Tankar om kyla och fattigdom
Jag sitter med inomhus, med halsduk, tofflor och dubbla tröjor. Mina händer har börjat spricka av det iskalla vattnet man tvättar händerna med. Jag funderar på att hämta min skinnjacka, eftersom min kropp är alldeles spänd och musklerna värker. Imorse när jag skulle gå upp så frös jag så mycket att jag blev, helt okonstruktivt, förbannad. Jag mumlade någonting dramatiskt om att det borde vara mot mänskliga rättigheter att ha hus som inte är uppvärmda i länder där temperaturen går ner mot noll grader under vintern.
Trots att jag hatar att frysa inomhus, och jag inser ju att det börjar bli kallt även under dagarna i solskenet nu, så kom jag tidigare idag att tänka på att inte så långt härifrån finns ett township. Där bor vissa i plåtskjul. Föreställ er då den kylan. Ännu värre, föreställ er den kylan när ni måste gå upp före soluppgången för att hinna till jobbet (om ni har ett) som oftast ligger åt andra hållet av stan (eller i utkanten åt fel håll) och i värsta fall måste ni promenera (förutsatt att ni inte har råd att lägga ner ofta mer än 10% av dagslönen på transport, vilket lär gnaga på samvetet när ni har en familj att försörja). De berättelser jag har hört om livet för exempelvis hushållsarbetare gör att jag försöker se lite mindre dramatiskt på min egen situation. I Juni åker jag hem till Svensk sommar, och när den löper till vintern så är det inomhus man sitter för att mysa. Här väntar fyra månaders kyla för de som inte har råd med värmefläktar, varma kläder och transport till arbetsplatsen.
Jag ska försöka ha det i åtanke när jag sitter i badkaret sedan och tycker synd om mig själv för att dusch upplevelsen är så förbaskat kall om kvällarna.
Kommentarer
Trackback