.

Jag saknar den så innerligt. Känslan av att veta att idag så kommer det ske saker som jag inte är beredd på. Jag vet inte vad som finns om jag svänger till höger. Att spendera en hel dag med att leta efter en sladd till kameran i en främmande stad - att egentligen inte bry sig om hur lång tid det tar för varenda kvarter är ett nytt, och visst är det så att den fulaste stadsdelen kan bli som charmigast bara för att man fäster blicken vid särskilda detajler då man vandrar igenom?

Jag saknar att kliva upp och upptäcka på nytt varenda morgon hur vackra kullarna bortanför huset är, att sitta med öppen bildörr påväg till skolan med min värdbror som erbjuder skjuts, och jag förstår vad han menar fast våra språk är helt olika eftersom att vi har vant oss vid varandra.

Jag kanske inte saknar varken Taiwan eller Borneo särskilt, det är allt vad det innebar som fattas mig idag. Jag befinner inte ens vid en kust, jag känner mig instängd här idag, och jag har inte råd att ta mig härifrån. Jag vet exakt vad jag får om jag tar en promenad i närområdet. Jag vet vilka jag kanske möter på, jag känner igen vissa träd och jag förvånas inte av stigarna längre.

Jag tänker på Japan och hur jag gick omkring i värmen i en stad som jag aldrig kommer att se åter. Funderar på hur jag kunde känna mig så annorlunda bland medmänniskor och hur förjust jag var i den känslan. Hur dum jag måste ha sett ut när jag spenderade en timme i en matbutik bara för att jag inte förstod vad någonting var. Hur det kan vara då kul med en läskburk, för att den helt Japan-stereotypt har en fet smiley på sig och är något så hysteriskt färglad.

Jag vill ha det där idag. Förstår ni?

Min käre mor ringde precis och meddelade att hon sett i metro att The Killers dyker upp i både Malmö och Stockholm lagom till vårterminen. Detta gör mig glad; då var det fyra år sedan jag och pappa tog vårat pick och pack och flög till London över en helg för att se dem uppträda på the O2 arena då deras album Day and Age var aktuellt.

Det är ett kärt minne jag har med min far, och kanske är det därför det ligger mig så varmt om hjärtat när jag överväger att gå på konsert med dem en gång till. Jag har insett att det är ett band som inte ligger alla i smaken, väldigt indierockigt, men jag älskar ofta känslan och jag är förlovad med Brandon Flowers stämma. Det kan inte hjälpas. Dessutom är deras Read my mind, med raderna "I don't mind if you don't mind, cause I don't shine if you don't shine" en av de i sin enkelhet vackraste meddelandena som har nått fram till mig.

Nu när jag dessutom är väl medveten om att jag skulle få höra Be still från det nya albumet så är det oerhört svårt att inte boka en biljett.

I have a favor to ask. Imagine yourself being completely alone with one particular thought. A thought which is difficult to explain to the outside world, since it has been created from birth and fed through time within your mind. The thought prospers, grows into an entity. Its brilliance is embedded inside of you and whilst you carry it around you begin to realize that the weight on you is the choice you have to take. Do you let it out, risking other’s to adopt their own inceptions onto it, or do you leave it to eternal loneliness?

 

Det är lite synd om Julia. När jag väl hittat en ny låt jag fastnat för så spelar jag den om och om och om igen tills jag tröttnar rejält. Sedan börjar jag på en ny låt. Just nu spelar jag Lana del ray - ride, Alicia Keys - Girl on fire, Kids on the Run - Restless samt denna och Read all about it PT III med Emelie Sande.

FÖRLÅT Julia.

Om ni läser detta inlägg så kommer ni snart förstå varför jag känner en nyfunnen tacksamhet till att jag när jag gick i lågstadiet hellre ville umgås med killarna i klassen istället för att leka häst med tjejerna borta på ängen. Det bidrog nämligen till att jag började umgås med Victor. Och hade jag inte gjort det, så hade jag kanske inte suttit här idag.

---

Jag tänker på slumpen. Den är livsfarlig. Jag kan leda det hur långt som helst. Jag vill ta med er på min resa, om ni har tålamodet.

