.

Nu blir det den här låten som spelar på repeat här hemma då. Julia - det är lika bra att du förbereder dig mentalt.

Det har hänt mycket på sistone. Inte omkring mig kanske, egentligen, men inom mig. Plötsligt har jag gjort ett djupdyk. Seriöst engagemang för första gången, känns det som. Jag vill inte bara för att leva mer hållbart och hälsosamt, jag känner för det. Jag läser husmanstips och studerar när det är säsong för grönsaker och jag läser på om alternativa metoder till schampoo (ska testa att tvätta håret med honung under en period), jag har börjat använda en tandkräm som inte innehåller kemikalier (vilket vanlig tandkräm gör tillsammans med massor av andra produkter) och jag ska testa att använda olivhandtvål istället för duschkräm ett tag framöver.

Så, varför?
Jag har tänkt på mina värderingar, de mest genuina som jag försöker ha under ständig utveckling, och... Det bara slog mig. En vacker dag. En stereotyp jävla sommardag så satt jag ute på min balkong och brände mig på näsan. Och det slog mig att det första jag tänkte var att jag nu för helvete måste fara in till stan och köpa en mineralfoundation, min har ju varit slut ett tag. Och nu hade jag precis fått pengarna från CSN. 

Jag hade njutit i solen och min första tanke var att detta hade gjort mig oattraktiv. Så jag reflekterade över huruvida det egentligen kändes bra att köpa en foundation för 200kr - för vems skull egentligen? Tilläggas bör att jag inte hade någon brutal brännskada. Jag hade fått en mild rodnad på näsan. 

Jag utvecklade tanken. Det som slog mig var att det som upprepades i mitt huvud var att det skulle kännas så mycket bättre att köpa den så att jag äntligen kunde ha råd att vara snygg när jag gick till skolan. Ja, det skulle kännas så förbannat mycket lättare bara jag inte var lite röd om näsan när jag satt i skolan och studerade internationell utvecklingspolitik. Jag skulle ta min begränsade summa pengar och investera i min rädsla för att se naturlig ut. Jag stod länge i butiken och tittade på den lilla förpackningen. För vems skull?

Jag gick ut. Det handlade plötsligt inte bara om ytligheten i relation till mitt självförtroende. Det blev den stora bilden, perspektiven där jag såg framför mig hur denna lilla burk med obekant innehåll skulle smetas ut i mitt ansikte dag ut och dag in och sedan skulle jag köpa dyra krämer för att smeta bort den på kvällen, när jag var säker ifrån andras ögon. Miljön skulle påverkas; jag skulle inte veta hur. Mängder med obekanta ämnen som rinner ner i handfatet, mängder mer bomullstussar som slängs i soporna när jag febrilt har försökt gnugga bort mascaran ur mina ögon varje kväll. Mina ögon som för övrigt är väldigt känsliga, som skaver när linserna är i om jag bär smink.

Det ska alltså klia i mina ögon, och min tid och mina pengar och mitt självförtoende ska investeras i en produkt som jag inte ens om den innehåller någonting som är skadligt för mig, eller för miljön.  Tillverkad av ett företag som jag dessutom vet testar på djur.  Jag började undra. Läste på lite om ämnen som finns omkring mig varje dag. Det är inte som att allting var nytt - jag läser gärna på om diverse miljö och hälsorelaterade ämnen men jag brukar inte göra mycket utav det i praktiken, även om jag ofta går bekymrad. 

Och jag kan säga att den tillfredställelse det har givit mig efter bara några dagar, detta djupdyk, och att lägga ned pengar på att testa nya miljövänligare alternativ till vardagsprodukter - denna känsla är så behaglig. Jag sa kika efter en foundation som inte innehåller några dåliga ämnen. Nån dag. Just nu njuter jag bara av att jag håller på att vänja mig av vid behovet att använda det. Jag säger inte att allting har förändrats, att jag tänker försöka vara perfekt, att jag kommer att hålla fast vid allting jag testar. Men tro fan att jag ska bygga vidare på den här underbara motivationen, och jag ska aldrig sluta påminna mig själv om att den börda som läggs på kvinnors utseende aldrig har varit eller kommer att vara rimlig.

Förresten. Det första jag gjorde när jag valt bort min foundation var att gå och köpa ett solstift till ansiktet. Snäppet sundare.

Känner mig oerhört fjantig och betydligt yngre än vad jag är - perfekt inför en fest med tema 90 tal, alltså. Waiting for tonight som Jennifer Lopez sjöng lagom till milleniumet.

