en okänd plats mitt i natten.

Målet med min Thailand-tripp var att nyttja Bangkok och alla bussleder som utgår därifrån för att åka ner till kusten i Södra delen utav landet. Där finns nämligen paradisiska strandlängor och öar utanför Ao Nang. Jag bokade en buss som avgick sju på kvällen. Då skulle man vara framme till morgonen, lagom till soluppgång tänkte jag. I mitt huvud så skulle jag anlända på någon halvsömnig liten station där jag kunde slå mig ned ett par timmar innan incheckningen på mitt Bed&Breakfast skulle börja gälla.

Sagt och gjort! Åker genom Thailand en mörk Decembernatt. Kan inte riktigt somna, utan halvdåsar stillsamt i takt med att bussen rullar från en okänd plats till en annan. Det börjar bli obekvämt att sitta efter ett antal timmar och jag suckar när jag tänker på hur långt det är kvar. Just därför är det till min stora förvåning som bussen runt 05-bläcket stannar upp, tänder lamporna och börjar tömmas på folk.

Det vi har anlänt till är alltså Krabi Bus station. Det är en för tillfället stängd byggnad i en gränd. Mörkret ligger över stadsdelen, och där finns inga taxi-bilar. Jag har såklart inte den blekaste om vart jag ska; jag hade antagit nativt att om en buss är schemalagd att anlända någonstans så bör det ju finnas resemöjligheter vidare. De enda två turisterna förutom jag är ett Tjeckiskt par och fram kommer en kille med privatbil som erbjuder köra oss för en penning.

Vi sätter oss i bilen med denna vilt främmande man. Det var det enda existerande alternativet, om jag inte ville sitta ensam i en övergiven gränd i till soluppgången. Han säger att han känner till namnet på mitt boende och det visar sig vara en jackpot; han kör mig ända fram till dörren. Självklart är det stängt i receptionen och han tar därför sin egna mobil, ringer ett nummer och inom fem minuter så kommer hostelägaren ner i tofflor och tar emot mig med ett varmt leende. Jag betalar killen med bilen och slår mig ned i hotellreceptionen och skäms medan den nyvakna personalen förbereder mitt rum.

Så även om principen av att dels inte kolla upp saker ordentligt och dels sätta sig i främmande människor bilar kan vara fullkomligen urdum så ordnade det sig osannolikt bra. Jag skäms fortfarande vid tanken på hur jag dök upp fyra timmar innan öppning och tvingade upp en gammal dam ur sin sömn, men ändå blev bemött så jävla fint.

Så, dumma mej men tack alla andra inblandade!

December 2010, södra Taiwan, Tainan.
Tycker det är kul att se tillbaks lite.

Nu fick jag ju ingen respons alls på del ett (antingen för att ni tycker jag var så uppenbart dum i huvudet, eller kanske för att inlägget var jättelångt). Men jag fortsätter ändå!

DEL TVÅ: Sena strandpromenader.
Föreställer er att det finns två stränder. Den ena ligger i centrum, där flest turister rör sig. Den är smockad med båtar i det grunda vattnet, och den ligger brevid en väg där det finns massor utav restauranger och människor. Den andra ligger en promenadväg bort men där är inga båtar som stör när man blickar ut, och utöver en liten bar som snuddar på sandgolvet en bit bort så finns där bara höga träd bakom och små ögrupper framför.

Självklart är det lite mer lockande för en natur-och-solnedgångs-entusiast att välja det andra alternativet för en strandpromenad. Så jag vandrade först och främts några hundra meter från centrum längst en relativt folktom bilväg. Sedan svängde jag ut på stranden och placerade mina bara fötter på en fuktig mark, och åtnjöt en halvsläckt horistont. Överallt sprang små krabbor. De enda människor som rörde sig i området var faktiskt Thailändarna själva. Och förutom en enstaka herre som förföljde mig i vattnet ända ut i knähöjd för att fotografera mig förefall situationen väldigt harmlös som så.

