.

Ett tecken på att jag har sovit rätt kasst de senaste två dygnen är ju till exempel att jag tog med mig skohornet istället för nyckeln när jag skulle till tvättstugan.

Halleluja alltså.

Tur för mig att världen är vacker.

Det enda som gör mig mer olycklig än en ensam fredagskväll är nog fan en ensam fredagskväll när mina grannar för säkert 100:e gången spelar jättehög musik i flera timmar. Dom har hållit på sedan klockan fem. Dessutom har jag misstänkt ögoninflammation och måste sitta här med glasögon som jag ser suddigt i och bara.. stå ut. 

Det är maj, varmt, folk omkring mig har jätteskoj men själv så står jag knappt ut. Det dunkar fan i en evighet. Jävla studentliv (som jag älskar men bara när jag själv har roligt).

Min resa till Tanzania hade inte blivit av om det inte vore för att jag tog min impuls i höstas på allvar. Jag har fantiserat om att möta släkten där nere länge, och plötsligt fick jag den där "nu eller aldrig" känslan som faktiskt är ganska sällsynt. Så jag bokade min biljett och en månad senare stod jag förvirrad på en flygplats i Etiopien och fattade ingenting, rädd som en liten gris. Om det var värt det? Det hade varit värt det om jag bara fått uppleva dagen som bilden ovan föreställer. En dags bilåkande i vildmarken med Masaier som vägvisare. Helt oplanerat och kryddat med tusentals getter, giraffer bland träden, zebraflockar och masaibyar överallt.

Det går någon form utav inspirations-våg på internet. Det ska läggas ut foton från typ tumblr på bloggar och det ska stå texter på dem, texter som ska kännas. Det ska vara en bild på nån lättklädd kvinna som står på en strand med armarna i luften och det ska stå "Om din dröm inte gör dig rädd så är den inte tillräckligt stor". Det ska vara foton på ängar och himlavalv och det ska stå i stjärnorna att "Live, laugh, love, NOW". 

Det är djupt och fint alltså, jag menar på att jag kan påverkas till och från av de vackra fotografierna även om jag brukar känna mig lite töntig när jag erkänner det för mig själv.

Jag har tänkt på de drömmar jag har. De är av otroligt varierad natur och jag vill mer eller mindre att de faktiskt ska bli uppfyllda. Vissa av dem blir aldrig som i mitt huvud och så jag behåller dem gärna där - bilden utav mig som naturvårdbiolog på någon exotisk plats där jag räddar utrotningshotade tapirer typ. Det är genuint vackert i mitt huvud. Så finns det sådant som jag räknar med. Bilden utav mig och min framtida hund tillfredställda med livet. Jag och mina framtida barn (jag har börjat tycka om barn, go figure) i symbios på nån jävla brygga någontans. Eller nått, vi behöver inte vara på en brygga. Jag tar dem på äventyr runt jorden och jag har på mig kakifärgade shorts eller praktiska vandringsdojjor för jag är cool och ett med naturen. Fast om man ska tro på inspirationsbilderna från tumblr så är man ett med naturen om man står i princip naken på nån klipphäll men jag vet inte om det är så skönt för fötterna att vandra runt i regnskogen näcker. 

Vart var jag?
Jo, det finns andra drömmar som väcks till liv ibland. Planer kan man till och med kalla dem. Förslag från min käresta om att flytta till Nya Zeeland när vi pluggat klart. Eller mina egna föreställningar om att åka till Namibia nästa sommar och äntligen uppleva min ökenvandring. Saker som faktiskt går att genomföra bara man faktiskt bestämmer sig för att lägga upp sin ekonomi, eller en tidsplan som man faktiskt håller sig till. Men jag är rädd för det eftersom att det känns som att det man inte gör nu, kan man inte räkna med ska bli av sedan. En stor anledning till att min långresa till Borneo över huvud taget blev av var att jag bokade flygbiljetten 8 månader innan (!) utan att ha pengar till resan i övrigt. Det sporrade mig att spara undan 60% av min inkomst varje månad och leva snålt som fan, men det kunde jag å andra sidan göra på den tiden för att jag bodde hemma. 

Min poäng är att allt det där som kan bli inom räckhåll kan bara bli det om jag verkligen testar mig själv. Det är underligt hur jag egentligen bara presterar under press. 

Igår var vädret fuktigt, jag cyklade omkring, var på en bar, svettades i en varm lägenhet, sov med sällskap och ÄNDÅ så har mitt hår hållit sig torrt och fräscht och har behållit både lyster och volym.

