ett uselt blogginlägg får bryta isen lite för jag är oförmögen att få fram det jag vill ha sagt
Lördag.
På sätena framför mig så sitter ett par killar och dricker Mariestad. Konversationen har pågått, men inte varit särskilt vibrerande, sedan tåget lämnade Stockholm centralstation. "Han ä tillsammans me nått jävla våp. Hon bloggar, du vet" säger den ena killen och den andre nickar överenstämmande med en bekymrad blick, som om det vore synd för världen. Inget konstigt med det kanske, om man nu tror att en blogg enbart kan vara en platform för ytlighet och självupptagna fasoner.
Sverige är platt, kan jag konstantera, när gröna, platta fält är det enda vi passerar under långa passager på den här resan. Jag har tur som fick en plats vid fönstret.
Söndag.
Hemtenta. Jag är inte det minsta stressad idag; mirakel om man jämför med en månad sedan. Tecken på att man faktiskt kan göra skillnad när man bestämmer sig, det får vi bevisat gång på gång, och en del av livet har visat sig vara att göra samma misstag om och åter.
Medan jag sitter här så är en vän på FN:s COP20 klimatmöte i Qatar. Samtidigt sitter min kusins farmor i Tanzanias huvudstad. Henne son är på Manhattan, kanske spelar han på någon klubb ikväll igen men inte vet jag vad klockan är i New York just nu. Någonstans på Island så står en pojke och ser hur landskapet breder ut sig. I regnskogen står WWF's medarbetare och riggar kameror för att försöka spåra den utrotningshotade pygméelefanten som inte längre kan passera sina gamla flyttstigar, för det är bilvägar ivägen nu. Någon håller hand och går längst en strand på rivieran, där fanns det faktist mycket fisk förut, men den ser man till att fånga upp i stora nät innan den når turisternas strandområden så att det ska vara behagligare att ta ett dopp. Det tänker man nog inte på en Novemberdag som den här.
Lyssnar lite på P1. Klimatprat. Tänker lite på mina gamla grundläggande värderingar som dammas av regelbundet, när jag orkar vid sidan utav mina redan mentalt och känslomässigt krävande studier. Funderar stillsamt, funderar ilsket. Tänker på mitt landställe på västkusten. Varenda år sedan jag föddes har vi samlat musslor för lite hobbykrabbfiske en dag under sommaren. Förra året var första året vi inte hittade några musslor över huvud taget; som barn kunde jag fylla hinkar. Blåmusslan håller på att försvinna. Var det någon som var sugen på lite skaldjursplateu? Det är så gott med musslor i soppor, har jag hört.
Jag skojar inte när jag säger att jag är förtvivlad från och till och att det jag slits mellan är att våga tro på det som jag befarar är sant, eller att hålla mig till ett läge där jag fortfarande, till viss del, inte tar till mig det fulla allvaret.
Ett problem är när man blandar ihop miljöförstöring och klimatförändring. Jag menar inte på att någonting är viktigare. Jag tror på klimatförändringarna, den globala uppvärmningen; men det är inte en religion det här. Det är ingen idelogi. Man delar inte in folk i fack och säger "jag respekterar att du tror på detta", man får lov att se till forskning och bedöma den istället. Det är så svårt för mig att förstå att det är fler som respekterar att folkmassor kan tro på en koran eller på en bibel, än på det 97% av världens klimatforskare är överens om. Det är delvis människans fel. Och jag lovar: om de övriga 3% har rätt så blir jag lyckligast i världen. Äntligen få andas ut.Det viktigaste har aldrig varit för mig att ha rätt, det viktigaste är självklart att bevara en värld som vi kan leva i.
En sak som jag dock inte förstår att man skyfflar ihop miljöproblem och klimatförändring i en stor hög och väljer att vara antingen eller. "Den där miljö-Annika" kan jag kallas. Det är märkligt egentligen, då vi alla behöver resurser för att överleva. Hur intellektuella, allmänbildade människor kan förneka nyttan i att inte använda mer material än det som finns tillräckligt, det förbigår mig sedan länge. Hur man kan anse att det är logiskt att äta utrotningshotade fiskar, bara för att de ligger förpackade i en kyl nära dig. Varför man inte kan se logiken i att en kemikalie rimligtvis kan göra skada i ett vattendrag för oss avsett att förse människor med drickbart vatten?