Men det finns ju ett par faktorer som kan komplicera.
Som vanligt så är det ju ensamheten. När solen har gått ner försvinner folk hem på sina scootrar eller längst vägarna bortåt. Jag däremot hade en buss att passa, och den gick från centrum. Så jag vandrade sena kvällar på en ensam strand, ut på vägen där det märkligt nog inte ens åkte tuk-tuks vid den tiden. Och jag vet inte vad jag ska tro om överfallsrisken. Kanske var den minimal, kanske var den stor. Jag känner bara någonstans att det inte var det smartaste draget från min sida att gå runt ensam med en stor systemkamera i ena handen och en handväska över axeln.

Och, OBS. Jag inser att jag låter extremt fördomsfull. Ungefär som att det skulle lura små ondskefulla Thailändare med kriminell bakgrund i varje hörn. Det är absolut inte så. Och just därför gjorde jag många saker som kanske inte var helt genomtänka när jag reste, för att jag vill inte tro så. Men det var under mina 9 dagar i Thailand som jag var med om i princip allt som kändes hotfull på min resa, och därför ska man kanske se att det finnes en risk i att resa i länder som har exponerats utav turismen så hårt. Det skapar kriminella incitament hos de som inte har världens möjligheter framför sig på samma sätt som många utav turisterna har.

Hänger ni med på vad jag menar? Eller låter jag som en präktig överklassåsna?
Det var i alla fall mycket vackert på stranden.

Jag har fastnat i solotravelerblog.com. Väldigt inspirerande berättelser och tips om att resa ensam, man känner sig uppmuntrad och välinformerad utav inläggen. Eftersom att kvinnan som skriver bloggen har en väldigt erfarenhet av resande, och är förälder, så fokuserar hon mycket på säkerhet för vi som reser unga och oerfarna.

Jag tänker direkt på misstag jag själv gjorde förra året.
Det var inte det att jag inte var försiktig, för det var jag. När det gällde ägodelar. Jag hade örnkoll på mina värdesaker och väskor, lämnade dem aldrig ur sikte och låste in dem i boxar på hostelen för att kunna slappna av när jag var ute på äventyr. Jag var ironiskt nog inte exakt lika noggrann med mig själv.

Jag skulle tro att det är en fråga om att vara eftertänksam. Att alltid tänka ett steg till när man hamnar i en situation som man ifrån början helst antar är harmlös. Jag gjorde inte alltid det. Tänkte slänga ihop lite inlägg där jag nämner några utav de huvudsakliga risker jag utsatte mig själv för under mina månader i Sydostasien.



Del ETT: Att berätta att jag reser ensam för fel person.

I södra Thailand så bodde jag 30 min busstur ifrån stränderna. Staden jag bodde i hade en stor gågata, men jag hade bokat in mig på ett folktomt hostel beläget på en minst lika folktom gata som löpte en lång bit utifrån centrum. Närmsta internetcafé låg några hundra meter bort ifrån det som redan var lite för långt bort ifrån centrum; men likförbannad ville jag ju ha någonting att syssla med på kvällarna så jag gick dit i alla fall. Ett flertal saker var lite skeva här.

1) Jag gick ut själv runt 22 på kvällen, längst en gata där de enda människorna ute var grupper utav män.
2) Jag gjorde detta iförd en kort klänning med tunna axelband. Vadän turismen vill göra med Thailand, så är det ändå så att våra lite mer avslöjande klädkoder inte passar in i alla delar utav samhällen.
3) Jag hade handväska = tydlig indikator på värdesaker.

Väl inne på Internetcafét fann jag mig bland ett gäng ungdomar som spelade Wow, så det var knappast en hotfull miljö att fördriva tiden i. Men så en dag klev en äldre man in. Han var från Amerika och inledde med att skämta om att jag måste ha hamnat fel. So far, so good. Men konversationen fortlöpte paralellt med att hans ögon scannade min kropp uppifrån och ner.