Honung är the schampoo. Jag är helt såld på detta.

Edit: Håret bör självtorka. Med fön så blir det ganska stripigt och trist. Detta beklagar jag eftersom att jag ibland duschar innan lektionerna pga dålig planering och därför har görblött och behöver föna. 

Förutom mitt engagemang i miljön, så finns klimatfrågan. Det jag finner absolut svårast i min vardag är att duscha korta stunder. Jag förbrukar alldeles för mycket vatten i förhållande till vad som egentligen kan anses rimligt och detta är någonting som jag nästan ser som ett utmaning för livet. Jag tror att en av anledningarna till att jag försöker förbruka mindre mängder schampoo och duschkräm samt byta ut till bättre alternativ är för att jag någonstans vill kompensera. Det är inte samma sak, jag vet, men jag tänker inte sluta påminna mig själv om varför det är viktigt. Ibland lyckas jag ta stegen, ibland är det svårare. vikvik

Det hände någonting väldigt intressant för ett tag sedan.
Min agentur ringde. Jag finns med på people-avdelningen. Det innebär att jag kan bil uppringd för castings till reklamfilmer såväl som till modejobb, och när de ringer så kan jag fatta mitt beslut där och då.

Så ringde de. Det gällde ett jobb för en utav Sveriges största modetidningar. Eller ja, de kallade det jobb till att börja med. Allt lät jävligt lockande. Sommarnummer. Uppslag. Känd designer. Ojojoj. Fanns bara en hake. Jag skulle inte få ett skit betalt.

De hade nog kunnat tänka sig att man skulle vilja ha jobbet ändå, att man skulle betala tågbiljett och åka på casting och stå där och bli bedömd för att sedan eventuellt få chansen att efter ett intensivt arbetspass bli exponerad obetalt i en stor tidning och i utbyte endast få den stora äran. För ett år sedan hade jag lätt gjort det. Eller njae, kanske för ett och ett halvt sedan. Idag så vill jag dels inte stötta industrin, dels känns det bara så bisarrt att de utnyttjar tjejer såpass på Sveriges största modetidning att det inte betalas ut någon ersättning. 

Det som kändes mest spännande när jag fick samtalet var mitt oerhörda behov att dela med mig till andra utav detta. De ville ha mig! Folk måste få veta. Men jag måste också heroiskt berätta att jag givetvis inte hade ställt upp. För jag jobbar ju inte gratis. Och jag menar, klart att jag inte stöttar en industri som måste vara oerhört negativ ur en feministisk synpunkt. Negativt även för samhället i allmänhet, människor självkänsla och idéer om vad som är viktigt påverkas kraftigt utav de tidningarna.

Det är just det; de har lyckats. Jag tyckte det var vrålhäftigt att de ringde mig, eftersom att branchen har lyckast så väl med att få en hög status. Säger man att man har varit modell får man oftare höra att det är  coolt än något annat. Föräldrar går till agenturer med sina döttrar när de är 15 för att det anses finnas ett tvärde i det.

Jag önskar ett större ansvar från agenturer, tidningar och modedesigners och är stolt över att jag åtminstone motarbetade min egna fåfänga och sa nej. Man får faktiskt klappa sig själv på axeln ibland.

Det är ett jävla tjat om Beyonce's reklamfilm för H&M på Internet. För mig som läser rätt mycket bloggar så är videon högst upp på sidorna och börjar spela och låta och ha sig. Och folk säger "Det här samarbetet är så fantastiskt! ojojoj!". 

Fantastiskt? Hon åmar sig i sanden. Det kan jag också göra. Ge mig trettio miljoner så tar jag på mig en bikini. 

Idag har jag tvättat håret med honung för första gången!
Resultatet inväntas ännu. Nu är håret fortfarande blött men känns lent och fräscht i alla fall. Om detta fungerar får jag väl se om det är studentekonomiskt i längden, men så som jag har förstått det så är det bara en matsked honung per tvätt utspätt med vatten. Det kanske blir ett par burkar i månaden; jag köper ekologiskt för det känns bättre att ha i håret men det kostar tyvärr ganska mycket mer med just honung.

Återkommer med resultat!

Jag blir aldrig nöjd.

