.

Ikväll tog jag mig till södra teatern i sällskap utav Bella för att lyssna till Ludovico Einaudi och hans stråkorkester.

Det var oändligt vackert.
Att se sex personer så välsynkade på scen med en sådan musikalisk talang var en ära. Den yngste av dem var bara sjutton år, och jag är mäkta imponerad.

Jag hade antagligen inte fastnat helt för det här albumet om det inte vore för att jag hörde det live från början. Det bör verkligen upplevas på plats. Jag är så glad att jag inte ställde in som tänkt.

Slutnumret Eden Roc fick mig faktiskt att skratta i glädje. Rakt ut. Det hade jag aldrig trott i nuläget. Tack Bella för den här kvällen, att du övertalade mig att följa med.

Nightbook

Vad roligt det vore om TV ville köpa in program som inte är amerikanska.

(Tillägg dagen efter: Vi bojkottar dock både tyskar och fransmän tills de fattar att det är ren hädelse att dubba alla program och filmer. Det är en principsak. Jag vill aldrig mer se Aragorn prata på tyska).

Fascinationen för mord.

Krigsfilmer. Brottutredningsprogram. Deckare. Tv-serier. Skräckfilmer. Nyheterna.

Döden, hela tiden. Jag är förhoppningvis många år ifrån den, men jag är redan så förbannat trött på döden. Varför vill vi se folk dö? Vart ligger nöjet i det? Det må vara fiction i alla dessa filmer, böcker och tv-serier, men det säljer ju ruskigt bra. Och i och med att fantasin flödar så blir mordbeskrivningarna alltmer vidriga och bestialiska.

Jag skulle vilja stänga av. En dag utan död.

Räcker inte verkligheten? Det står konstant om bombattacker, steningar, knivmord, folk som tänder eld på varandra och annat liknande i tidningarna som faktiskt baseras på det som händer på våran jord. Helt orsakat utav riktiga människor. 

Jag känner antagligen det här starkare just nu än annars då jag på senare tid har läst två böcker om folkmord samt nu senaste en bok om en barnsoldat i Sierra Leone. Jag vill allmänbilda mig och få insikt i så många frågor som möjligt och tyvärr är ju dödandet någonting som upprepar sig om man vill veta om det som har varit.

Jag är övertygad om att många tycker jag är fjantig när jag blir illa till mods utav en helt normal skjutscen i vilken film som helst. Men jag är följd utav en oförståelse för hur man kan känna annorlunda - att man inte reagerar över huvud taget.

Det enskilda livet sjunker i värde.

(Undantag är dock scener i filmer som Inglorious Bastards där Nazijävlarna brinner ihjäl. Då reagerar jag också, fast med ett brett leende på läpparna.)

"Låt mig se ditt sköna anlete"

Okej, vem säger så? Vad är det med översättare? Jag blir nästan förbannad. Sylvester Stallone ville bara se kvinnans fina ansikte, och de fick det till en så ful mening.

Anlete.
"Åh, ditt sköna anlete gör mig alldeles varm inombords"

DET FUNKAR INTE VAFAN

Min frustration för den här vardagliga lilla observationen är enbart grundad i att jag fick ändrade planer för kvällen och nu finner mig själv lite håglös. Fast å andra sidan kan konstiga översättningar vara lite komiska. En Thailändsk utgåva utav första Sagan om Ringen filmen fick "Don't tempt me Frodo!" till "Touch me Frodo!", och någonstans inombords blev jag lite glad över att se Gandalf skrika den meningen till den lille håriga hoben.

Jag tycker att ni ska lyssna på den här låten nu med Metro Station och bara försöka förtränga de sekunder av erat liv som ni har ägnat till det här sanslöst meningslösa blogginlägget.

Off I go, snart är det Scrubs och imorgon jobbar jag 10-19.

The Bloody Beetroots feat Steve Aoki - Warp 1.9 - Lyssna!

Det var ingen annan än precious som introducerade mig för denna helt vrickat underbara danslåt. Med en basgång som jag kanske skulle skilja mig ifrån David Guettas nya album för att få gifta mig med. I'm such a slut.

Men vad gör man inte, den här basgången är så jävla kickass att jag vill skrika.

Jag älskar piano. Det instrumentet kan ge så mycket drama och känslor bara med några noter sålänge man lyckas spela dem rätt; det är knappast en slump att en stor del av min favoritmusik har komponerats av Pianisten Ludovico Einaudi. Han har en enorm förmåga för melodier.

I Maj kom han till Sverige för första gången och jag var där med Arvid och Bella. Det enda som stod på hans scen var ett piano, och han behövde knappt ha ögonen öppna för att veta hur han skulle placera sina händer. Han bara slöt ögonen och tog med oss i publiken. När hans musik spelas bara lyssnar jag och driver omkring i ett läge av olika känslotillstånd. Alltifrån sorg, glädje, bitterljuva associationer eller bara ingenting. Han fick stående ovationer den kvällen, och Bella och jag sprang fnittrandes iväg och berömde honom efterråt. Därav bilden på mig och Ludovico här ovan förstår ni.

Nu i vinter återkommer han, men den här gången har han med sig sin stråkorkester. Jag skulle bli helt överväldigad om jag fick höra min favoritlåt med honom, DNA. Den låten skulle kunna få mig till tårar om det så vore den lyckligaste dagen i mitt liv, alla tårar är ju inte av ondo för den delen.