Man: So, have you eaten dinner yet?
Jag: Yes, yes I have.
Man: Ah, really.. what else can I offer you?
Jag: Absolutely nothing. I'm fine.
Man: Okay, okay..

10 minutes går.

Man: So are you travelling alone?
Jag: Yes, I just came from Taiwan and now I am here to relax.
Man: So do you wanna go somewhere later?
Jag: No, I don't.
Man: So your fine with being alone, you don't want company frome someone... Like me?
Jag: No.
Man (ser uppriktigt förvånad ut): Really? Are you sure?

Jag försäkrade honom att jag var säker.
Först efter detta insåg jag vad jag nu hade gjort. Jag befann mig ute i nowhere med en snuskgubbe som visste att jag var ensam, och som med stor enkelhet hade kunnat på mig utanför cafét för att förfölja mig hemåt eller ännu värre.

Jag vill minnas att jag vandrade hem i lite raskare takt den kvällen. Att jag insåg att medan jag gick längst gatorna i ett mörkt Thailand, så hade klockan hade passerat den tidpunkt då det är annat än herrelösa hundar och jag själv under gatlyktorna. Jag hade varit ett enkelt byte, om man får uttrycka sig så.

Detta har jag definitivt lärt mig utav, och jag blir garanterat lite generad över mitt naiva agerande när jag ser tillbaks på det idag.

Har just slängt upp det här fotografiet i en ram på fönsterkarmen.
Är så förtjust i känslan. Kände mig som hemma på hostelet i Belfast. Lilla Buju (hunden) var så otroligt bedårande och Tony (mannen) var en av de skönaste personerna jag har träffat. Det var harmoni, och det var roligt. Roligt som FAN hade vi det till och med.

Till exempel när vi tog bilen uppåt kusten, vevade ner rutorna,spelade grovordad hip hop med tung bas och skrek "SLUUUUUUT" genom fönstrena.

Ganska politiskt inkorrekt, nu när jag tänker på det.

Försöker få tiden att gå här hemma. Städar och plockar, ströläser och ränner runt på denna lilla yta som jag ju blir så trött på efter för många timmar. Eget boende i all ära, men jag är lång och klumpig och den här lägenheten är för liten för det.

Har i alla fall funnit att jag blir alldeles harmonisk stundtals, då jag tittar på min bakgrundsbild. Det är regnskogen då den var som mest trollsk; på kanske 2000-2500m höjd under min vandring upp för Mt Kinabalu på Borneo. Detta är någonting jag aldrig tänker sluta tjöta om, för det var det bästa jag har fått för mig att göra. Träden är enorma. Jag har ett foto där Lasse vandrar på samma plats, och då ser denna långa karl väldgt liten ut i jämförelse.

Såg ett program om paradisfåglar på svt imorse (precis så lite har jag att göra just nu) och då var det självfallet mycket vackra vyer på regnskogen. Väldigt mysigt att se på.

Nu ska jag krisa vidare. Käka lite persikoglass, kolla lite utbildningar, nysa hysteriskt och läsa obegriplig litteratur om "Identity and violence". Tjoflex!

Bästa känslan att ha en 2-vånings lägenhet i Taiwan för sig själv.

"I hope all of your hopes and dreams will come true..."

Igår när jag hämtade posten så såg jag ett litet brunt kuvert längst in i postfacket. Vet inte hur länge det legat där, men handstilen kände jag igen mycket väl. Det var min favorit, min Lasse, som hade skickat ett handskrivet brev från Danmark.

Så fint!
Jag minns när jag lämnade Borneo och vi stod och grinade som små ungar innan jag skulle kliva in i min taxi till flygplatsen, mot nya äventyr. I åtta veckor hade vi suttit ihop, och det var sorgligt att våran fantastiska resa ihop skulle ta slut. Men så kramade vi om varandra och Lasse viskade att jag skulle kolla i översta facket på mitt handbagage när jag kom på planet.

