.

Detta inlägg syftar till relationer i allmänhet. Med människor man i möter i det sociala frivilligt eller ofrivilligt lite beroende på.

Jag har reflkterat lite över min ilska. En tendens hos mig är att inte kunna släppa saker. Inte hos mina närmsta vänner om vi har småtjaffsat om obetydlighet, det är inte det jag menar. Det jag menar är när mina värderingar hamnar i konflikt med människor jag möter, och detta visar sig på olika sätt. Jag kommer liksom alltid ihåg detta och kategoriserar människor i "hen som sa sådär om homosexuella", "hen som talade illa om den där tjejen på ett sätt som indikerar en allmänt dålig syn på kvinnor". Det här tankestättet är problematiskt för mig eftersom att jag drar i ganska höga växlar och tänker några steg längre än vad personen faktiskt har visat sig att tycka öppet. Och visst, kanske har jag rätt ibland. Och visst, kanske är det rimligt att inte behöva finna sig i vissa värderingar. 

Men konsekvensen är ju inte att personen i fråga påverkar, konsekvensen drabbar ju snarare mig eftersom att jag har en oförmåga att låta det vara, ha överseende eller helt enkelt inte bry mig oavsett vad jag fakiskt tycker. I livet kommer man ju att möta på många människor vars åsiker man stöter sig med, och personliger kan man nog vinna på att bara gå vidare och inte bry sig. Vän är man ändå inte med alla.

Det här funderar jag mycket på eftersom att jag kommer på mig själv ibland med att ha långa dialoger i mitt huvud, där jag tillrättanvisar sexister och homofober och ytliga fördomande idioter som jag har stött på i livet. Jag ger dom en riktigt känga i vett och etikett, skulle man kunna säga. Medan jag har de här ilskna dialogerna i mitt huvud så känner jag ju verkligen hur jag blir arg, på riktigt. 

Det här kan ju inte vara särskilt sunt för kropp och själ eller?