.

"Varför inte göra det till ett fint barskåp!"

svar: För att det vore ju helt jävla sinnessjukt?!?!

I lite varierande fotoformat vill jag bara visa upp mina goda vänner och deras närvaro i mitt hem igår. Det bjöds på pannkakstårta, kladdkakor, muffins och diverse alkoholfria drycker (bara för att berätta för er att studenter inte alltid är alkoholister även om de bor på ett campus där det vore socialt accepterat, no questions). Det var en kväll där jag kunde luta mig tillbaks och se på nära håll hur den perfekta ursäkten att fylla år kan användas till att samla människor man trivs bra med. Ni har att göra med en bloggerska som är mycket trött efter några nätter med lite halvdan sömn och framför mig har jag en dag i skriveriets tecken. Min första tenta i fred- och utvecklinggstudier skall lämnas i imorgonbitti följt utav ett seminarie med diskussioner.

Wish me luck. 1470 words left to go.

Det skulle kunna finnas ungefär hundratusentals olika sätt att leva sitt liv på i en tid som denna. Jag skulle kunna fladdra iväg mot nya vidder med konstant vindbitna kinder, jag hade kunnat rispa mina knän mot vassa kanter om jag valt att vandra på okänd mark och jag borde aldrig ha låtit mig själv tvivla på att förändringen är den som faktiskt kan ge livet allra mest.

När vet man vart gränsen i denna längtan till nya ting ska tyglas? När behöver man faktiskt förändring, och när är det mer ett beroende, en konsekvens av att man blivit införstådd med hur bra det har slutat andra gånger då man har kastat sig ut.

Och egentligen, varför ska det alltid handla om vad man behöver, när det likväl kan handla om det man så gärna vill? Det råder ingen tvekan om att jag vill mycket mer än jag kan göra samtidigt som jag inte vet vad jag vill eftersom att jag inte vet vad man kan göra - förstår ni?

Jag tänker på livets oändliga möjligheter alldeles för ofta, och en gång sa en man som förmodligen ansågs klok, att han sörjer alla de liv han aldrig kommer att få leva. Jag önskar att jag kunde se ut över en solvarm septembermorgon utan att undra när det kommer en såhär fin dag nästa gång.

Det sker så ofta att jag kastas in i tillstånd där jag vemodigt tar ett ögonblick som om det vore en vän, ber om ursäkt för att jag tagit det för givet, och undrar om det kommer att vara samma sak igen. Tillbaks i en gränd i Taiwan, och jag minns i detalj alla de halsband och prylar som hängde längst väggarna i de små affärerna. Där och då så var det viktigaste att spendera varenda krona precis rätt och jag kunde vandra i timmar funderandes på ett köp som inte var värt mer nnågra kronor. Jag kikade upp på Taipeis molniga himlavalv och kände att jag nog aldrig var påväg någonstans förutom exakt så långt mina ben orkade bära mig just den promenaden. En dag vandrade jag på en stig i en skog, ovanför staden, och vände om efter en kort stund eftersom att jag kom på att jag inte hade någonstans att sova och att det skulle bli mörkt alldeles snart. Den känslan. Den friheten. Ovissheten.Att räkna med att saker ordnar sig eftersom att de måste det.

Att saker ska ordna sig, för de måste det.
För några somrar sedan var det en särskilt blåsig dag i de Toscanska dalarna där min familj hyrde ett litet hus. Jag avböjde dagens planerade utflykt, tog min röda lilla plastiga mp3 med för få låtar i och gick ned för sluttningarna. Under hela veckan hade jag suttit och kikat ut över alla de åkrar nedanför byn, hur de bredde sig hur långt som helst och jag ville stå där nere och känna att jag hade kunnat gå hur långt som helst. Därför gick jag just dit och medan det blåste kyligt så tog jag mig över diken, mellan höga strån ur jord, ut i ingenting. Förbi små nedrivna trähus och en endaste bonde som sneglade på mig inifrån sin mossgröna traktors skal. Att jag inte visste vart jag ville var så tydligt men absolut hela min kropp kände att jag ville någonstans. Året var 2007 och jag skulle fylla 18. Troligtvis förstod jag att min rastlöshet var lika mycket del utav mig som vilken känsla som helst utav de många jag gick igenom varenda dag.

Fem år senare är jag oändligt stolt över mig själv för antal fattade beslut men så även fullkomligen inställd på att livet är ett, och att livet är mitt, och att denna insikt ger utrymmet för mer rädsla och ovisshet än jag nog någonsin hade kunnat önska mig under de åren då jag önskade att jag skulle få känna frihet. Jag är nämligen helt fri. Fri att leva mitt liv som jag vill.

Så vad vill jag?

Ja, alltså jag GÖR inte så mycket nu i dagarna förutom att vandra mellan vänner och ordna i lägenheten. Idag blev det en tur till kohagen för att fresta några utav dessa korkade djur med morötter. Det gick sådär. Då undrar ni kanske "hur kan det gå sådär att mata en ko med en morot?". Då ska jag svara er; för att de förstod inte att de kunde äta moroten. De stirrade länge, och de stirrade väl. En utav dem åt seda men tappade moroten och glodde förvånad på den oranga tingesten på marken. Den låg kvar tills vi plockade upp den.

Tänk så befriande att vara en så enkelt fungerande varelse.
Imorgon inviger jag universitetstermin no 3 och jag har inte funderat särskilt mycket över det. Märkligt måhända, eftersom att mitt enda syfte med att bo här nere är att faktiskt studera. Jag börjar långsamt förstå att den sommar jag knappt upplevt som en sommar har börjat lida mot sitt slut. Det är september, det är plugg, det är smockfyllda campuslägenheter och det är kvällar med te och kära vänner.
Värre hade jag kunnat ha det.