Sagt och gjort. Och däri låg ett tre sidor långt handskrivet brev, till mig, om vår nyfunna vänskap. Och medan planet lyfte och lämnade Borneos gröna kullar bakom mig så kunde jag inte låta bli att fälla en liten tår.

Det var fanimig riktigt fint.

Idag tänker jag "Världen är så jävla vacker", och försöker påminna mig själv om det även då jag ser ut över en regning parkeringsplats i Småland.

Obegripligt egentligen, att jag har vandrat omkring där helt själv.

På Borneo fanns det några danser vi fick lära oss i gruppen. Dels var det en dans där man ska sträcka ut armarna och låta som en örn, den dansade man alltid till en speciell Gong-melodi.

Men så fanns Poca Poca, en dans som alltid dansas till en och samma låt. Alltid. Nu är videon nedan kass i ljudkvalité, men det var den där dansen fanns tydligast. Som ni ser är ju inte dansen överdrivet komplicerad heller, vilket var perfekt. För så fort låten kom så gick alla upp, ställde sig på led och körde den här dansen. Och för varje steg blir situationen allt härliga.

Man tänker för sig själv, "är jag just nu på ett Malaysiskt bröllop i en inhyrd gympasal och dansar Poca Poca med brudparet, brudgummens föräldrar och mina danska vänner? YES I AM"

Klarvit frost, lingul himmel näst intill horisonten. Minusgrader en lördagsmorgon men ändå så rör sig människorna snabbt runt omkring.

Sitter här på tåget nu och åker ifrån.
Det var dags redan i torsdags, men nu är jag i alla fall snart tillbaks i min lägenhet. Det märks att jag inte har haft något eget boende förut, jag är nämligen nervös för vad jag ska hitta när jag kommer hem. Har någonting börjar läcka? Glömde jag soporna kvar? Har det varit inbrott?

Med andra ord: Jag är lika mycket en orolig fjant vad det gälller boende som jag är vad det gäller sömnbehov och matkoma.

Hej då Stockholm i alla fall. Fett kul att se dig: Nästa gång ska jag packa mindre för jag har två tunga väskor propfulla samt datorväska, och det uppskattas nog inte av varken medresenärerna på ett fullt tåg eller av mig själv och mina stackars mörbultade axlar.

Nästa gång vi ses så är det Avicii konsert. Det ni!

Tim Berg - Bromance (Avicii Remix)

Den här låten lyssnade jag otroligt mycket på i Taiwan, speciellt när vandrade omkring i deras äldsta stad Tainan där jag bodde fyra dagar. En dag av de dagar som jag gick vilse, så vandrade jag under neonljusen längst gator där folk satt ute och åt på plasttolar vid små gatukök som i princip stod ute på gatan, och jag varndraed med den är musiken i öronen. Minns att jag nästan dansade fram i min svarta shortssuit, mina lila strumpbyxor, fjädrar i håret och gympadojjor med hål i. Alldeles fel, men så rätt ändå.

För ett år sedan så blev jag lägligt nog medbjuden på en ekologi-kurs i Taiwan. Detta eftersom att bonden som jag jobbade för värnade mycket om naturen och ville lära sig så mycket som möjligt om biologiska ting. Fint så. Jag skulle få följa med till en jättestor gård utanför staden, och såg fram emot dagen.

Det vara bara en, endaste liten sak jag inte tänkte på. Kursen var givetvis på Taiwanesiska. Jag förstod ingenting. Där var en salig blandning folk, varav en bedårande herre med hippiekläder och ett vildvuxet skägg, men att observera dessa människor vart lite långtradigt redan efter första halvtimmen. Och ja, vi var ju där hela dagen.

Fantastiskt var dock att vi såg en ovanlig fågel med alldeles lysande helgul fjäderskrud.
Man ska vara glad för det fantastiska!

På totalt lugna och eventlösa kvällar så vore det bra med lite cup noodles, west apples and a good ol' bag of skittles.

Så vaknade jag upp i Taiwan för första gången.