Att jag födde 89' gjorde att jag valde gymnasie precis det året som var det sista man kunde välja att studera på gymnasie utanför min ort. Jag kunde därför välja grannorten för att jag var trött på den där jag föddes. Jag hamnade i samma gymnasieklass som en person, D, som hade lärt känna en barndsomvän till mig genom en annan kurs. Denna barndomsvän till mig hade haft kontakt med en annan barndomsvän tillika nära vän till mig så vi började umgås allihopa. I trean hamnade jag i projektgrupp med ett gäng killar som råkade ha gemensamma vänner till denna klasskompis, vilket ledde till attt ett ännu större gäng började umgås. Där råkade min första pojkvän finnas, och hade jag inte träffat honom och hade vi inte brutit upp ett år senare så hade jag inte bestämt mig i ren vinterensamdesperation att spontanboka en flygresa till Borneo – okej nu kan ni ta vilopaus en sekund – och hade jag inte åkt till Borneo så hade jag inte kommit hem och känt att det var för hjärteskärande att jobba med miljön och jag släppte därför lite på tidigare funderingar och bestämde mig för att kika på ubildningar som berörde mänskliga rättigheter och då hittade jag den här utbildningen. Hade jag inte mått dåligt under första året på gymnasiet och sänkt mitt betygssnitt därav så hade jag kanske valt Uppsala men nu sökte jag hit och kom in och hade inte min dåvarande situation hemma i Stockholm gjort att jag behövde komma iväg så hade jag kanske inte tackat ja. Men jag tackade Ja. Hade inte min rumskamrat gått sin egen väg fram till denna utbildning hade vi inte hamnat i samma klass, men nu gjorde vi det. Och hade inte jag ringt ett desperat samtal för att få lägenhet så hade jag kanske inte hamnat i huset brevid Julia, och då kanske vi inte hade promenerat samma väg till skolan varje morgon och då kanske vi inte hade talats vid så pass mycket att vi kunnat inse att vi ville vara vänner och då hade vi inte flyttat ihop denna höst.

Hänger ni med? Vi fortsätter.
Hade jag inte varit nervös första utekvällen på campus och ställt mig en bit ifrån dansgolvet ensam så hade en kille från maskinteknik inte kommit fram och skämtat med mig – hade jag inte roats av hans sätt hade jag inte tagit en öl med honom. Jag visste inte att han gick i samma klass som barndomsvännen till min nuvarande kärlek. Så vi drack en öl och nästa gång jag var ute och festade stötte jag in i maskinteknikern av en slump på dansgolvet och han presenterade mig för denna barndsomvän till min nuvarande kärlek, som i sin tur hade lärt känna min rumskamrat på annat håll. Hade vi inte så småningom börjat umgås alla tre, så hade jag inte tagit med min nya vän till en klasskamrats fest. Då hade inte han tagit med sig min Emil. Då hade jag inte kunnat få upp ögonen för honom och kanske hade det slutat redan där; men nu gjorde det inte det. Hade han inte bott i samma lägenhetshus som min nuvarande rumskamrat så hade han kanske inte kommit förbi så ofta men nu gick han ned två trappor i strumplästen och umgicks med oss allt oftare.

Vad har nu detta med mitt lågstadie att göra? Låt oss nu backa lite; anledningen till att jag började umgås med killen i min gymnasieklass som var en bidragande orsak till att vi började umgås ett större gäng, berodde på att en tjej han umgicks med i klassen hade lärt känna en klasskamrat från lågstadiet till mig, Victor, eftersom att hon kom från samma ort som oss och dom hade träffats på senare år. Jag vågade fråga henne om detta. Allting började kanske den dagen jag sa till henne ”Hur känner du Victor?”. Kanske var det i det ögonblicket hon och jag började prata, varpå hon presenterade mig för min blivande vän i klassen, som saker och ting tog form. Hade jag inte gått lågstadiet med Victor så hade jag inte haft någon anledning att prata med henne den dagen. Hade jag då kanske umgåtts med tidigare vänner på skolan ifrån andra klasser, och inte varit med och knutit samman detta större gäng. Hade jag då kanske inte åkt till Borneo efter uppbrottet; någonting som förändrade mig på min väg till utbildningen.

Slumpen skrämmer mig av flera skäl.
Det känns nämligen väldigt skört att sitta här idag och föreställa mig att aldrig ha träffat de människor som formar mig nu. Om jag aldrig hade träffat min rumskamrat. Eller min kära Ellinor som råkade ställa sig brevid mig första skoldagen och fråga om kurslitteraturen, och som sedan visade sig vara bekant med den maskintekniker som klev fram till mig första utedagen. Livets allra märkligaste tendens att låta slumpen avgöra. Egentligen så är det som gjort att människor är här baserade på hundratusentalsbeslut på vägen. Det vet jag. Separata beslut som blir någonting nytt.

Jag blir berörd inombords när jag funderar på att några beslut bort så hade saker och ting sett så annorlunda. Och jag blir förundrad när jag tänker på de människor som har funnits i mitt liv och gjort sådan skillnad utan att egentligen veta om  det -  kanske har vissa kontakter varit avgörande för min nuvarande kärlek, lycka, framtid. Är detta kanske ett allra tydligaste tecken på att jag trivs med livet? En hyllning till det jag är, har, och ser framför mig.

Så nästa gång jag håller hans hand i min, så kanske jag ska skicka ett sms till min lågstadievän Victor, och tacka honom så mycket för att jag har fått så mycket nytt att älska.