Jag ser verkligen problematiken. Det är fan omöjligt att leva rätt. Det är en ständig motvind att vilja genomföra förändringar som man inte ser andra göra i samma utsträckning, såklart man tänker "varför ska jag då?". Folk flyger som dårar mellan inrikesdestinationer och på weekendresor och jag själv mår illa av tanken på att flyga till Tyskland när jag vet att det finns tåg och det enda som står ivägen är min egna, dyrbara tid. '
Jag ser verkligen problematiken. Jag ser den verkligen. Att vi skyller ifrån oss på varandra på nationell som lokal nivå, att vi säger "men han gör ju inte". Men så tänker jag på byn Tanzania där min kusins farmor bor. Och på kåkstaden på Borneo där hus på träpålar hade rika villakvarter som utsikt från där de stod. Och jag förstår ju även stereotypen. Kom med någonting nytt; "tänk på barnen i Afrika" och "men era barnbarn då?" är argument som är urvattnade och platta.
Men jag säger såhär. Ta till logiken istället. Är man inte känslomässigt bunden till naturen och kan man inte se nyttan i att ge upp saker för andras skull, gör inte det då. Vi är alla olika och det är precis det vi måste utgå ifrån, en värld där alla har olika sätt att se på saker och där vi inte kan få all att tro att de måste tro på någonting som är utanför deras ramar. Men se för helsike till att tänka logiskt. Man kan göra en veckobudget för en begränsad ekonomisk resurs utan att blinka, det är logik, det är naturligt.
Tänk er följande scenrio: Du har 14 500 kr kvar efter skatt. Och utgifter på 8700. Så föreslår jag att du ska köpa en ny bil för 180 000 med pengarna som blir över. Då skulle du tro att jag var helt jävla befriad ifrån verklighetsförankring, pengarna finns ju inte?
Jag är inte arg på någon särskild. Jag är mest förbryllad över mänskligt sinne och oförmåga att tänka långsiktigt. Det är precis som när man femte vecka skjuter upp sin hemtenta till sista dagen fast man har en hel vecka på sig. Jag har vetat under alla mina skolår att jag skulle må bättre av att göra arbeten färdiga i tid men jag har inte lärt mig. Det skrämmer mig lite. Det gör mig ängslig.
Jag är lite ledsen.
På sätena framför mig så sitter ett par killar och dricker Mariestad. Konversationen har pågått, men inte varit särskilt vibrerande, sedan tåget lämnade Stockholm centralstation. "Han ä tillsammans me nått jävla våp. Hon bloggar, du vet" säger den ena killen och den andre nickar överenstämmande med en bekymrad blick, som om det vore synd för världen. Inget konstigt med det kanske, om man nu tror att en blogg enbart kan vara en platform för ytlighet och självupptagna fasoner.
Sverige är platt, kan jag konstantera, när gröna, platta fält är det enda vi passerar under långa passager på den här resan. Jag har tur som fick en plats vid fönstret.
Söndag.
Hemtenta. Jag är inte det minsta stressad idag; mirakel om man jämför med en månad sedan. Tecken på att man faktiskt kan göra skillnad när man bestämmer sig, det får vi bevisat gång på gång, och en del av livet har visat sig vara att göra samma misstag om och åter.
Medan jag sitter här så är en vän på FN:s COP20 klimatmöte i Qatar. Samtidigt sitter min kusins farmor i Tanzanias huvudstad. Henne son är på Manhattan, kanske spelar han på någon klubb ikväll igen men inte vet jag vad klockan är i New York just nu. Någonstans på Island så står en pojke och ser hur landskapet breder ut sig. I regnskogen står WWF's medarbetare och riggar kameror för att försöka spåra den utrotningshotade pygméelefanten som inte längre kan passera sina gamla flyttstigar, för det är bilvägar ivägen nu. Någon håller hand och går längst en strand på rivieran, där fanns det faktist mycket fisk förut, men den ser man till att fånga upp i stora nät innan den når turisternas strandområden så att det ska vara behagligare att ta ett dopp. Det tänker man nog inte på en Novemberdag som den här.
