.

Idag skiner solen. Jag har svettats i min vinterjacka, blivit tvungen att slita av mig den stickade tröjan så fort jag återvänt efter en skogspromenad med ett par underbara vänner. Det är fantastiskt, faktiskt. Igår var jag i min helhet ganska mörksinnad framåt kvällstimmarna, sedan sov jag dåligt och oregelbundet. Så att vakna upp och påbörja dagen i tid, gå ett par ärenden, träffa vänner, baka lite bröd och förbereda mig inför att gå på bal imorgon känns faktiskt väldigt bra. Jag har öppnat mitt fönster så man hör det där underbara ljudet som oftast representerar vår och sommar; avlägsna rop från folk, lite biljud, en fågel om man har tur. Jag sitter i soffan och blir varm genom fönsterrutan, måste dra ner persiennen för att ljuset på min bok reflekteras så starkt. Springer runt som en dåre här hemma och blandar brödbak med ögonbrynsplock, tvättande, diskande, läsande, kringklickande och provande utav min gudomliga långklänning som ska få bäras på riktigt för första gången imorgon.

Ja, idag är ingen dålig torsdag! 
(Alltså sista bilden är så klart totalt stage:ad för att försöka illustrera hur jag ser ut när jag sitter och myser i hörnet utav soffan. Dock hade jag ju bara tre sekunder på mig från att klicka på "Ta bild" till att sätta mig tillrätta så jag for liksom iväg, satte mig och lyckades grabba tag i boken bara för att inse för sent att jag håller den upp och ner. Sjukt fake. Men inte skäms jag inte. Detta kallas blogg-kvalitet. Nu när du ändå tittar på bilden - NOTERA mitt helt fabulöst glänsande, nytonade hår.)

 

Igår så läste jag ur en vetenskapstidning. Allt om vetenskap, heter den. På varannan sida så fanns färsk forskning som berättade att korallreven tros vara borta till större del inom två årtionden. Att man har börjat klona djur systematiskt för att bevara dem i någon form eftersom att utrotningshotade arter lever under ett hot som är högst troligt. Och Borneoelefanten, unik av sitt slag, har minskat såpass i antal att man forskar på dem intensivt för att det helt enkelt är för sent när de väl försvunnit. Och snön, den kommer inte att ligga mer än en månad i sträck förutom högt upp Norrland om ungefär 50 år. I'm dreaming of a white christmas blir ett hån att spela upp på spotify medan grässtrån täcks i regningt slask utanför. Jag läste att det inte tycks finnas särskilt stort hopp för glaciärerna på Antarktis heller för den delen; snön som faller stannar inte.

Stopp. Det säger stopp i mig när jag ska försöka få till en bra text, det går inte, DET ÄR FÖR SORGLIGT. Jag blir gråtfärdig och väldigt ledsen. Frustrationen av all denna obegripliga dumhet som försigår på så många ställen, jag vill istället omge mig med optimism och härlig energi. Jag sysselsätter mig med att äta god mat, se serier på tv, njuta av det lilla solljuset, planera inför tillfällen jag ser fram emot, tänka på våren, läsa bloggar som inte väcker för mycket i mig.. Jag försöker driva bort stora delar utav de tankar jag tänker mest för att jag inte är beredd att hantera dem eller bestämma mig för något konsekvent sätt att agera på. 

Det måste finnas någonting i hjärnan som kan jämföras med olika skikt som kan bearbeta samma sak fast komma fram till olika slutsater; en för att skydda en själv till varje pris och en som vet sanningen och att man kanske borde göra någonting åt det man känner. De är aktiva samtidigt. Man hör sig själv prata och tänker att man kanske inte säger hela sanningen till sig själv, till andra.

Livet.

Svenska Dagbladet har precis haft en artikelserie om tvångssyndrom, OCD, på sin hemsida. Jag som inte läser pappersupplagan vet inte om det även har publicerats där. Faktum är att det är ovanligt med information om denna psykiska åkomma, som ju faktiskt besvisats bero på en förändrad hjärnaktivitet hos den som är drabbad.

