.

Jag vet inte vad ni tänker när ni ser de här bilden. Tänker ni kanske att det ser lite ofärdigt ut? Undrar ni vad man ser om man kliver genom dörren, ut på balkongen? Tycker ni, liksom jag, att de små tegeltaken utanför påminner om när man kollar ut genom ett hotellrumsfönster i Asien?

Kanske behövs det en matta och lite undanröjande. Men en sak är säker. När jag ser den här bilden, då ser jag mitt hem. Det kändes inte jobbigt att lämna min etta och placera mina saker i det nya rummet. Det var inte jobbigt eftersom att nu, när jag kliver ut ur mitt rum, så finns det här härliga vardagrsummet och i det kommer jag ofta finna min kära Julia vid soffan, eller kanske matbordet. Och vi kommer kunna prata om allt och inget när vi vill. Vi kommer att sitta under hösten i vår stora soffa med tända ljus omkring oss, äta frukt ute på balkongen under eftermidagarna även när det egentligen har blivit något för kyligt, otaliga kvällar kommer passera där vårat gäng är samlat med varsin kopp te och en förmåga att få tiden att gå utan att egentligen göra någonting än att bara vara oss själva, tillsammans.

Inflyttningen skedde för två dagar sedan och imorse så åkte jag tillbaks till Stockholm för att jobba. Det står fortarande kartonger på hög i mitt rum, och möblerna vet ännu ej exakt på vilken kvadratmeter de ska få bo för ett optimalt unyttjande av ytorna. Det fattas lite gardiner, och kanske en liten byrå eller två. Men solen skiner så fint på balkongen, och de höga fönstrena i mitt rum gör det så härligt. Det gick på nolltid för mig att förstå att jag kommer att trivas.

Jag kan knappt bärga mig tills jag får åka hem igen.