.

Lördag.
På sätena framför mig så sitter ett par killar och dricker Mariestad. Konversationen har pågått, men inte varit särskilt vibrerande, sedan tåget lämnade Stockholm centralstation. "Han ä tillsammans me nått jävla våp. Hon bloggar, du vet" säger den ena killen och den andre nickar överenstämmande med en bekymrad blick, som om det vore synd för världen. Inget konstigt med det kanske, om man nu tror att en blogg enbart kan vara en platform för ytlighet och självupptagna fasoner.

Sverige är platt, kan jag konstantera, när gröna, platta fält är det enda vi passerar under långa passager på den här resan. Jag har tur som fick en plats vid fönstret.

Söndag.
Hemtenta. Jag är inte det minsta stressad idag; mirakel om man jämför med en månad sedan. Tecken på att man faktiskt kan göra skillnad när man bestämmer sig, det får vi bevisat gång på gång, och en del av livet har visat sig vara att göra samma misstag om och åter.

Medan jag sitter här så är en vän på FN:s COP20 klimatmöte i Qatar. Samtidigt sitter min kusins farmor i Tanzanias huvudstad. Henne son är på Manhattan, kanske spelar han på någon klubb ikväll igen men inte vet jag vad klockan är i New York just nu. Någonstans på Island så står en pojke och ser hur landskapet breder ut sig. I regnskogen står WWF's medarbetare och riggar kameror för att försöka spåra den utrotningshotade pygméelefanten som inte längre kan passera sina gamla flyttstigar, för det är bilvägar ivägen nu. Någon håller hand och går längst en strand på rivieran, där fanns det faktist mycket fisk förut, men den ser man till att fånga upp i stora nät innan den når turisternas strandområden så att det ska vara behagligare att ta ett dopp. Det tänker man nog inte på en Novemberdag som den här.

Lyssnar lite på P1. Klimatprat. Tänker lite på mina gamla grundläggande värderingar som dammas av regelbundet, när jag orkar vid sidan utav mina redan mentalt och känslomässigt krävande studier. Funderar stillsamt, funderar ilsket. Tänker på mitt landställe på västkusten. Varenda år sedan jag föddes har vi samlat musslor för lite hobbykrabbfiske en dag under sommaren. Förra året var första året vi inte hittade några musslor över huvud taget; som barn kunde jag fylla hinkar. Blåmusslan håller på att försvinna. Var det någon som var sugen på lite skaldjursplateu? Det är så gott med musslor i soppor, har jag hört.

Jag skojar inte när jag säger att jag är förtvivlad från och till och att det jag slits mellan är att våga tro på det som jag befarar är sant, eller att hålla mig till ett läge där jag fortfarande, till viss del, inte tar till mig det fulla allvaret.

Ett problem är när man blandar ihop miljöförstöring och klimatförändring. Jag menar inte på att någonting är viktigare. Jag tror på klimatförändringarna, den globala uppvärmningen; men det är inte en religion det här. Det är ingen idelogi. Man delar inte in folk i fack och säger "jag respekterar att du tror på detta", man får lov att se till forskning och bedöma den istället. Det är så svårt för mig att förstå att det är fler som respekterar att folkmassor kan tro på en koran eller på en bibel, än på det 97% av världens klimatforskare är överens om. Det är delvis människans fel. Och jag lovar: om de övriga 3% har rätt så blir jag lyckligast i världen. Äntligen få andas ut.Det viktigaste har aldrig varit för mig att ha rätt, det viktigaste är självklart att bevara en värld som vi kan leva i.

En sak som jag dock inte förstår att man skyfflar ihop miljöproblem och klimatförändring i en stor hög och väljer att vara antingen eller. "Den där miljö-Annika" kan jag kallas. Det är märkligt egentligen, då vi alla behöver resurser för att överleva. Hur intellektuella, allmänbildade människor kan förneka nyttan i att inte använda mer material än det som finns tillräckligt, det förbigår mig sedan länge. Hur man kan anse att det är logiskt att äta utrotningshotade fiskar, bara för att de ligger förpackade i en kyl nära dig. Varför man inte kan se logiken i att en kemikalie rimligtvis kan göra skada i ett vattendrag för oss avsett att förse människor med drickbart vatten?