Ett typiskt bevis på att människor har svårt att relatera till tillståndet (utöver de 200 000 som ju har den) är att artikelserien nämner, inte en utan flera gånger, att David Beckham är en utav de som är drabbade. Vi behöver en fotbollsstjärna för att sympatisera; eller snarare för att intressera oss för en åkomma som är så vanlig men så dold ifrån allmänheten. Det är kopplingen till skam som gör att väldigt många väljer att inte dela med sig till sin omgivning om vad de går igenom. Tro fan det. Om jag skulle berätta hur jag tänker ibland skulle ni inte vara undantag om ni tyckte det var bisarrt, rent utav obegripligt. 

När jag skummar igenom artikelserien så väcks ett begär i mig som jag faktiskt har burit på ganska länge. Jag vill så väldigt gärna skriva om hur det är att leva med den här sjukdomen. Efter tio år så har jag tröttnat på skam, och jag har tillräcklig erfarenhet av toppar och dalar för att bidra med någonting utav intresse. Åtminstone för de som lever nära någon som är drabbad, samt för de som just nu plågas dagligen utav den där känslan utav att vara instängd i sig själv. Att alltid behöva övervinna någonting i sig själv för att kunna uppnå en nivå av livskvalité som känns sånär på "normal" som möjligt. Att avundas andra för att man undrar hur det skulle vara att inte reflektera över de plötsliga idéer som hjärnan slänger till med, och som resulterar i sådan oerhörd ångest och ett starkt begär att utföra ett tvång för att tillfredsställa det där begäret. 

Hur vore det att leva som ni gör - ni som är fria? Efter ungefär tio år med åkomman är det relavtivt svårt att minnas, men jag vet att jag var ett mycket obekymrat barn. Faktiskt ett utav de gladaste och mest aktiva i min omgivning. Det tog ett tag för mig att förstå och acceptera att jag fortfarande är den personen fast jag måste kämpa lite mer för att nå fram ordentligt. Min väg från botten till närheten utav toppen innebar många tuffa insikter och krävde en styrka som jag är mycket stolt över att jag lyckades framkalla i stunder där det inte kändes okej att vara. Priset var högt och egentligen får jag aldrig veta exakt vad det var - vad jag hade gjort alla de där dagarna, månaderna, åren om jag inte hade suttit istängd i mitt rum och oroat mig. Vem jag hade varit om jag hade fått leva efter den lättsamhet som jag faktiskt vill tro att jag har i mig, någonstans. Det jag vet är att det var värt allt slit att komma såpass långt att jag faktiskt accepterar att det finns en gräns för hur långt jag kan komma och att detta är okej. Det är en utav de viktiga insikterna i livet.

Vad jag vill komma fram till är att jag önskar att jag i framtiden kommer att finna tid och fokus till att strukturera upp en bok i ämnet OCD - Obsessive compulsive disorder. Det är en fånig lite dröm jag har. Som förresten inte är fånig alls.

Att älska livet så mycket att hopplöshet aldrig vinner samtidigt som man mår så dåligt av verkligheten att man ibland inte förstår varför man orkar att älska livet. 

Jag blir GALEN av att jag har tappat min förmåga att skriva problemfritt. Förr var det bland det bästa jag visste. Nu känner jag mest en ren prestationsångest så fort jag vill skriva någonting av vettigare natur.

Jag ska i alla fall göra om hela rajtantajtan (bloggen syftar jag på med detta, tydligt?) och förhoppningsvis få åergå till mitt forna, skrivande jag. Som jag har saknat. Det kommer att bli vågat, kontroversiellt, dubbelmoraliskt och alldeles underbart!

I flera veckor har jag lyssnat på denna låt om och om och om igen. Jag längtar till flygeln och min vän så kan vi spela och sjunga och jag kan få låtsas i några minuter att jag gör det lika dramatiskt som Rihanna. Det är tur att jag inte är hjärtekrossad just nu för då hade jag nog varit ohälsosamt fäst vid denna låt.

Oh, there reason I hold on
Oh, cause I need this hole gone

För övrigt är hon nog den sexigaste personen jag sett. Kvinnan passar ju i allt. 

OK. Mousserande+öl+gin+vodka. 

MM, Jättebratänkt Annika:). 

arslearslearslearslearsle