.

Här utanför så öser det ner. Jag har tänkt lite på sistone. Jag har sett mig själv, lite utifrån, och funderat över varför jag inte är tillfreds med att det främsta konversationsmaterialet i så många sociala situationer på sistone har varit just vädret. En regning sommar i Sverige. Varenda telefonsamtal mellan två personer tycks helt obligatoriskt innehålla frågan "jaha och vad har ni för väder hos er?". Varenda dag då jag kliver in i butiken så kommer vädret upp som samtalsämne.

 

Och jag skulle vilja säga,

hörrni, snälla.
Kan vi inte bara vara överens om att vi inte har någonting att prata om? Eller ska vi inte prata om någonting som faktiskt betyder någonting för oss istället. Främling, jag hör dig hellre berätta om din saknad eller din livs passion än att du i hövlig anda tycker synd om mig för att jag står i ett köpcentrum den dag då solen faktiskt skiner. Och medmänniskor, varför står vi här borta i Norden och bryr oss om harmlösa regndroppar när vi inte är i krig?

Vad är det för fel med att se sig omkring och se människor för vad de är, skala av normer som är så understimulerande och tröttsamma. Nej, jag har det inte i mig. Jag har det inte i mig att med ett platt leende prata om vädret. Jag vill inte. Jag vill ha äkta. Jag är på social upptäcksfärd. Mer och mer så inser jag att mitt största sociala handikapp är att jag inte mår bra av kallprat - jag känner mig exeptionellt ointressant och antar att den andra parten tycker det med.

Det låter så pretantioöst när jag skriver detta. Men jag bara längtar efter ett annat. Vi är tvugna att se och tala med så många människor i vardagen bara då vi ska gå lite ärenden, och självfallet vill man inte oftast ställa sig och berätta sin livshistoria för en främling bara för att det kan kännas mer relevant än kallprat. Det finns kanske en problematik, istället, i att vi känner oss tvugna att samtala alls. Vi kan väl le vänligt mot varandra och skippa tvång. Jag vill inte stå på en sommarfest med äldre människor och känna mig som ett tunnt ark, varpå de enda nedskrivna raderna berättar vad jag studerar och varför, som om det vore allt, och som om jag inte ser de fördömande reaktionerna då den andre parten inser astt jag inte läser någonting som är varken yrkesförberedande eller har hög status. De ler vänligt men bryr sig oftast inte ett dugg. De hade hellre hört mig säga, "jag läser civilekonom", och varje gång jag blir påmind om detta så blir jag lite mer skarvad inombords.

 

Vad är det vi lär oss om varandra egentligen?
Jag var på en fest där största delen utav de deltagande var över 75 år gamla. Kan ni tänka er vad dessa människor innehåller? De har varit med om krig, fött och uppfostrat barn, arbetat både hårt och ambitiöst på ett sätt som har givit denna generation ett tryggt land att bo i. De har lärt sig att bemästra livet även då sorgen har huvudroll, de har rest på platser som idag aldrig blir sig lika. Upplevt mängder, med betoning på mängder, utav samhällets utvecklingar på både gott och ont.

Så varför, varför kära människor VARFÖR pratar de med mig om vädret?