Jag ser verkligen problematiken. Det är fan omöjligt att leva rätt. Det är en ständig motvind att vilja genomföra förändringar som man inte ser andra göra i samma utsträckning, såklart man tänker "varför ska jag då?". Folk flyger som dårar mellan inrikesdestinationer och på weekendresor och jag själv mår illa av tanken på att flyga till Tyskland när jag vet att det finns tåg och det enda som står ivägen är min egna, dyrbara tid. '

Jag ser verkligen problematiken. Jag ser den verkligen. Att vi skyller ifrån oss på varandra på nationell som lokal nivå, att vi säger "men han gör ju inte". Men så tänker jag på byn Tanzania där min kusins farmor bor. Och på kåkstaden på Borneo där hus på träpålar hade rika villakvarter som utsikt från där de stod. Och jag förstår ju även stereotypen. Kom med någonting nytt; "tänk på barnen i Afrika" och "men era barnbarn då?" är argument som är urvattnade och platta.

Men jag säger såhär. Ta till logiken istället. Är man inte känslomässigt bunden till naturen och kan man inte se nyttan i att ge upp saker för andras skull, gör inte det då. Vi är alla olika och det är precis det vi måste utgå ifrån, en värld där alla har olika sätt att se på saker och där vi inte kan få all att tro att de måste tro på någonting som är utanför deras ramar. Men se för helsike till att tänka logiskt. Man kan göra en veckobudget för en begränsad ekonomisk resurs utan att blinka, det är logik, det är naturligt.
Tänk er följande scenrio: Du har 14 500 kr kvar efter skatt. Och utgifter på 8700. Så föreslår jag att du ska köpa en ny bil för 180 000 med pengarna som blir över. Då skulle du tro att jag var helt jävla befriad ifrån verklighetsförankring, pengarna finns ju inte?

Jag är inte arg på någon särskild. Jag är mest förbryllad över mänskligt sinne och oförmåga att tänka långsiktigt. Det är precis som när man femte vecka skjuter upp sin hemtenta till sista dagen fast man har en hel vecka på sig. Jag har vetat under alla mina skolår att jag skulle må bättre av att göra arbeten färdiga i tid men jag har inte lärt mig. Det skrämmer mig lite. Det gör mig ängslig.

Jag är lite ledsen.

Om ni läser detta inlägg så kommer ni snart förstå varför jag känner en nyfunnen tacksamhet till att jag när jag gick i lågstadiet hellre ville umgås med killarna i klassen istället för att leka häst med tjejerna borta på ängen. Det bidrog nämligen till att jag började umgås med Victor. Och hade jag inte gjort det, så hade jag kanske inte suttit här idag.

---

Jag tänker på slumpen. Den är livsfarlig. Jag kan leda det hur långt som helst. Jag vill ta med er på min resa, om ni har tålamodet.

Att jag födde 89' gjorde att jag valde gymnasie precis det året som var det sista man kunde välja att studera på gymnasie utanför min ort. Jag kunde därför välja grannorten för att jag var trött på den där jag föddes. Jag hamnade i samma gymnasieklass som en person, D, som hade lärt känna en barndsomvän till mig genom en annan kurs. Denna barndomsvän till mig hade haft kontakt med en annan barndomsvän tillika nära vän till mig så vi började umgås allihopa. I trean hamnade jag i projektgrupp med ett gäng killar som råkade ha gemensamma vänner till denna klasskompis, vilket ledde till attt ett ännu större gäng började umgås. Där råkade min första pojkvän finnas, och hade jag inte träffat honom och hade vi inte brutit upp ett år senare så hade jag inte bestämt mig i ren vinterensamdesperation att spontanboka en flygresa till Borneo – okej nu kan ni ta vilopaus en sekund – och hade jag inte åkt till Borneo så hade jag inte kommit hem och känt att det var för hjärteskärande att jobba med miljön och jag släppte därför lite på tidigare funderingar och bestämde mig för att kika på ubildningar som berörde mänskliga rättigheter och då hittade jag den här utbildningen. Hade jag inte mått dåligt under första året på gymnasiet och sänkt mitt betygssnitt därav så hade jag kanske valt Uppsala men nu sökte jag hit och kom in och hade inte min dåvarande situation hemma i Stockholm gjort att jag behövde komma iväg så hade jag kanske inte tackat ja. Men jag tackade Ja. Hade inte min rumskamrat gått sin egen väg fram till denna utbildning hade vi inte hamnat i samma klass, men nu gjorde vi det. Och hade inte jag ringt ett desperat samtal för att få lägenhet så hade jag kanske inte hamnat i huset brevid Julia, och då kanske vi inte hade promenerat samma väg till skolan varje morgon och då kanske vi inte hade talats vid så pass mycket att vi kunnat inse att vi ville vara vänner och då hade vi inte flyttat ihop denna höst.

