Sanningen bakom barnkalaset på borneo
När man reser så kommer man ju hem och köttar på som fasen när man lägger upp foton. Det ska se så absolut frestande ut som det bara är möjligt så att alla ska bli helt hänförda av hur coolt det är att man har varit just i den delen av världen. Eller totala motsatsen, riktigt äckligt så att folk blir impade av att man härdade denna tuffa tid som volontär/på ett tåg i lägsta klass i Indien osv.
Eller... så har jag gjort hittills i alla fall.
Kanske är så att jag är lite störd helt enkelt.
Moving on!
Någonting jävligt klassiskt är ju också foton på barn. Alltså ungar som typ står och omringar en och ler och hoppar runt som små dårar och tycker kameran är skitkul. Och javisst, barn är väl stojiga. Men jag minns ett särskilt tillfälle som stavas misär.
Vi var bjudna på ett barnkalas i en by nära våran by. För det första måste jag inflika att detta var på djungelön Borneo, men byn var inte en trähydda i djungeln utan det var en helt normal medelklassby. Vi den grupp som jobbade på skolan hade bråkat så in i helvete med våran programkoordinator (hon som hade ansvar för oss under vår tid som volontärer i en by på skolor) och nu ville hon make up for it genom att bjuda med oss på barnkalas.
Av dessa anledningar var denna kväll oerhört awkward, vi kör countdown
4) Vi hade ingen som helst relation till barnet.
3) Alla där var sjukt trevliga, men, stämningen i gruppen var otroligt dålig den här kvällen och alla dessa trevliga borneobor ville fotograferas med oss ständigt. Samtiliga fotografier är ett gäng lökiga västlänningar brevid asglada malaysier.
2) Det låg en overklig känsla över aftonen på flera sätt och vis, delvis på grund utav att några utav kvinnorna på festen av oklar anledning var klädda exakt i sådana pastellfärger och dräkter att de såg ut att vara en popgrupp på 60-talet. Det ville inte synka med min allmäna bild utav Borneo.
SEN, anledning nr ett till att det var riktigt awkward att gå på barnkalas på Borneo...
1) Födelsedagsbarnet grät som en jävla dåre hela tiden medan dom vuxna försökte få honom att slå på en piñata.
Eller... så har jag gjort hittills i alla fall.
Kanske är så att jag är lite störd helt enkelt.
Moving on!
Någonting jävligt klassiskt är ju också foton på barn. Alltså ungar som typ står och omringar en och ler och hoppar runt som små dårar och tycker kameran är skitkul. Och javisst, barn är väl stojiga. Men jag minns ett särskilt tillfälle som stavas misär.
Vi var bjudna på ett barnkalas i en by nära våran by. För det första måste jag inflika att detta var på djungelön Borneo, men byn var inte en trähydda i djungeln utan det var en helt normal medelklassby. Vi den grupp som jobbade på skolan hade bråkat så in i helvete med våran programkoordinator (hon som hade ansvar för oss under vår tid som volontärer i en by på skolor) och nu ville hon make up for it genom att bjuda med oss på barnkalas.
Av dessa anledningar var denna kväll oerhört awkward, vi kör countdown
4) Vi hade ingen som helst relation till barnet.
3) Alla där var sjukt trevliga, men, stämningen i gruppen var otroligt dålig den här kvällen och alla dessa trevliga borneobor ville fotograferas med oss ständigt. Samtiliga fotografier är ett gäng lökiga västlänningar brevid asglada malaysier.
2) Det låg en overklig känsla över aftonen på flera sätt och vis, delvis på grund utav att några utav kvinnorna på festen av oklar anledning var klädda exakt i sådana pastellfärger och dräkter att de såg ut att vara en popgrupp på 60-talet. Det ville inte synka med min allmäna bild utav Borneo.
SEN, anledning nr ett till att det var riktigt awkward att gå på barnkalas på Borneo...
1) Födelsedagsbarnet grät som en jävla dåre hela tiden medan dom vuxna försökte få honom att slå på en piñata.
Kommentarer
Trackback