.

De där stunderna vi inte bör ta för givet är så sällsynt simpla. Man ligger och raderar tankarna som berör annat, men man vet det inte. De flyter omkring i ett annat universum, tycks det, för nu tänker man bara på någon annans hjärtslag, eller kanske andetag. Man tänker på vad en annan människa kan tänkas ligga och tänka på. Man noterar att man ligger precis sådär nära som man kan; så nära att man känner hur ens egna ögonfransar försiktigt skrapar mot den andres kind då man blinkar till.

Det är sällan längre stunder. Det bara varar ett tag. Det är enkelt att bara få ligga där brevid varandra. Samidigt så är det så komplicerat, så alldeles särskilt, eftersom att man ligger där brevid just denna person för att tillfälligheter har gjort att man har mötts. Och tillfälligheter har gjort att man har stannat upp och lyssnat på varandra. Kanske känt ifrån början att det här, det här är någonting som jag inte vill vara utan. Så man har vågat i ärlighet, sårbarhet, glädje, det som är äkta. Börjat infiltrera varandras vardag till den grad att nästa gång man ligger vid varandras sida så har det passerat hundratals tankar helt ägnade åt ämnet vi två. Du och jag. Tillsammans. Man klurar på hur det gick till egentligen. Hur det blev så ofantligt viktigt att få känna en hand i sin egen, den som länge varit van vid att greppa i luften. Lägger sin hand på bröstkorgen och undrar genuint, hur kommer det sig att det hela tiden är så fullt av känslor härinne, brukade inte jag känna mig ganska ensam?

Så jag lutar mig tillbaks mot dig, och stunden är allt som existerar.
Och jag tänker; det här ska man inte ta för givet.