Första dagen var jag rätt ängslig men tog mig ut och hittade restaurangen "Just pasta" i det mysiga kvarteret, precis runt hörnet från mitt hotell. Kände mig otroligt utittad. Någon berättade för mig att rent generellt så tycker Taiwaneser synd om folk som äter ensamma. Om man nu kan generalisera så, så är det nog sant. Jävlar vad de tittade.


Jag var bara så fascinerad över neonljusen. Och den här gatan var inte ens i närheten lika belyst som många andra. Det är en syn som bara inte finns i i Europa.


Ser ni skylten där borta, 85? Det är ett Café. En kedja som finns över hela ön. De har den mest mumsiga Caramel Macchiaton. Så sött. Sliskt. Perfekt för Annika-i-Taiwan. Precis mittemot bodde jag på våning 9. Sprang alltid ner å morgonen och köpte den där Macchiaton, och lite goda steam buns. Helsike. Det kan jag sakna. Att ha en fast rutin i ett kvarter så långt långt borta, att känna igen varenda närliggande kvarter även fast jag inte kan läsa en endaste liten skylt.

För bara ett år sedan.

När man reser så kommer man ju hem och köttar på som fasen när man lägger upp foton. Det ska se så absolut frestande ut som det bara är möjligt så att alla ska bli helt hänförda av hur coolt det är att man har varit just i den delen av världen. Eller totala motsatsen, riktigt äckligt så att folk blir impade av att man härdade denna tuffa tid som volontär/på ett tåg i lägsta klass i Indien osv.

Eller... så har jag gjort hittills i alla fall.
Kanske är så att jag är lite störd helt enkelt.

Moving on!
Någonting jävligt klassiskt är ju också foton på barn. Alltså ungar som typ står och omringar en och ler och hoppar runt som små dårar och tycker kameran är skitkul. Och javisst, barn är väl stojiga. Men jag minns ett särskilt tillfälle som stavas misär.

Vi var bjudna på ett barnkalas i en by nära våran by. För det första måste jag inflika att detta var på djungelön Borneo, men byn var inte en trähydda i djungeln utan det var en helt normal medelklassby. Vi den grupp som jobbade på skolan hade bråkat så in i helvete med våran programkoordinator (hon som hade ansvar för oss under vår tid som volontärer i en by på skolor) och nu ville hon make up for it genom att bjuda med oss på barnkalas.

Av dessa anledningar var denna kväll oerhört awkward, vi kör countdown
4) Vi hade ingen som helst relation till barnet.
3) Alla där var sjukt trevliga, men, stämningen i gruppen var otroligt dålig den här kvällen och alla dessa trevliga borneobor ville fotograferas med oss ständigt. Samtiliga fotografier är ett gäng lökiga västlänningar brevid asglada malaysier.
2) Det låg en overklig känsla över aftonen på flera sätt och vis, delvis på grund utav att några utav kvinnorna på festen av oklar anledning var klädda exakt i sådana pastellfärger och dräkter att de såg ut att vara en popgrupp på 60-talet. Det ville inte synka med min allmäna bild utav Borneo.

SEN, anledning nr ett till att det var riktigt awkward att gå på barnkalas på Borneo...

1) Födelsedagsbarnet grät som en jävla dåre hela tiden medan dom vuxna försökte få honom att slå på en piñata.

Någonting att se tillbaks på: Att inte ens Milanos exlusivaste shoppingata, ett eget upplyst bås, mitt bästa humör och en solig dag kunde göra den här svindyra väskan snygg.

Slumpade fotografier från resan i södra Japan, 08.
Det jag tyckte var häftigast med att hälsa på hemma hos min vän, Sebbe, var lugnet där han bodde. Det ville inte stämma överens med min bild av Japan. Vi promenerade runt mellan de utifrån sett pittoreska husen, ibland vandrade en äldre tant förbi och hälsade artigt. En liten närbutik och en relativt tom tågstation, och en ljummen färg på himlen.