.

Ibland försöker jag sortera mina tankar. Då ser jag dem framför mig i ett nät utav banor, somliga som är helt raka och alltid finns där, andra som rör sig under eller över och byter bana; ibland flyktiga, ibland bestående. Det är de ständiga tankebanorna som blir problemet. De måste man lyssna på. Följa, eller dementera. Men man kan inte ignorera dem; man kanske startar ett sidåspår, men banorna åker fortfarande rakt framåt i mitten och kommer inte att ändra på sig oavsett. Det är saker man vet, känner, känner på sig. Man kan styra över det, om man väljer att agera. Men ignorera... det går inte, det kommer att bita tillbaks. Jag tror att vissa utav våra tankar omöjligen kan separeras från oss själva, de är en del utav det som har blivit våran personlighet såsom vi har befäst den. Vi kan alltid låtsas, det gör människor väldigt ofta. Att man spenderar tid med att låtsas att man inte bryr sig om något, att man bryr sig; att man låtsas att man kan vara glad om man bara ändrar på hundra andra saker än just det som är kärnan. Vi tar gärna omvägar om vi kan, för hur obekvämt är det inte att ändra på någonting som man har intalat sig är okej under en lång tid?

Vi kan bara vara oss själva. Vi är inte oföränderliga. Men jag tror att vissa saker vi har inom oss, de kommer för alltid att bestå.