.

Den dagen har jag skrivit om förr.
Det är en trygghet för mig att tänka tillbaks på den här dagen när jag känner mig veklig och osäker. På helt okänd mark bland vilda djur, avlägsna byar, i hettan, utan mat, begränsad tillgång till vatten, en bil som kan gå sönder när som helst. Mina första giraffer borta vid träden och en zebraflock i horisonten, getflockar i hundratal som springer över bergskanterna och uttorkade flodbanker att åka över. Diken att erövra. Damm som fick mig att undra vad som hände om vi skulle behöva övernatta; jag hade ju varken glasögon eller ett par extra linser med mig (att man aldrig lär sig). Att lita på att totala främlingar som talar ett annat språk ska lotsa oss igenom det vackra landskapet som ser öde ut till en början men som sedan visar sig vara bebott av människor som kan varenda jävla sten. Stereotyp? Måhända, men sann. Vi fick specifika vägbeskrivningar som förklarade vilka träd vi skulle ta höger eller vänster om där vi brummade fram. 

Och endast under ett kort litet ögonblick var jag orolig. Endast när jag fortstod att snart går solen ner och då måste vi stanna. Men lagom vid gränsen till Kenya så släppte vi av fyra masaier med spjut vid den upptäcka bilvägen, tvättade av våra ansikten med det sista vattnet och körde mot Arusha med trötta leenden och dammiga näsor.