.

Jag mår illa nu när jag sitter här och läser på om diverse respekterade mäns om hyllas och är allmänt gosigt omtyckta, men som på olika sätt har varit våldsamma mot kvinnor eller helt enkelt inte förnekat att de tycker det är helt okej att vara just det.

Här ska ni får se vad Sean Connery sa i en intervju i playboy 1965:

“I don’t think there is anything particularly wrong about hitting a woman - although I don’t recommend doing it in the same way that you’d hit a man. An openhanded slap is justified – if all other alternatives fail and there has been plenty of warning. If a woman is a bitch, or hysterical, or bloody-minded continually, then I’d do it. I think a man has to be slightly advanced, ahead of the woman. I really do – by virtue of the way a man is built, if nothing else. But I wouldn’t call myself sadistic.”

20 år senare var det någon som tycket det var lämpligt att ta upp detta i en intervju. Sean Connerys försvar? Inget försvar alls! Bara allmänt förstärkande av sin tes att män ska vara lite före kvinnor. Och självklart förtydligandet att om en kvinna tycker att hon ska ha sista ordet och är allmänt provocerande, då är det bara att banka på.

“I haven’t changed my opinion. […] No. Not at all. I don’t think it’s bad, and I think it depends entirely on the circumstances, and if it merits it. If you have tried everything else – and women are pretty good at this – when they can’t leave it alone and want to have the last word, then you give them the last word. But they’re not happy with having the last word, they want to say it again and get into a really provocative situation. Then, I think it’s absolutely right.”

För att inte nämna hustrumisshandlaren och våldtäktsmannen Sean Penn, uppskattade och skojiga dömda våldtäktsmannen Mike Tyson, spännande rocksnubben Tommy Lee som slog sin fru när hon höll i deras spädbarn, Chris Brown som misshandlade skiten ur sin tjej men det är lugnt - han sjunger ju tokbra!!

Den senaste tiden, sisådär tre veckor, så har jag haft ansvar för sex stycken av min systers kaniner - två vuxna honor och fyra ungar. Redan under dag ett så rymde samtliga ungar, vilket förvisso inte berodde på mig utan en bur med för brett galler. Poängen är väl dock att det då var dags att fånga in dem, och att jaga dem visade sig snabbt vara ruskigt svårt för de sprang helt enkelt in under garage och veranda och stannade där i timmar. Därför tänkte jag köpa en håv - men det var slut på samtliga Clas Ohlson i Stockholm (skämtar ej) och jag kunde inte hitta någon annanstans som låg på normalt avstånd från varken hemmet eller praktiken.

Status: 4 av 6 kaniner borta.

Så, då kom min syster hit med en fällbur. Tjoho tänkte jag naivt. Samtidigt som jag stod och var dum i huvudet i största allmänhet så rymde de två honorna, någon hade slarvat när de stängde burens dörr efter att ha fyllt på mat och vatten.

Status: 6 av 6 kaniner borta.

Dagarna gick. Såsmånigom såg man dem inte mer. Levde dem? Var de ute på natten? Frågorna var många och projektet mycket misslyckat. Men så en dag var mina föräldrar ute på en liten promenad en bit längre ner längst gatan, och hälsade på ett par grannar. De förkunnade glädjesamt att de har upptäckt lite söta kaniner på sin baksida, och visst - tro det eller ej - var det våra! I alla fall tre stycken. Men 3 av 6 är bättre än 0 av 6, som det gamla ordspråket säger. I ren glädjechock och hysteri så införskaffades en håv till slut och fällburen flyttades till grannarna. Nu i jävlarns, tänkte vi listigt, så kommer vi snart ha kaninerna fångade.

Söndagsmorgon. Jag öppnar mina svullna ögon efter gårdagskvällens hårda festande (åt kycklingpasta med mina föräldrar och pojkväns familj, otroligt hetsig stämning) och tittar ut genom fönstret i tvättstugan. Två kaniner, en hona och en unge, sitter i buren. Jag rusar ut för att stänga buren då jag idiotiskt tänker att de skuttat in självmant, men ser då givetvis att den är stängd. Därefter noterar jag att håven och fällan står i trädgården - grannarna har fångat in och lämnat ett par kaniner. RIDÅ. Vilken Luciagåva! 

Senare under söndagen kommer min syster för att rädda det som räddas kan. Jag förstår att hon desperat vill ta hem kaninerna från det helvetet de hamnat i hos vad som kan vara världens sämsta kaninvakt, och hon dyker kvickt ner i buren så fort hon anländer. För att upptäcka att det bara finns en kanin där. Det är ett mysterium, men det är helt enkelt så att 2 har blivit 1, och utan några tecken på utgrävning så kan man konstantera att hur fet kaninungen än såg ut så har den alltså på tre veckor inte blivit för stor för att tjocka sig ut genom buren.