Hänger ni med? Vi fortsätter.
Hade jag inte varit nervös första utekvällen på campus och ställt mig en bit ifrån dansgolvet ensam så hade en kille från maskinteknik inte kommit fram och skämtat med mig – hade jag inte roats av hans sätt hade jag inte tagit en öl med honom. Jag visste inte att han gick i samma klass som barndomsvännen till min nuvarande kärlek. Så vi drack en öl och nästa gång jag var ute och festade stötte jag in i maskinteknikern av en slump på dansgolvet och han presenterade mig för denna barndsomvän till min nuvarande kärlek, som i sin tur hade lärt känna min rumskamrat på annat håll. Hade vi inte så småningom börjat umgås alla tre, så hade jag inte tagit med min nya vän till en klasskamrats fest. Då hade inte han tagit med sig min Emil. Då hade jag inte kunnat få upp ögonen för honom och kanske hade det slutat redan där; men nu gjorde det inte det. Hade han inte bott i samma lägenhetshus som min nuvarande rumskamrat så hade han kanske inte kommit förbi så ofta men nu gick han ned två trappor i strumplästen och umgicks med oss allt oftare.

Vad har nu detta med mitt lågstadie att göra? Låt oss nu backa lite; anledningen till att jag började umgås med killen i min gymnasieklass som var en bidragande orsak till att vi började umgås ett större gäng, berodde på att en tjej han umgicks med i klassen hade lärt känna en klasskamrat från lågstadiet till mig, Victor, eftersom att hon kom från samma ort som oss och dom hade träffats på senare år. Jag vågade fråga henne om detta. Allting började kanske den dagen jag sa till henne ”Hur känner du Victor?”. Kanske var det i det ögonblicket hon och jag började prata, varpå hon presenterade mig för min blivande vän i klassen, som saker och ting tog form. Hade jag inte gått lågstadiet med Victor så hade jag inte haft någon anledning att prata med henne den dagen. Hade jag då kanske umgåtts med tidigare vänner på skolan ifrån andra klasser, och inte varit med och knutit samman detta större gäng. Hade jag då kanske inte åkt till Borneo efter uppbrottet; någonting som förändrade mig på min väg till utbildningen.

Slumpen skrämmer mig av flera skäl.
Det känns nämligen väldigt skört att sitta här idag och föreställa mig att aldrig ha träffat de människor som formar mig nu. Om jag aldrig hade träffat min rumskamrat. Eller min kära Ellinor som råkade ställa sig brevid mig första skoldagen och fråga om kurslitteraturen, och som sedan visade sig vara bekant med den maskintekniker som klev fram till mig första utedagen. Livets allra märkligaste tendens att låta slumpen avgöra. Egentligen så är det som gjort att människor är här baserade på hundratusentalsbeslut på vägen. Det vet jag. Separata beslut som blir någonting nytt.

Jag blir berörd inombords när jag funderar på att några beslut bort så hade saker och ting sett så annorlunda. Och jag blir förundrad när jag tänker på de människor som har funnits i mitt liv och gjort sådan skillnad utan att egentligen veta om  det -  kanske har vissa kontakter varit avgörande för min nuvarande kärlek, lycka, framtid. Är detta kanske ett allra tydligaste tecken på att jag trivs med livet? En hyllning till det jag är, har, och ser framför mig.

Så nästa gång jag håller hans hand i min, så kanske jag ska skicka ett sms till min lågstadievän Victor, och tacka honom så mycket för att jag har fått så mycket nytt att älska.

"Varför inte göra det till ett fint barskåp!"

svar: För att det vore ju helt jävla sinnessjukt?!?!

