.

 

Upp och ned.

Jag befinner mig nu i samma tillstånd som när jag vaknade imorse. Stress. En av de värsta känslorna; den angriper från så många håll samtidigt. Jag har en onödig energi i hela kroppen, vill inte sitta still. Det känns som en dallrande vägg av gelé kring mitt hjärta, det vibrerar bara av att jag andas. Jag måste göra flera saker samtidigt för att inte bli alldeles tossig. Jag är trött, så trött. Men mest mentalt. Jag är känslig, mer känslig än vanligt. Hela dagen har jag fantiserat om att få komma hem och krypa ner i soffan och bara gråta tills allt släpper, men det händer inte, jag är nämligen alldeles för oavslappnad för att kunna lägga mig ner en tillräckligt lång stund för att bryta ihop.

Märkligt detta, inte sant.
I såna här lägen gör man bäst i att vänta. Ta det lugnt och härda de stunder som är värst tills man faktiskt återgår till normalläge igen. Vad man däremot inte gör särskilt klokt i är att fundera för mycket över livet, framtiden, lyckan, meningen. Därför är det förstås exakt det jag sysslar med just nu. Samtidigt som jag byter låt på spotify utan att låtarna har hunnit komma igång, kollar på tv:n, försöker planera morgondagen i mitt huvud och kollar facebook varannan minut. Som sagt; stress.

Vart ska jag börja (nej, jag har inte kommit igång ännu)?
Idag har jag reflekterat över följande saker.

♦ Hur beklämmande det känns att det finns så mycket vackert i världen som jag aldrig kommer att ha tid och pengar att se. Ska jag ha pengar måste jag jobba och då kommer jag inte ha tillräckligt ledigt och sen fungerar det på samma sätt åt andra håller, ni hajar. Dessutom är det inte moraliskt försvarsbart att flyga runt för mycket. Ni hajar. Herregud. Klimatet. Vart ska jag börja?

♦ Hur svårt det är att hålla löftena man avger till sig själv. Varför lova sig själv någonting man inte kan hålla, saknar man den självinsikt som krävs för att inse att löftet kommer att brytas eller är kanske så att man måste fortsätta ha ribban högt för att ens ha möjligheten att såsmåningom lära sig hålla sina löften?

♦ Hur beklämmande det känns att det jag valt att studera egentligen inte är det jag förmodligen skulle göra bäst ifrån mig inom. Jag hade nog kunnat göra någonting som kom mer naturligt. Jag vill hjälpa men vet aldrig hur.

♦ Hur är det möjligt att det tog 22 år i livet för mig att lära mig att tillaga sås? Mat i överlag? VAD har jag egentligen levt på de senaste tio åren? Varför är jag så lat när det gäller min egen hälsa? Varför har jag aldrig i princip aldrig lyckats hålla en budget?

♦ Lär jag mig verkligen att tidigare erfarenheter i handling eller vet jag bara om nästa gång att jag gör ett misstag men kan inte låta bli ändå?

♦ Om jag har sådana här livskriser regelbundet nu, vad ska då ske när jag hamnar i typ medelålderskrisen? Be till högre makter att jag har lagt ner bloggen till dess så slipper ni uppleva eländet.

Jag ville egentligen skriva någonting vackert ikväll. Ville hitta nya ord att beröra ämnen med, få utlopp för lite utav allt det som pressas mot min pannlob. Kanske ta tillfället i akt att berätta om hur det är när man är ständigt jagad inombords.

Men sen är det ju så att det är upp och ner som livet går. Är jag nere nu, då är jag kanske uppe imorgon. Så i dessa lägen kan det vara dumstridigt att skriva alltför mycket då det helt enkelt riskerar att bli väldigt dramatiskt och ledsamt, vilket kanske inte är representativt för hur jag känner om bara några timmar.