Dagens status: 5 av 6 kaniner borttappade. Kampen fortsätter. 

SENASTE NYTT! EXTRA EXTRA!
Bara inom ett par minuter efter jag publicerat texten ovan så mottog jag ett samtal från min käre far, som har lyckats fånga in kaninungen i en liten bur. Nu sätter han sig omedelbart och kör denna till sin ägare. 

Status: 2 av 6 infångade! Nu återstår att se om om övriga fyra över huvud taget finns att finna.

 

 

När var jag såhär out-of-shape-sist mentalt? Förra hösten. Inte en slump kanske, att jag vaknar varje morgon och känner en ilning av obehag när jag sätter mig upp i sängen, när jag tänker på vilken omvärld jag ska ut i. Jag tycker inte illa om människor, men att påbörja varje dag med mörker, att åka buss genom asfalterade industriområden brevid motorvägar, att sitta på pendeltåg med människor som är så trögfattade att de tycker att deras väskor förtjänar en egen plats medan andra personer tvingas stå hela vägen till stan... Vad gör det med mig? Hela stämningen? Att man åker till jobbet brevid främmande människor, varav noll av hundra ser glad och nöjd ut. Och någonstans förstår vi varandra. Varför skulle man sitta och fånle, ensam i kommunaltrafiken? Men jag tycker mig ana något annat. En trötthet. Ett missnöje. 

Mitt i glädjen över att vara född i det här landet så känner jag en stor sorg över att jag inte känner mig hemma här. Jag tror inte på min långvariga lycka i den här miljön. Det är inte bara mörker och kyla jag reflekterar över, utan att på sistone har jag känt en ökad misstänksamhet mot andra människor. Allt hat som har visat sig genom sociala medier - det kommer ifrån människor - är det dessa jag sitter brevid på tåget? Jag litar inte på andras godhet längre. Jag orkar inte räkna med att folk sitter och är goa i allmänhet, jag sänker blicken och förväntar mig att de dömer mig baserat på vadsomhelst. Jag förväntar mig att antifeminister och rasister och homofober och översittare hela tiden finns omkring mig. Det är inte så konstigt när man bor i en storstad. Eller när man existerar i en värld med andra människor över huvud taget. Vart ska jag då ta vägen? 

Jag undrar.

Det finns ingen plats på jorden där jag kan kombinera det behov jag har att umgås med mina fantastiska (sedvanligt fantastiska, har jag försått) vänner och samtidigt komma iväg från det samhälle som jag växt ur - eller har jag bara inte växt in i det än?

Jag har mycket på gång just nu. Många järn i elden, bollar i luften... Det mesta relaterat till min akademiska karriär, samt min arbetsplats där jag befinner mig på helgerna. Jag har inte mindre än en rapport, en stor uppsats och en gigantisk uppsats samt en stor resa att planera och genomföra samtidigt som jag jobbar extra så mycket det går. Samtidigt är jag mer ambitiös än någonsin med min träning, som dock ständigt avbryts för att jag drar på mig förkylningar regelbundet, men annars så.

Varför är det så att när man har mycket att göra så tar man gärna på sig mer? Jag är inte stressad som så, men jag har inte tid och framförallt energi att göra sådant som är roligt vid sidan av. I det här läget som jag är i nu hade det varit gyllene för mig att umgås med kära vänner ett par kvällar i veckan minst, men jag är för trött. Varje morgon när jag vaknar så känns det direkt osannolikt att jag ska ta mig upp ur sängen och göra mig i ordning för en dag på praktiken. Ögonen är liksom heslt svullna och huvudet snurrar av trötthet. Men så krälar man upp ur sängen, äter en bananpannkaka och jämrar sig över att sminket inte blir perfekt denna morgon heller och sedan beger man sig iväg. 

Men redan inom två veckor är två stora saker avbockade. Då är det några grejor till som står på tur, men det sker i alla fall utan någon heltidssysla vilket underlättar enormt ur ett tidsperspektiv. Sen är det inte så långt kvar nu tills jag ska få bo utomlands i solen under tre månader med min käresta, och det är ju ganska otroligt? 

Den här hösten/vintern är väldigt tung, och jag tror inte att det beror på någon oövervinnerlig arbetsbelastning egentligen. Det beror på att det är mörkt, att framtiden är svårhanterligt oviss och att jag helst hade sluppit kyla, min boendesituation samt att pendla två timmar om dagen. Allt detta sammantaget gör mig deppig och omotiverad. Kanske blir jag som ny igen när jag får leva under solen...