.

Man vet ju om att inställningen till diverse saker kan vara avgörande. Min genrella inställning till mina måsten i livet just nu är mycket negativ, även om jag försöker motarbeta detta så kan det gå ganska snabbt att såga de försöken i fotknölarna. Det är enkelt att utgå ifrån att man inte kommer att klara av vissa saker i ett särskilt tillstånd. Skulle jag exempelvis, på det vis jag betett mig de senaste dagarna, försöka fullfärdiga mina studier så skulle jag misslyckas. Fatalt. Jag blockerar mig själv och förstår inte vad jag läser, jag utgår ifrån att det är för svårt och ser hur klockan tickar och hur vägen till målet blir allt längre.

Bilden ovan föreställer en dag där jag tror att min inställning till äventyret vid mina fötter var oerhört avgörande för hur jag upplevde det. Vi åkte runt i vildmarken i en bil, utan mat, med endast lite vatten, vägledda utav främlingar vars språk jag inte själv förstår. Det var damm överallt, bilen hade gått sönder av och an dagarna innan, hettan var ständigt närvarande och vi visste inte hur långt det var hem. Ibland visste vi inte om vi skullet ta oss över gropar och diken när däcken surrade hopplöst i den torra marken. 

Då om någon gång borde jag ha varit orolig. Och eftersom att jag blir irriterad och arg när jag känner oro och förlorad kontroll, så borde jag ha varit arg när vi efter många timmar inte kände att vi var nära målet. Men det var tvärtom. Det var en av de absolut bästa dagarna i mitt liv. Jag kände mig fri, inte ur kontroll, jag kände mig exalterad, inte rädd. Jag hade bestämt mig för att vara öppen för vad som komma skulle. 

Idag känns det nästan komiskt att jag kan vara så rädd för ett gäng akademiska artiklar när jag då inte var rädd för hunger, uttorkning eller främlingar med spjut i baksätet på en bil som uppenbarligen inte hade några säkerhetsbälten.

Det är dags att ta sig i kragen.