I lite varierande fotoformat vill jag bara visa upp mina goda vänner och deras närvaro i mitt hem igår. Det bjöds på pannkakstårta, kladdkakor, muffins och diverse alkoholfria drycker (bara för att berätta för er att studenter inte alltid är alkoholister även om de bor på ett campus där det vore socialt accepterat, no questions). Det var en kväll där jag kunde luta mig tillbaks och se på nära håll hur den perfekta ursäkten att fylla år kan användas till att samla människor man trivs bra med. Ni har att göra med en bloggerska som är mycket trött efter några nätter med lite halvdan sömn och framför mig har jag en dag i skriveriets tecken. Min första tenta i fred- och utvecklinggstudier skall lämnas i imorgonbitti följt utav ett seminarie med diskussioner.

Wish me luck. 1470 words left to go.

Ja, alltså jag GÖR inte så mycket nu i dagarna förutom att vandra mellan vänner och ordna i lägenheten. Idag blev det en tur till kohagen för att fresta några utav dessa korkade djur med morötter. Det gick sådär. Då undrar ni kanske "hur kan det gå sådär att mata en ko med en morot?". Då ska jag svara er; för att de förstod inte att de kunde äta moroten. De stirrade länge, och de stirrade väl. En utav dem åt seda men tappade moroten och glodde förvånad på den oranga tingesten på marken. Den låg kvar tills vi plockade upp den.

Tänk så befriande att vara en så enkelt fungerande varelse.
Imorgon inviger jag universitetstermin no 3 och jag har inte funderat särskilt mycket över det. Märkligt måhända, eftersom att mitt enda syfte med att bo här nere är att faktiskt studera. Jag börjar långsamt förstå att den sommar jag knappt upplevt som en sommar har börjat lida mot sitt slut. Det är september, det är plugg, det är smockfyllda campuslägenheter och det är kvällar med te och kära vänner.
Värre hade jag kunnat ha det.

Japp. Här har vi det förbannat bra, jag och Julia.

* Citat från äldre man som jag och Emil passerade i Skövde.

Harmoni i den lilla villan i Västra Götaland. Uflykter längst Göta Kanal. Klappa katt. Njuta av att inte mindre än 27 kor står och råstirrar på Emil bara för att han ställer sig vid staketet och räcker fram lite gräs. Möta älgkalvstvillingar med sin mor när vi sitter i bilen påväg hem från kvällsbion. En hand som inte släpper taget.

Harmoni. Definitvt.

 

 

Jag upptäckte precis att jag, bråttom till bussen som jag ju hade i igår, helt sonika slängt mitt smink i soptunnan när jag sminkat mig färdig. Och jag är ju inte den som återanvänder smink som legat i en soptunna, direkt.

Jaha... Det var ju bra.

Gårdagen var precis sådär som man föreställer sig varje vinter när man ser fram emot sommaren. Vänner, konstant skinande sol, lekar, picknick, grönt gräs, vatten. Min tacksamhet över att vara ledig just denna dag, efter förra veckan, vet inga gränser.

Lovely.

Jag vet inte vad ni tänker när ni ser de här bilden. Tänker ni kanske att det ser lite ofärdigt ut? Undrar ni vad man ser om man kliver genom dörren, ut på balkongen? Tycker ni, liksom jag, att de små tegeltaken utanför påminner om när man kollar ut genom ett hotellrumsfönster i Asien?

Kanske behövs det en matta och lite undanröjande. Men en sak är säker. När jag ser den här bilden, då ser jag mitt hem. Det kändes inte jobbigt att lämna min etta och placera mina saker i det nya rummet. Det var inte jobbigt eftersom att nu, när jag kliver ut ur mitt rum, så finns det här härliga vardagrsummet och i det kommer jag ofta finna min kära Julia vid soffan, eller kanske matbordet. Och vi kommer kunna prata om allt och inget när vi vill. Vi kommer att sitta under hösten i vår stora soffa med tända ljus omkring oss, äta frukt ute på balkongen under eftermidagarna även när det egentligen har blivit något för kyligt, otaliga kvällar kommer passera där vårat gäng är samlat med varsin kopp te och en förmåga att få tiden att gå utan att egentligen göra någonting än att bara vara oss själva, tillsammans.

Inflyttningen skedde för två dagar sedan och imorse så åkte jag tillbaks till Stockholm för att jobba. Det står fortarande kartonger på hög i mitt rum, och möblerna vet ännu ej exakt på vilken kvadratmeter de ska få bo för ett optimalt unyttjande av ytorna. Det fattas lite gardiner, och kanske en liten byrå eller två. Men solen skiner så fint på balkongen, och de höga fönstrena i mitt rum gör det så härligt. Det gick på nolltid för mig att förstå att jag kommer att trivas.

