.

 Jag skrev igår att jag tänkte berätta för er om någonting som har hänt. Och det kommer jag att göra, men jag vet inte exakt hur man ska lägga fram saker när det gäller sådana ämnen som hudfärg, eller som dom säger här "ras". Det är ett otroligt udda samhälle detta, där folk lever sida vid sida tätt inpå men har förutfattade meningar om varandra som jag inte kan säga hurvida de är korrekta till viss del eller ej. Det enda jag vet är att jag har fått berättat för mig gång på gång "That's the culture here, that's just how it is here", folk vill att vi ska acceptera att s.k black och colored (t.ex Indier) areas är dåliga. Dit ska man inte gå. Den väg vi passerar varje dag är dock väldigt trygg, och det är hem får skolan. 

Igår var jag på väg hem från skolan runt fyra på eftermiddagen.
Plötsligt så går en man emot mig, han är svart, och säger "Hello". Han ser lite sliten ut, och det finns en del tiggare här i Potch. Omedelbart efter att han har hälsat så kommer en vit, medelåldersman fram. Han har kakifärgade kläder från topp till tå, safarihatt och runt halsen hänger kedjor fulla med elfenben. Han skriker, vrålar åt den här mannen. Han viftar med armarna och kollar på mig för att få någon form utav bekräftelse, jag säger "I don't understand". Allting har gått väldigt fort då han har vrålat på Afrikaans och killen som om fram till mig går därifrån. 

Jag står ensam kvar med herren som är en Afrikaans, dvs bor här i Sydafrika och är härifrån. 
Jag: "What's wrong?"
Han :"He's A BUM!"
Jag. "Uhm okay..."
Han: "This area is not good where you people study, do you know why it's is no good? Because there are whites AND blacks in this area. If he ever approaches you again I will FUCK, excuse my language, HIM UP! DO you understand? These people, they will rape, MURDER you! You should not walk alone!"

Jag stirrar på mannen. Han är högröd i ansiktet. Jag undrar vad han är för en typ som går klädd som en kolonialist i sitt eget hemland, med illegalt elfeben kring halsen. Längst ner har han ett helt noshörningshorn som dinglar. Jag hatar allt med honom, hans budskap, hans agressiva framtoning, hans behov att skrämma någon som han inte känner. Han sätt att behandla hemlösa som om de vore smutsiga hundar. Att han tvingar in mig i rollen som "den tafatta tjejen vita som måste skyddas mitt på ljusa dagen". 

Mitt svar blir "I am not used to this" och jag syftar inte på att jag inte är van vid svarta, jag menar att jag inte är van vid människor som honom. Han frågar varifrån jag kommer, jag svarar Sweden och han önskar mig en trevlig dag och ber mig vara aktsam. 

Det vilade en väldigt obehaglig känsla i min kropp efter detta. Ska jag hädanefter ta för givet att svarta mördar och våldtar? Vad är det för ett samhälle där man ska acceptera sådana "sanningar"? Det här var helt klart det grövsta jag har hört sedan jag kom hit. Men det har varit små kommentarer insmugna i vardagliga samtal, om hur svarta gör si och så och hur man ska skrämma bort dom från sina hem och hur man ska förstå att ingen här är rasist utan det är bara "så det är".

Det finns problem här i Sydafrika, enorma, och även här i Potch förstås. De har problem med fattiga ungdomar som sniffar lim och tigger på gatorna. Inbrott sker lite då och då. Även våldsbrott. Det är underförstått när man pratar om problemen att det är just de svarta som är boven i dramat, och det är just det som jag har oerhört stora problem med att ta till mig. Jag begriper att jag inte kan svepa in och säga "det är inte sant", för det är kanske sant att de brott som sker begås av svarta i tydlig majoritet. Men det jag inte tänker anamma är antagandet att därför är alla kriminella, att jag inte ska lita på "dom". Självklart tänker jag inte gå omkring och bete mig som en importerad rasist i ett land som jag gästar, ett land som tillhör alla i det här landet. 

Jag kommer att skriva mer om detta samhälle men jag vet bara inte hur. Det känns fel att skriva om "svarta" och "vita" på det här viset men jag återspeglar bara hur man pratar i detta samhälle och det hoppas jag att ni förstår.

Det är en helt annan värld här borta, det kan jag lova er.