.

Jag älskar piano. Det instrumentet kan ge så mycket drama och känslor bara med några noter sålänge man lyckas spela dem rätt; det är knappast en slump att en stor del av min favoritmusik har komponerats av Pianisten Ludovico Einaudi. Han har en enorm förmåga för melodier.

I Maj kom han till Sverige för första gången och jag var där med Arvid och Bella. Det enda som stod på hans scen var ett piano, och han behövde knappt ha ögonen öppna för att veta hur han skulle placera sina händer. Han bara slöt ögonen och tog med oss i publiken. När hans musik spelas bara lyssnar jag och driver omkring i ett läge av olika känslotillstånd. Alltifrån sorg, glädje, bitterljuva associationer eller bara ingenting. Han fick stående ovationer den kvällen, och Bella och jag sprang fnittrandes iväg och berömde honom efterråt. Därav bilden på mig och Ludovico här ovan förstår ni.

Nu i vinter återkommer han, men den här gången har han med sig sin stråkorkester. Jag skulle bli helt överväldigad om jag fick höra min favoritlåt med honom, DNA. Den låten skulle kunna få mig till tårar om det så vore den lyckligaste dagen i mitt liv, alla tårar är ju inte av ondo för den delen.

Visst, jag älskar festmusik och jag älskar känslan av en tung bas eller en glad refräng. Men det finns ingen musik som någonsin har berört mig så mycket som hans gör. Och för det är jag tacksam. Jag tror jag behöver min tillflykt i någonting då och då.

Till min stora glädje delas även min entusiasm inför honom med både Bella och Arvid. Jag tror att många helt enkelt tycker den här typen av musik är tråkig och menlös, men jag är också övertygad om att många aldrig ger det en ärlig chans eller verkligen lyssnar.

Men så är vi olika allihopa också.