.

Så reser man sig igen. Det är som om den där alldeles ljuva, särskilda brisen uppfattas när den passerar istället för att blott försvinna förbi. Man tar ett andetag, kanske två, inser ett och annat eller står eventuellt handfallen för att man inser att man plötsligt känner sig ganska tillfreds.

Varenda impuls som vill dra mig bort, mot rädsla och mot oro, behöver motarbetas. Är det kanske en del av livet att motarbeta sig själv på rätt sätt? Jag vill inte längre undra vad som döljer sig bakom varenda hörn, istället måste jag inse att de vetskapen är det ändå inte en endaste själ som erhåller. Jag rör mig i dagarna utan att tänka efter för mycket då jag är som gladast, och den där brisen jag talar om, det är den som ska sitta i.

Jag funderar på vad som spelar roll, här och nu, och måste därför passa på och meddela att sådana här artiklar inte spelar roll. Bara som ett sidospår; jag är faktiskt lite chockerad över hur låg nivå journalistik får ha.

HUR SOM HELST.
Vad är då detta? Vad handlar det om?
Pja, inte vet jag. Livet som vi alla lever kanske. Det är ett evinnerligt grubblande men det kan vara fröjdsamt mitt i alltsammans också. Vi säger såhär: Jag är livrädd. I allmänhet. Men jag tänker inte låta det slå mig nedåt, det är mitt mantra. Jag får upprepa det i evighet om det så krävs.

Jag tänker inte ens bli förbannad på mig själv för min urusla discplin. Min oförmåga att fatta beslut odramatiskt. Jag är vad jag är och vem fan mår bättre utav att vara förbannad? Kanske någon, okej, men inte jag i alla fall.

Jag fattar inte ens varför jag skriver detta som vanligt? Skitsamma? Vem fan bryr sig förutom mig? Fuck it, dra på trissor, åt helvete med att bry sig om det. Nu står det här.