Visst, jag älskar festmusik och jag älskar känslan av en tung bas eller en glad refräng. Men det finns ingen musik som någonsin har berört mig så mycket som hans gör. Och för det är jag tacksam. Jag tror jag behöver min tillflykt i någonting då och då.

Till min stora glädje delas även min entusiasm inför honom med både Bella och Arvid. Jag tror att många helt enkelt tycker den här typen av musik är tråkig och menlös, men jag är också övertygad om att många aldrig ger det en ärlig chans eller verkligen lyssnar.

Men så är vi olika allihopa också.

Ett typiskt avsnitt av Oprah Winfrey show:

Oprah kliver in.
Hundratals medelålderskvinnor: WOHOHOHO!!!!!!!!!!!!!!!!!*klappar händer hysteriskt*
Oprah: Okay, thank you thank you..
Hundratals medelålderskvinnor: WOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOH!!!!

Oprah presenterar programmet som antingen handlar om någon skandal i amerikansk media, en kändis som ska hyllas eller de böcker hon tycker är bäst i hela världen.

Gästen kommer in.
Gäst: Jesus, jesus, god god christ, blessed, so happy, best time of my life.
Oprah: Yes but do you really think so?
Gäst: Jesus, jesus, my life turned around, blessed, happy now.
Oprah: Good for you!

Plötsligt går predikan om att se sanning i själv och glädjen i livet till en skithäftig ny pryl alla bara måste ha och gissa vad publiken? YOU'RE ALL GETTING OOOOOONE!!
Hundratals medelålderskvinnor: IIIIIIIIIIIIIIIIIHAAAAAWOOOHHHOOO!!!!!!!!*klappar händerna hysteriskt*

Och så shippas produkter ut till hela publiken och alla är glada och nöjda till nästa gång.

Då jag funderar på om jag ska publicera detta eller inte pågår ett krig inombords. Mitt huvud säger "nej, nej nej!", men mitt hjärta säger tvärtom. Jag är helt  för att man ska kunna vara ärlig med sig själv och andra, även om det tar emot ibland. Därför är det kanske dags för mig att göra det här officiellt.

So here it goes. Jag tänker berätta för er vad jag gör just nu.
Jag lyssnar på Alexander Rybak - Fairytale, och från allra första tonen har jag gjort det med stor glädje. Nu vet ni den mörka sanningen.

(För er som nu känner starka känslor av äckel, illamående eller avsmak så är det här en helt naturlig reaktion. Detta är dock endast övergående, och med lite tur så kommer ni även återfå lusten att se mig i ögonen igen)

Jag borde ha varit och sett Coldplay ikväll. Jag tycker så mycket om deras Viva La vida album, speciellt låten Lost som den här bloggens namn ju inspirerats utav. Och Reign of Love, lyssnar sällan på den men det finns ingen bättre låt när det regnar och man åker tåg eller buss. Dessutom vet jag att de har spelat Fix you på den här turnen förut, och den låten betyder väldigt mycket för mig. Det är en sån där låt jag tycker om att lyssna på men samtidigt inte alltid mår bra av, den river upp hur mycket ansträngda minnen som helst. Skulle vara en häftig känsla att höra en hel arena sjunga med till den texten. 
De verkar vara ett riktigt bra liveband, Coldplay.
 
Ah well. Bättre humör nu i alla fall! Jag behövde en stunds återhämtning, lite glad musik och en titt på filmen Anchorman. Om ni inte har sett Anchorman så vill jag rekommendera den till alla som tycker om Will Ferrel filmer i stil med Zoolander och Blades of Glory. Fullkomlig idioti när den är som mest underbar!


Från fightingscenen ur Anchorman.
(Innehållandes treuddar, spanjorer, hästar och granater)

Nya tag imorgon.

Igårkväll såg jag och Martin på Stockholm Boogie. Efter att både han och Jesper vid ett flertal tillfällen påpekat hur skön den är så var det dags, och de hade helt rätt. Den hade några helt underbara ljusglimtar och var i överlag så behagligt lättsam att se på.

Jag har ganska svårt för svenska filmer i överlag. Jag har aldrig sett klart en hel Beckfilm, aldrig någon Wallander. Svenska komedier fastnar jag sällan för och dramafilmerna känns inte riktigt äkta. Egentligen är svenska filmer säkert välskrivna och till skillnad från Hollywoodfilmer även verklighetstrogna. Säkert är det så att jag inte riktigt ger allting en fair chance. Det känns bara som att skådespeleriet inte är högt prioriterat och där faller det enormt, svenska är ett svårt språk att utrycka sig på. Det kommer ut lite tafatt liksom, inlevelse är ett krav. 
 
Jag och Bella brukar leka svensk dramafilm ibland. Vi kan umgås precis som vanligt, tills någon av oss plötsligt inleder en dramatisk konflikt mellan två personer i ett förhållande. Kvinnan överspelar totalt och mannen har ett oengagerat tonfall.

"Åh nej. Göran, jag orkar inte det här längre!"
"Men Karin. Jag älskar ju dig."
"Nej! Det är för sent! Jag vet att du har varit otrogen med Linda!"
"Du vet ingenting. Jag orkar inte längre."
"DET HÄR ÄR ÖVER GÖRAN!"
"Gå härifrån, jag vill inte se dig mer"

Ungefär sådär håller vi på. Sedan fnittrar vi gott och nöjer oss med att se på utländska filmer.

Nu, lax med mango chutney ute i värmen.