.

Jag saknar den så innerligt. Känslan av att veta att idag så kommer det ske saker som jag inte är beredd på. Jag vet inte vad som finns om jag svänger till höger. Att spendera en hel dag med att leta efter en sladd till kameran i en främmande stad - att egentligen inte bry sig om hur lång tid det tar för varenda kvarter är ett nytt, och visst är det så att den fulaste stadsdelen kan bli som charmigast bara för att man fäster blicken vid särskilda detajler då man vandrar igenom?

Jag saknar att kliva upp och upptäcka på nytt varenda morgon hur vackra kullarna bortanför huset är, att sitta med öppen bildörr påväg till skolan med min värdbror som erbjuder skjuts, och jag förstår vad han menar fast våra språk är helt olika eftersom att vi har vant oss vid varandra.

Jag kanske inte saknar varken Taiwan eller Borneo särskilt, det är allt vad det innebar som fattas mig idag. Jag befinner inte ens vid en kust, jag känner mig instängd här idag, och jag har inte råd att ta mig härifrån. Jag vet exakt vad jag får om jag tar en promenad i närområdet. Jag vet vilka jag kanske möter på, jag känner igen vissa träd och jag förvånas inte av stigarna längre.

Jag tänker på Japan och hur jag gick omkring i värmen i en stad som jag aldrig kommer att se åter. Funderar på hur jag kunde känna mig så annorlunda bland medmänniskor och hur förjust jag var i den känslan. Hur dum jag måste ha sett ut när jag spenderade en timme i en matbutik bara för att jag inte förstod vad någonting var. Hur det kan vara då kul med en läskburk, för att den helt Japan-stereotypt har en fet smiley på sig och är något så hysteriskt färglad.

Jag vill ha det där idag. Förstår ni?