Det är den där idén om att man plötsligt har förstått som kan bli problematisk för att allting är föränderligt och någonting som man förstod sig på ett tag är sedan någonting annat. Och man kanske ångrar att man sagt någonting om att nu, nu är det på ett visst sätt; och jag ska agera därefter. Jag ska ge vad jag kan. Jag ska verkligen tro på detta, fortsätta framåt, anpassa mig därefter.

 

Falskt. Inte vet jag. Jag litar verkligen inte på livet.

 

Foto: Jag

En förskola i masaiiernas område, norra Tanzania vid Kenyas gräns.
Ett utav mina ballaste foton hittills, må jag säga. 

Dessvärre är de flesta bilder från min resa matta och helt off rent färgmässigt. Himlen är utfrätt och blek och vackra färger görs inte rättvisa. Det var svårt att se i skärmen hur väl inställningarna reflekterade verkligheten när man tagit fotot. Som tur är kan sådant åtgärdas men jag vågar inte pilla med bilderna själv, är ingen mästare i redigering direkt.. Hur som helst: Fotot ovan är helt oredigerat.

"Jag hatar att resa", säger jag, och jag syftar på själva resebiten i sig. Släpandet på väskor, otympliga jackor under vinterhalvåret, smaklösa köpe-mackor och förseningar. Jag hör ju att jag överdriver, för det är inget hat jag känner när jag väl sitter på tåget och inte behöver lyfta ett finger. Jag sitter som utmattad, tittandes och stundtals grubblandes. Bläddrar lite i KUPÉ. Agnes vill att hennes gravsten ska vara i guld. Varför inte.

 

Jag prövar mig ofta fram i vardagen. Har jag redan ont, varför inte sätt igång Lars Winnerbäck på spotify? Det kanske finns någon låt med honom som jag tycker om, som passar nu, nu när jag sitter här och det är strålande vackert ute för att det är soligt och det står elva grader på infoskärmen men jag känner mig ändå sådär stereotypiskt melankonisk. Det hjälper ingen men å andra sidan så försöker jag inte hjälpa någon när jag sitter här. 

Det är olustigt hur snabbt det sker saker som ändrar på andra saker. Ett livsöde är liksom aldrig separat, ensamt och självgående. Vi sitter i den där förbannade båten tilllsammans. Tråkig metafor. Vi sitter ändå inte. Vi springer runt som yra höns, och samhället hjälper inte alltid tillräckligt för den som är vilsen. 

Jag är ingenting utan att vara någonting för någon annan och kanske är det en skrämmande tanke, att man ska slussas genom livet med ett ansvar som spretar ut istället för rakt fram. 

 

Och så följer en episod där allting inte är som det ska.

Man skramlar fram lite av det gamla och låter det vara ivägen för vårsolen. Funderar på om man kommer att behöva återse de där ledsna, bleka väggarna. Behöva hantera det som rörde sig inom dem. En och en annan stund går åt när man har en ilska att bära, en som inte är mer än ett uttryck för mycket annat.

Himlen är oskyldigt blå. Jo, förstås. Den bär klara nyanser och under den är vi alla tillsammans, men man tror att man kan luras bara man flyr undan en liten bit. Jag undrar vad som komma skall. Jag längar inte ens bort i första hand, jag längtar fram. Överraskningar är inte önskvärda sålänge de skymmer stabilitet. 

Det lustigt hur man reser i tiden. Förr stod en och rökte under fläkten i ett kök som byttes ut, en packade in små iskuber i kalla sommardrycker som jag fick smaka på, medan en annan hade lockigt, långt hår och brukade väcka oss på tidiga sommarmorgnar. Alla ord som har växlat sinsemellen, småprat om varandra och öppna frågor om framtiden. Var det detta vår nyfikenhet ville ha reda på? Var det inte mer än logiskt? Nu har vi rest hit, kanske med skäl att känna tacksamhet över att man inte visste hur överraskad man hade blivit om man hade fått stilla sin nyfikenhet redan då. 

Jag har förstått att det är mycket som man inte får tillbaks. En plats kommer inte att se likadan ut bara för att man behöver det för hjärtats skull; en kiosk stänger oavsett om vi brukade gå dit med varsin femma varenda dag under barndomens mest minnesvärda sommarveckor. Och medan vi färdas så byter vi skinn. Jag har inte glömt tiden före, jag minns den bara inte. Jag vet om att den fanns, jag ser den framför mig ibland, men den är inte verklig längre. 

Jag har också bytt skinn, men inombords är vi samma personer som en gång undrade. Nyfiken på om jag egentligen vill befinna mig några veckor längre fram..