.

Det skulle kunna finnas ungefär hundratusentals olika sätt att leva sitt liv på i en tid som denna. Jag skulle kunna fladdra iväg mot nya vidder med konstant vindbitna kinder, jag hade kunnat rispa mina knän mot vassa kanter om jag valt att vandra på okänd mark och jag borde aldrig ha låtit mig själv tvivla på att förändringen är den som faktiskt kan ge livet allra mest.

När vet man vart gränsen i denna längtan till nya ting ska tyglas? När behöver man faktiskt förändring, och när är det mer ett beroende, en konsekvens av att man blivit införstådd med hur bra det har slutat andra gånger då man har kastat sig ut.

Och egentligen, varför ska det alltid handla om vad man behöver, när det likväl kan handla om det man så gärna vill? Det råder ingen tvekan om att jag vill mycket mer än jag kan göra samtidigt som jag inte vet vad jag vill eftersom att jag inte vet vad man kan göra - förstår ni?

Jag tänker på livets oändliga möjligheter alldeles för ofta, och en gång sa en man som förmodligen ansågs klok, att han sörjer alla de liv han aldrig kommer att få leva. Jag önskar att jag kunde se ut över en solvarm septembermorgon utan att undra när det kommer en såhär fin dag nästa gång.

Det sker så ofta att jag kastas in i tillstånd där jag vemodigt tar ett ögonblick som om det vore en vän, ber om ursäkt för att jag tagit det för givet, och undrar om det kommer att vara samma sak igen. Tillbaks i en gränd i Taiwan, och jag minns i detalj alla de halsband och prylar som hängde längst väggarna i de små affärerna. Där och då så var det viktigaste att spendera varenda krona precis rätt och jag kunde vandra i timmar funderandes på ett köp som inte var värt mer nnågra kronor. Jag kikade upp på Taipeis molniga himlavalv och kände att jag nog aldrig var påväg någonstans förutom exakt så långt mina ben orkade bära mig just den promenaden. En dag vandrade jag på en stig i en skog, ovanför staden, och vände om efter en kort stund eftersom att jag kom på att jag inte hade någonstans att sova och att det skulle bli mörkt alldeles snart. Den känslan. Den friheten. Ovissheten.Att räkna med att saker ordnar sig eftersom att de måste det.

Att saker ska ordna sig, för de måste det.
För några somrar sedan var det en särskilt blåsig dag i de Toscanska dalarna där min familj hyrde ett litet hus. Jag avböjde dagens planerade utflykt, tog min röda lilla plastiga mp3 med för få låtar i och gick ned för sluttningarna. Under hela veckan hade jag suttit och kikat ut över alla de åkrar nedanför byn, hur de bredde sig hur långt som helst och jag ville stå där nere och känna att jag hade kunnat gå hur långt som helst. Därför gick jag just dit och medan det blåste kyligt så tog jag mig över diken, mellan höga strån ur jord, ut i ingenting. Förbi små nedrivna trähus och en endaste bonde som sneglade på mig inifrån sin mossgröna traktors skal. Att jag inte visste vart jag ville var så tydligt men absolut hela min kropp kände att jag ville någonstans. Året var 2007 och jag skulle fylla 18. Troligtvis förstod jag att min rastlöshet var lika mycket del utav mig som vilken känsla som helst utav de många jag gick igenom varenda dag.

Fem år senare är jag oändligt stolt över mig själv för antal fattade beslut men så även fullkomligen inställd på att livet är ett, och att livet är mitt, och att denna insikt ger utrymmet för mer rädsla och ovisshet än jag nog någonsin hade kunnat önska mig under de åren då jag önskade att jag skulle få känna frihet. Jag är nämligen helt fri. Fri att leva mitt liv som jag vill.

Så vad vill jag?