.

 

När var jag såhär out-of-shape-sist mentalt? Förra hösten. Inte en slump kanske, att jag vaknar varje morgon och känner en ilning av obehag när jag sätter mig upp i sängen, när jag tänker på vilken omvärld jag ska ut i. Jag tycker inte illa om människor, men att påbörja varje dag med mörker, att åka buss genom asfalterade industriområden brevid motorvägar, att sitta på pendeltåg med människor som är så trögfattade att de tycker att deras väskor förtjänar en egen plats medan andra personer tvingas stå hela vägen till stan... Vad gör det med mig? Hela stämningen? Att man åker till jobbet brevid främmande människor, varav noll av hundra ser glad och nöjd ut. Och någonstans förstår vi varandra. Varför skulle man sitta och fånle, ensam i kommunaltrafiken? Men jag tycker mig ana något annat. En trötthet. Ett missnöje. 

Mitt i glädjen över att vara född i det här landet så känner jag en stor sorg över att jag inte känner mig hemma här. Jag tror inte på min långvariga lycka i den här miljön. Det är inte bara mörker och kyla jag reflekterar över, utan att på sistone har jag känt en ökad misstänksamhet mot andra människor. Allt hat som har visat sig genom sociala medier - det kommer ifrån människor - är det dessa jag sitter brevid på tåget? Jag litar inte på andras godhet längre. Jag orkar inte räkna med att folk sitter och är goa i allmänhet, jag sänker blicken och förväntar mig att de dömer mig baserat på vadsomhelst. Jag förväntar mig att antifeminister och rasister och homofober och översittare hela tiden finns omkring mig. Det är inte så konstigt när man bor i en storstad. Eller när man existerar i en värld med andra människor över huvud taget. Vart ska jag då ta vägen? 

Jag undrar.

Det finns ingen plats på jorden där jag kan kombinera det behov jag har att umgås med mina fantastiska (sedvanligt fantastiska, har jag försått) vänner och samtidigt komma iväg från det samhälle som jag växt ur - eller har jag bara inte växt in i det än?