.

 

Igår så läste jag ur en vetenskapstidning. Allt om vetenskap, heter den. På varannan sida så fanns färsk forskning som berättade att korallreven tros vara borta till större del inom två årtionden. Att man har börjat klona djur systematiskt för att bevara dem i någon form eftersom att utrotningshotade arter lever under ett hot som är högst troligt. Och Borneoelefanten, unik av sitt slag, har minskat såpass i antal att man forskar på dem intensivt för att det helt enkelt är för sent när de väl försvunnit. Och snön, den kommer inte att ligga mer än en månad i sträck förutom högt upp Norrland om ungefär 50 år. I'm dreaming of a white christmas blir ett hån att spela upp på spotify medan grässtrån täcks i regningt slask utanför. Jag läste att det inte tycks finnas särskilt stort hopp för glaciärerna på Antarktis heller för den delen; snön som faller stannar inte.

Stopp. Det säger stopp i mig när jag ska försöka få till en bra text, det går inte, DET ÄR FÖR SORGLIGT. Jag blir gråtfärdig och väldigt ledsen. Frustrationen av all denna obegripliga dumhet som försigår på så många ställen, jag vill istället omge mig med optimism och härlig energi. Jag sysselsätter mig med att äta god mat, se serier på tv, njuta av det lilla solljuset, planera inför tillfällen jag ser fram emot, tänka på våren, läsa bloggar som inte väcker för mycket i mig.. Jag försöker driva bort stora delar utav de tankar jag tänker mest för att jag inte är beredd att hantera dem eller bestämma mig för något konsekvent sätt att agera på. 

Det måste finnas någonting i hjärnan som kan jämföras med olika skikt som kan bearbeta samma sak fast komma fram till olika slutsater; en för att skydda en själv till varje pris och en som vet sanningen och att man kanske borde göra någonting åt det man känner. De är aktiva samtidigt. Man hör sig själv prata och tänker att man kanske inte säger hela sanningen till sig själv, till andra.

Livet.