.

Världen kommer inte att ordna upp sig. Så är det bara; tack och hej ordning och reda och rättmäktiga prioriteringar, vi sysslar med annat på den här jorden och så kommer det säkert att förbli sålänge jag är i livet. Det är det jag har att jobba med, den verkligheten. Vi befinner oss på en plats där det inte ses som särskilt absurt att vi låter människor som är från Afrika dö i ebola pga bristande sjukhusplatser, men om någon från Europa eller Amerika (GOD FORBID) insjunknar, ja då flygs specialplan över halva jorden och otestade mediciner plockas fram ur skåpen -  och man ser till att det finns plats på sjukan.

Det är galenskap. Liv är inte lika mycket värda här. Det är brutalt och det får mig att bli jävligt illa till mods.

Vill ni ha en mer djupgående analys om ekonomierna i länderna som har drabbats och hur det därav "inte är så konstigt att det är som det är" eller om internationella organs styrmedel så kan ni glömma detta. Rent moraliskt är det motbjudande. Jag tänker på liv och på död, på den jag känner som tynar bort av ålderdom och sjuka as we speak och hur det får mig att tänka på allt som ett liv är och hur det är mer än bara andetag som tynar bort när en kropp lägger ner. Alla de här tankarna och känslorna upplevs i Västafrika just nu. Jag blir stött av fotografier på döende människor, såsom bildreportaget som pubilcerades häromdagen om en persons sista dagar i livet, från inkubation till död. De här bilderna publiceras i en kontext där det inte är klart för mig hur pass etiskt det är. Det känns bara okänsligt.

Ja inte vet jag. I övrigt är det ju skoj att jag inte kunde göra mina ärenden på stan idag pga inte mindre än FYRA bombhot i Stockholm innerstad. Stabilt alltsammans, don't you think? Inte så konstigt att jag vill kolla på paradise hotel på kvällarna och sova på helgerna. Det kan vara behagligt att vara nonchalant.