Jag kan knappt bärga mig tills jag får åka hem igen.

Slog precis igång videon från summerburst-livesändningen. Tänker att det hade varit skönt - att stå där igen. Bara vifta och vråla och svettas och hoppas och ha ont i kroppen fast på ett jävligt bra, värdigt sätt.

Jag tänker - vad skönt att stå där och tänka på ingenting förutom hur härligt det kan kännas att hoppa som en idiot till en basång, en enkel melodi med ett budskap endast om man väljer att lyssna på texten och lägga någon vikt i den.

Nu bär kosan av till Vimmerby under morgondagen. Jag har helt enkelt inte förmått mig själv att skriva på sistone. Det är som om jag är tömd på inspirationen. Den smyger mest runt i kulisserna just nu. Jag står inne i ett centrum varenda dag och det är precis så inspirationsfattigt som jag hade förväntat mig, jag vet ju hur det blir. Timmarna går så långsamt när man inte har någonting att göra förutom att sopa och göra presentpåsar baserade på tesorter som man har gått igenom om och om igen. Jag blev på fullast allvar exalterad av att det idag blev elavbrott. Jag gjorde en grej av det. Tyckte att jag hade en story. Men det är ju faktiskt nästan fascinerande ointressant för vem som helst att få informationen att "idag stod jag i en mörk butik i över en timme och kunde inte hjälpa några kunder för att kassan var avstängd, ja, till och med kyl och frys hade lagt av! det var blixten som slog ned någonstans".

Ja, som sagt, vem bryr sig? Jag borde blogga om sådant man bryr sig om men det kräver 1) genuin ansträngning 2) tid. Jag är sommarlat.

 

Men när ni minst förväntar er så kommer det fortsatt dyka upp massa stoj här. hej sålänge.

Ja, alltså ja känner mig lite som jag ser ut på den här bilden. Konstig som fan. Det är någonting lurt på gång, då jag plötsligt har fått sämre hörsel på ena örat och dessutom känner mig nästan lite vinglig. Det brusar konstant och har börjat göra ont, och dessvärre känns det som att andra örat står på tur.

Jag insåg ganska snabbt på jobbet idag att det är väldigt ineffektivt att inte höra kunderna. Mer än en gång idag så har jag vänt mig om och sett en halvstressad människa stirra på mig som om jag är dum i huvudet som inte har vänt mig om då de desperat stått en meter bakom mig och sagt "hallååååå? ursäkta?". Min innersta förhoppning är att jag ska vakna imorgon och vara mirakulöst botad från denna åkomma, vad den nu är för någon, och att allt ska återgå till normalt. Mitt kloka, erfarna sinne säger däremot att det antagligen blir en vända till herr doktor för en liten utredning och med lite tur något slags piller som ska råda bot på det här innan det spårar ur.

 

TILL POÄNGEN.
Jag mår inte så bra av detta. Jag känner mig helt enkelt ganska ynklig och det brusar konstant i huvudet. Jag har min enda länge ledighet under min arbetsperiod nu i veckan, nämligen sex dagar i sträck från butiken. Då vore det jävligt synd om jag inte kunde njuta ordentligt. Jag ska ju för fan till Skövde och leva rullan.

 

HOLD YOUR THUMBS så ska jag låta bruset vagga mig till sömns.

För närvarande så plaskar jag runt i en känslomässigliten pool, lik en sådan man ger til små barn. Den är plastig och rund och jag får plats mitt i den, med huvudet högt över ytan och goda utsikter. Problemet är bara att jag lätt halkar mot den hala ytan när jag rör mig för mycket, och plasten går det lätt hål på om jag inte är tillräckligt varsam.

 

Fattar ni vilken löjlig metafor? Eller vad heter det nu... Metafor är nog fel ord men ni hajar säkert. Poängen är den att min egna glädje ruskas om utav tryck utifrån.

Varenda dag går jag in och kollar om det har hänt någonting nytt på bloggen, sedan slår det mig att det är ju faktiskt jag som utgör bloggen och inte fan händer det någonting här. Jag har haft huvudet i annat. Det rusar fram nu. Juni går så fort och är så innehållsrikt, inte visste jag att det kunde glida på såhär? Det känns bra, ska in veta. Det känns så jävla bra.