Fyra veckor
Lesoto highland circular route.
Om fyra veckor så sitter jag på OR Tambo och väntar på att boarda långflyget som tar mig på det 10:40 timmar långa flyget mot Frankrurt först, och sedan hem till Stockholm (jag har köpt sömntabletter, tänkte sova mig igenom flygskräcken). Mitt Sydafrikanska äventyr känns så märkligt. Det är som att jag har varit här mycket längre än fyra månader, och första halvan kändes mycket längre än den andra. Jag hade inte så mycket förväntningar - det jag såg mest fram emot när jag åkte var faktiskt att mina föräldrar och min pojkvän skulle komma hit och resa med mig vid olika tillfällen. Jag visste inte vad jag skulle tänka om Universitetet, vännerna, staden.
Nu känner jag verkligen att jag har lärt mig otroligt mycket, klyschigt så jag nästan mår dåligt utav att skriva det. Men jäklarns, vilket uppvaknande att komma hit. Jag har försökt att bortse ifrån samhällets klyftor och ha det lättsamt ibland, men jag ramlar hela tiden in i tankar om hur olyckligt det är att somliga aldrig kommer att ta sig ur fördomar och fattigdom. De lever här, hela sina liv, de som står och tigger på restauranggatan eller arbetar som parkeringsvakter för småslantar. De som är trädgårdsarbetare och knappt hälsas på, de som måste ha sina lunchbestick under diskhon för att det inte ska beblandas med husägaren som ger så lite betalt att man inte kan försörja sig utan minst en till inkomst i hushållet. Och den ständiga närvaron utan en inte sällan fördomande konservatism som genomsyrar den här staden - man får alltid passa sig för hur man uttrycker sig och beter sig.
Samtidigt så har jag haft det roligt, härligt, har utvecklats rent akademiskt och kommer alltid att bära med mig vyerna ifrån Lesotho, närheten till djuren i Krügerparken, känslan utav att vakna upp i Sea point i Kapstaden under strålande sol, vardagen här i Potch där jag kan slå mig när vart jag vill och ta en fika för nästan inga pengar alls och se på alla studenter som går förbi; jag kommer alltid vara glad över alla de gånger Mardi dånat upp i kvarteret med sin Landrover för att ta med oss på äventyr, alla gånger jag har fått vara dåraktig tillsammans med Meski... Alla de där mötena i vardagen. Och vanorna som jag har börjat med; såsom min fullkomliga besatthet av torkad frukt, möjligheten att gå i linne oavsett årstid, att kunna köpa vilken mat man vill för att det är så billigt här, att bokstavligen promenera igenom olika kulturer och samhällen bara påvägen till köpcentrumet. För att inte glömma det faktum att om jag åker bil en kvart härifrån så har folk zebror i en hage, och att jag faktiskt har hållit en lejonunge i min famn.
Det är underligt att det bara är fyra veckor kvar. Det är väl det jag försöker säga...
Om fyra veckor så sitter jag på OR Tambo och väntar på att boarda långflyget som tar mig på det 10:40 timmar långa flyget mot Frankrurt först, och sedan hem till Stockholm (jag har köpt sömntabletter, tänkte sova mig igenom flygskräcken). Mitt Sydafrikanska äventyr känns så märkligt. Det är som att jag har varit här mycket längre än fyra månader, och första halvan kändes mycket längre än den andra. Jag hade inte så mycket förväntningar - det jag såg mest fram emot när jag åkte var faktiskt att mina föräldrar och min pojkvän skulle komma hit och resa med mig vid olika tillfällen. Jag visste inte vad jag skulle tänka om Universitetet, vännerna, staden.
Nu känner jag verkligen att jag har lärt mig otroligt mycket, klyschigt så jag nästan mår dåligt utav att skriva det. Men jäklarns, vilket uppvaknande att komma hit. Jag har försökt att bortse ifrån samhällets klyftor och ha det lättsamt ibland, men jag ramlar hela tiden in i tankar om hur olyckligt det är att somliga aldrig kommer att ta sig ur fördomar och fattigdom. De lever här, hela sina liv, de som står och tigger på restauranggatan eller arbetar som parkeringsvakter för småslantar. De som är trädgårdsarbetare och knappt hälsas på, de som måste ha sina lunchbestick under diskhon för att det inte ska beblandas med husägaren som ger så lite betalt att man inte kan försörja sig utan minst en till inkomst i hushållet. Och den ständiga närvaron utan en inte sällan fördomande konservatism som genomsyrar den här staden - man får alltid passa sig för hur man uttrycker sig och beter sig.
Samtidigt så har jag haft det roligt, härligt, har utvecklats rent akademiskt och kommer alltid att bära med mig vyerna ifrån Lesotho, närheten till djuren i Krügerparken, känslan utav att vakna upp i Sea point i Kapstaden under strålande sol, vardagen här i Potch där jag kan slå mig när vart jag vill och ta en fika för nästan inga pengar alls och se på alla studenter som går förbi; jag kommer alltid vara glad över alla de gånger Mardi dånat upp i kvarteret med sin Landrover för att ta med oss på äventyr, alla gånger jag har fått vara dåraktig tillsammans med Meski... Alla de där mötena i vardagen. Och vanorna som jag har börjat med; såsom min fullkomliga besatthet av torkad frukt, möjligheten att gå i linne oavsett årstid, att kunna köpa vilken mat man vill för att det är så billigt här, att bokstavligen promenera igenom olika kulturer och samhällen bara påvägen till köpcentrumet. För att inte glömma det faktum att om jag åker bil en kvart härifrån så har folk zebror i en hage, och att jag faktiskt har hållit en lejonunge i min famn.
Det är underligt att det bara är fyra veckor kvar. Det är väl det jag försöker säga...
Kommentarer
Trackback