Finns det något botmedel mot det? Någonting som gör att man inte alltid glömmer av sina egna upplevelser när man upptäcker att andra har gjort saker som är hundra gånger häftigare, eller åtminstone har upplevt mer. Som om livet vore en tävling i vem som har hittat på ballast saker. Dessutom så faller jag handlöst för otroligt stereotypa upplevelseberättelser. Typ som när man ser bilder på folk som har på sig softa kläder på nån landsväg i Australien och bor i tält eller i nån gammal van. Jag har fan inte lust med det egentligen, jag hatar att campa. Varför tror jag att jag skulle vara lycklig bara jag fick bege mig av på nya äventyr idag, nu, imorgon?

Det är lustigt. Jag har en chans på att bo ett halvår i Sydafrika med början februari nästa år. Det borde räcka för att jag ska kunna slappna av och fokusera nu, men det gör det inte. Jag vill göra allt. Och jag vill göra det på en gång. Och jag vill göra det bättre och mer speciellt än alla andra.

Bota mig, tack. 

Johnossi skulle nog enkelt kunna klassas som ett utav Sveriges absolut bästa liveband, när de inte spelar på festival. Jag har nämligen hört att de mest är fulla och ofokuserade då. HURSOMHELST. Jag har sett dem live en gång på Debaser medis i Stockholm. Det var brutalt jävla äckelbra. Hans röst är fantastiskt, jag får nog lov att säg att jag blev betagen. Förvisso blev jag även betagen då jag såg Florence and the Machine där, så det kanske är debaser medis som är fantastiskt och inte artisterna?

Tål ej att tänkas på.
Nu ska jag fortsätta med min älskade lilla hemtenta i Ekonomisk Teori. Det känns som att tiden rinner ut i takt med att jag inser att den känns rätt svår ändå.

Ciao.

Jag har hört det förut; om bina som dör ut. Tydligen så är det ett stortskaligt problem i världen - ett som vi inte ser eller märker av i våran vardag men som har katastrofala konsekvenser. Våran tillgång till livsmedel är till stor del möjliggjord tack vara bina, som drar sitt strå i världens ekologiska samhörighet. Det gör mig förtvivlad att tänka på hur det kommer sig att det är så mycket bra som utsätts för så mycket dåligt, så fort. Vad är det som orsakar massdöden hos världens bipopulationer? 

Inte bara honung (More Than honey) är en dokumentär om fenomente och den har biopremiär imorgon. Jag ska se den. Det är dock en sådan film som jag kanske inte kan ta mig för att se på en biograf eftersom att jag gråter, som om jag vore tretton och just upptäckt hur verkligheten kan se ut, igen. Det är som att sätta mig framför Home, Eleventh Hour eller någon annan maffig film om den miljöpåverkan som vi människor har. Eller som att be mig läsa en hel bok om vad som finns i våra livsmedel och skönhetsprodukter.

Jag tar in allt såsmåningom, men jag gör det gärna i hanterliga doser så att jag blir motiverad istället för halvdöd inombords. Jag hoppas att ni förstår hur jag menar.

Dansandes till detta spektakel. 

Min valborg slutade upp i en dansant och spontan glädjestund framför en scen på en skräpig äng, med tunt publikhav och mycket skratt. Därefter tog slumpen gänget vidare mot en liten trevlig fest och det var nog allt jag behövde, för jag kände verkligen att jag var nöjd när jag gick hem sedan.

Och idag skiner solen. Vilket jag försöker ignorera. Jag har ekonomitenta på fredag. I say no more.

Jag sitter här, och jag tror att jag försöker förstå mer och mer hur oerhört starkt mitt behov är att inte tänka varken bakåt eller framåt. För några veckor sedan så var livet plöstligt slussat in i vad jag trodde skulle bli en ren katastrof - men det är stilje på den fronten nu, och kanske blir saker egentligen bara bättre. Min olycka då var väldigt uttömande och det hade förmodligen varit precis lika uttömande om jag försökte föreställa mig hur det skulle kunna bli framöver. Så jag gör nog inte det. Jag sitter nog här vid mitt lilla skrivbord och hoppas på sol även i helgen istället.

Jag tror, att om någon hade frågat mig om mittt tålamod, så hade jag fått svara; det är oändligt. Jag skjuter det framför mig en kärra, ständigt med hjulet rullandes tungt mot marken. Ibland skrapar knäna mot kanten eftersom att jag inte var tillräckligt förberedd på ett tillfälle då jag måste knuffa med lite extra kraft för att fortsätta framåt.

Kanske borde jag ställa ifrån mig kärran, luta det lite nonchalant mot en husvägg och vandra med mindre tyngd i mina steg. Kanske borde jag; kanske.