.

 

Och så följer en episod där allting inte är som det ska.

Man skramlar fram lite av det gamla och låter det vara ivägen för vårsolen. Funderar på om man kommer att behöva återse de där ledsna, bleka väggarna. Behöva hantera det som rörde sig inom dem. En och en annan stund går åt när man har en ilska att bära, en som inte är mer än ett uttryck för mycket annat.

Himlen är oskyldigt blå. Jo, förstås. Den bär klara nyanser och under den är vi alla tillsammans, men man tror att man kan luras bara man flyr undan en liten bit. Jag undrar vad som komma skall. Jag längar inte ens bort i första hand, jag längtar fram. Överraskningar är inte önskvärda sålänge de skymmer stabilitet. 

Det lustigt hur man reser i tiden. Förr stod en och rökte under fläkten i ett kök som byttes ut, en packade in små iskuber i kalla sommardrycker som jag fick smaka på, medan en annan hade lockigt, långt hår och brukade väcka oss på tidiga sommarmorgnar. Alla ord som har växlat sinsemellen, småprat om varandra och öppna frågor om framtiden. Var det detta vår nyfikenhet ville ha reda på? Var det inte mer än logiskt? Nu har vi rest hit, kanske med skäl att känna tacksamhet över att man inte visste hur överraskad man hade blivit om man hade fått stilla sin nyfikenhet redan då. 

Jag har förstått att det är mycket som man inte får tillbaks. En plats kommer inte att se likadan ut bara för att man behöver det för hjärtats skull; en kiosk stänger oavsett om vi brukade gå dit med varsin femma varenda dag under barndomens mest minnesvärda sommarveckor. Och medan vi färdas så byter vi skinn. Jag har inte glömt tiden före, jag minns den bara inte. Jag vet om att den fanns, jag ser den framför mig ibland, men den är inte verklig längre. 

Jag har också bytt skinn, men inombords är vi samma personer som en gång undrade. Nyfiken på om jag egentligen vill befinna mig några veckor längre fram..