Lyssnar lite på P1. Klimatprat. Tänker lite på mina gamla grundläggande värderingar som dammas av regelbundet, när jag orkar vid sidan utav mina redan mentalt och känslomässigt krävande studier. Funderar stillsamt, funderar ilsket. Tänker på mitt landställe på västkusten. Varenda år sedan jag föddes har vi samlat musslor för lite hobbykrabbfiske en dag under sommaren. Förra året var första året vi inte hittade några musslor över huvud taget; som barn kunde jag fylla hinkar. Blåmusslan håller på att försvinna. Var det någon som var sugen på lite skaldjursplateu? Det är så gott med musslor i soppor, har jag hört.
Jag skojar inte när jag säger att jag är förtvivlad från och till och att det jag slits mellan är att våga tro på det som jag befarar är sant, eller att hålla mig till ett läge där jag fortfarande, till viss del, inte tar till mig det fulla allvaret.
Ett problem är när man blandar ihop miljöförstöring och klimatförändring. Jag menar inte på att någonting är viktigare. Jag tror på klimatförändringarna, den globala uppvärmningen; men det är inte en religion det här. Det är ingen idelogi. Man delar inte in folk i fack och säger "jag respekterar att du tror på detta", man får lov att se till forskning och bedöma den istället. Det är så svårt för mig att förstå att det är fler som respekterar att folkmassor kan tro på en koran eller på en bibel, än på det 97% av världens klimatforskare är överens om. Det är delvis människans fel. Och jag lovar: om de övriga 3% har rätt så blir jag lyckligast i världen. Äntligen få andas ut.Det viktigaste har aldrig varit för mig att ha rätt, det viktigaste är självklart att bevara en värld som vi kan leva i.
En sak som jag dock inte förstår att man skyfflar ihop miljöproblem och klimatförändring i en stor hög och väljer att vara antingen eller. "Den där miljö-Annika" kan jag kallas. Det är märkligt egentligen, då vi alla behöver resurser för att överleva. Hur intellektuella, allmänbildade människor kan förneka nyttan i att inte använda mer material än det som finns tillräckligt, det förbigår mig sedan länge. Hur man kan anse att det är logiskt att äta utrotningshotade fiskar, bara för att de ligger förpackade i en kyl nära dig. Varför man inte kan se logiken i att en kemikalie rimligtvis kan göra skada i ett vattendrag för oss avsett att förse människor med drickbart vatten?
Jag ser verkligen problematiken. Det är fan omöjligt att leva rätt. Det är en ständig motvind att vilja genomföra förändringar som man inte ser andra göra i samma utsträckning, såklart man tänker "varför ska jag då?". Folk flyger som dårar mellan inrikesdestinationer och på weekendresor och jag själv mår illa av tanken på att flyga till Tyskland när jag vet att det finns tåg och det enda som står ivägen är min egna, dyrbara tid. '
Jag ser verkligen problematiken. Jag ser den verkligen. Att vi skyller ifrån oss på varandra på nationell som lokal nivå, att vi säger "men han gör ju inte". Men så tänker jag på byn Tanzania där min kusins farmor bor. Och på kåkstaden på Borneo där hus på träpålar hade rika villakvarter som utsikt från där de stod. Och jag förstår ju även stereotypen. Kom med någonting nytt; "tänk på barnen i Afrika" och "men era barnbarn då?" är argument som är urvattnade och platta.
Men jag säger såhär. Ta till logiken istället. Är man inte känslomässigt bunden till naturen och kan man inte se nyttan i att ge upp saker för andras skull, gör inte det då. Vi är alla olika och det är precis det vi måste utgå ifrån, en värld där alla har olika sätt att se på saker och där vi inte kan få all att tro att de måste tro på någonting som är utanför deras ramar. Men se för helsike till att tänka logiskt. Man kan göra en veckobudget för en begränsad ekonomisk resurs utan att blinka, det är logik, det är naturligt.
Tänk er följande scenrio: Du har 14 500 kr kvar efter skatt. Och utgifter på 8700. Så föreslår jag att du ska köpa en ny bil för 180 000 med pengarna som blir över. Då skulle du tro att jag var helt jävla befriad ifrån verklighetsförankring, pengarna finns ju inte?
Jag är inte arg på någon särskild. Jag är mest förbryllad över mänskligt sinne och oförmåga att tänka långsiktigt. Det är precis som när man femte vecka skjuter upp sin hemtenta till sista dagen fast man har en hel vecka på sig. Jag har vetat under alla mina skolår att jag skulle må bättre av att göra arbeten färdiga i tid men jag har inte lärt mig. Det skrämmer mig lite. Det gör mig ängslig.
Jag är lite ledsen.