.

Jag måste bara inledningsvis påpeka att bilden längst ned togs 5/3 2003. Det är tio år sedan. Det är galet för mig at tänka att det var så länge sedan som jag var nybliven tonåring och spenderade minst två dagar i veckan i stallet med herren ovan.

Han var ett ett polsk halvblod som hette Campari, och som på den tiden redan hade fyllt 22 och därför förmodligen inte lever idag. Vi var väl egentligen aldrig någon perfect match. Han var ofta tjurig när jag ville gosa. Ibland kom han inte till mig när jag jagade runt honom i hagen. Vi hade inte särskilt många ridvägar att välja mellan så ofta suckade han djupt när jag svängde in på ridstigen bakom åkern för att traska längst sjön upp mot travbanorna. Aldrig var han så trött som när jag försökte ta in honom på ridbanan för ett dressyrpass. Det var helt enkelt inte hans grej att syssla med den typen utav ridning som jag ofta hade önskat.
Men han var ändå min räddare. Och jag tror han fattade att jag tyckte väldigt mycket om honom. Det var de där sällsynta tillfällena då han lät mig stå och kramas, där han blev glad när jag passerade hagarna påvägen till stallet, där han energiskt följde med mig på våra små äventyr. 

Jag saknar verkligen hästarna. Stallet har alltid varit en plats som har gjort mig väldigt gott. Jag är inte den mest rutinerade ryttaren, jag är ganska feg och mitt tålamod är lika begränsat som mina ben är trötta efter ett ridpass. Men hästar är den bästa terapin på jorden och det finns inte mycket som är så bra som när ett ridpass går bra. Så är det bara. Hästtjej för alltid, även om det var många år sedan jag gjorde någonting utav det.